På sin dödsbädd kanske Blondinbella ångrar att hon jobbade så mycket

JOBBA TILL 75? Den australiensiska sjuksköterskan Bronnie Ware sammanställde en lista över vad hennes döende patienter ångrade mest med sina liv. Näst högst på listan var att man önskade att man inte jobbat så mycket och så hårt. Isabella Löwengrip skriver på SVT Debatt att hon vill jobba tills hon dör. Enligt Isabella Löwengrip är det helt i sin ordning: arbetet ska vara en livsstil och livet ska vara ett företag man investerar i. Själv föredrar jag att betrakta arbetet som antikens filosofer såg det: som något som hindrar människan från viktigare saker, skriver kulturskribenten Isabelle Ståhl.

Den australiensiska sjuksköterskan Bronnie Ware sammanställde en lista över vad hennes döende patienter ångrade mest med sina liv. Näst högst på listan var att man önskade att man inte jobbat så mycket och så hårt. Det är en tänkvärd historia i en tid när arbetet har blivit det enda sättet att existera på och det man förväntas sälja inte är sin arbetskraft, utan sig själv.

 I en debattartikel propagerade Isabella Löwengrip för att man ska göra sitt jobb till en livsstil, en investering i hur man vill att ens liv ska se ut. Hennes åsikter speglar ett Sverige där vi förväntas jobba hela tiden, inte genom att producera utan genom att vara tillgängliga och anställningsbara.

Vem som helst kan vara en potentiell blivande arbetsgivare, sade en coach i SVT:s dokumentär Jobbcocherna: man ska alltid vara anställningsbar, aldrig bara vara. På arbetsförmedlingens hemsida uppmanas man att i arbetssökandet inkludera storytelling och marknadsföring av det personliga varumärket, som om man vore ett företag snarare än en person. Svenska arbetssökande uppfostras av jobbcoacher till att förstå att om de inte ”visar sin inre glädje” så får de skylla sig själva om de inte får något jobb. Arbetsgivarna kräver inte längre bara att man ska erbjuda god arbetskraft utan också sälja en livsstil, en image som kan smitta av sig på företagets varumärke. Det räcker inte längre att göra ett bra jobb, man måste påstå att man brinner för sitt arbete, oavsett hur mycket man vantrivs med det.

Att arbeta är inte längre ett medel för försörjning utan ett självändamål som man ska utföra av plikt. I föredraget Bortom arbetslinjen – Bortom arbetet berättade doktoranden Roland Paulsen om hur en moderat i en och samma mening talar om arbetet som en plikt, som ett sätt att göra rätt för sig, och som en rättighet, som en välsignelse i livet. I en tid när arbetslinjen fått ett närmast religiöst skimmer över sig är det inte konstigt att Vänsterpartiets Rossana Dinamarcas utmärkta förslag om sex timmars arbetsdag väckte så starkt motstånd.

Jag minns en reklam jag såg på nittiotalet som handlade om två ungdomar som pratade i telefon och försökte boka in en fika. De misslyckades eftersom båda planerade sina liv efter tv-tablån och inte ville missa några program. Den reklamen känns som en väldigt daterad ungdomsskildring: idag är det pinsamt att se på tv och det är inte längre hippt att vara en slacker. Helst ska man ha startat två företag redan innan man har slutat gymnasiet.

När jag började läsa Isabella Löwengrips blogg för fyra år sedan förtrollades jag av myten hon skapade om den unga entreprenören som åker taxi till skolan och ler nonchalant åt en tröstlös ungdomsarbetslöshet medan hon drar American dream-doftande självhjälpsslogans om att alla kan lyckas med det hon har gjort. Jag försökte verkligen leva så, jag drömde om att bli lika viktlöst oberoende av alla sociala skyddsnät som hon verkade vara. Det fungerade inte så bra. Efter en tid kändes det som att alla saker jag inte gjorde för att komma vidare i karriären var ett ansvarslöst slöseri med tid som jag borde ha använt till något nyttigare. Det fanns inte längre några ytor i mitt liv där jag kunde vara någon annan än den jag var på mitt jobb. Visst gav arbetet mig en känsla av att vara någon, men till slut blev det också det enda jag var.

Enligt Isabella Löwengrip är det helt i sin ordning: arbetet ska vara en livsstil och livet ska vara ett företag man investerar i. Hon menar vidare att om man bara blir entreprenör så slutar jobbet vara en börda. Varifrån kommer denna fixering vid att man inte får se på jobbet som en börda? Jag föredrar att betrakta arbetet som antikens filosofer såg det: som något fördummande som hindrar människan från viktigare saker, till exempel filosoferande.

Börja lev här idag och byt jobb istället för att gå och räkna dagarna till pensionen, skriver Isabella Löwengrip. Jag önskar att det skulle finnas fler sätt att ”börja leva” på än att byta jobb.

En militarisering av amerikanska hackerspaces?

Kring 2007–2008 inleddes ett internationellt uppsving för hackerspaces. Den praktiska entusiasm som manifesteras i ett stort antal rum, har följts av ett växande teoretiskt intresse vars utgångspunkt har varit att hackerspaces står för någonting bra, även om det kanske skulle kunna göras bättre. Mellan människor som engagerats sig i hackerspaces har det funnits en viss gemenskap.

Efter knappt fem år verkar denna första fas vara slut. I den andra fas som tar sin början under 2012 är det inte längre självklart att alla jobbar i samma riktning eller delar vissa ideal. Konflikter uppstår, på ett sätt som sedan ett par veckor har manifesterats via bloggen DEMILIT.

Resumé:

Darpa är namnet på en myndighet som är underställd USA:s försvarsdepartement. De sysslar med att utveckla teknik åt den amerikanska militären. I februari 2011 blev det känt att Darpa hade anställt den välkände hackaren Mudge, med uppdrag att hitta sätt att förhindra läckor likt den som Brian Manning misstänks för. Via denne Mudge kungjordes att Darpa var redo att finansiera de hackerspaces som ägnar sig åt säkerhetsfrågor av militärt intresse.

Cory Doctorow tyckte att detta lät toppen. Han lät kommentera saken genom att kopiera in följande ord på Boing Boing:

Maybe some lucky hackerspace will get some money to make drone swarms.

Efter ett knappt år, i januari 2012, kom ett pressmeddelande:

O’Reilly Media’s Make division, in partnership with Otherlab, has received an award from The Defense Advanced Research Projects Agency (DARPA) in support of its Manufacturing Experimentation and Outreach (MENTOR) program. The team will help advance DARPA’s MENTOR program, an initiative aimed at introducing new design tools and collaborative practices of making to high school students.

Makerspace, developed by Dale Dougherty of O’Reilly Media and Dr. Saul Griffith of Otherlab, will integrate online tools for design and collaboration with low-cost options for physical workspaces

Både Make och Boing Boing får anses vara mycket tongivande för hackerkulturens samtida popularisering. Och ingen av dem vill kommentera farhågorna om att USA:s militär vill ta hjälp av hackers som ett led i sin massiva satsning på obemannade flygfarkoster. Som dödar folk.

Det är en sak att ta emot pengar av Darpa. Att ta emot pengar och vägra prata om saken är i vilket fall ytterst suspekt. Liksom att tipsa om möjligheten att få pengar från Darpa och sedan vägra prata om saken. Cory Doctorow höll förvisso ett alldeles strålande föredrag på 28C3. Men i det här fallet har han hittills sällat sig till det mindre sköna gänget.

Skiljelinjen dras nu upp i rask takt. Härom dagen publicerades en intervju med Mitch Altman, hackaren som fått rollen av en missionär eller rentav gudfader för nya hackerspaces runt om i världen. Han har tidigare haft en hel del att göra med kretsen kring Make, men förklarar nu att samarbetet måste brytas:

I told them I couldn’t continue to do what I’ve been doing with them at Maker Faire, because they had accepted a grant from Darpa. They’re a fantastic organization that have done so many amazing things for me and for many other people, and will continue to do so. But I just think it’s incredibly unfortunate that they’re accepting money from DARPA. They don’t need that money.

Ytterligare tongivande figurer kan nog förväntas ta avstånd från samröre med militären. Jag är tämligen säker på att den principfaste Jacob Appelbaum kan räknas dit. Att den tyska hackerscenen kring CCC motsätter sig militarisering behöver knappast nämnas.

Hittills liknar detta en gryende splittring inom den amerikanska scenen. Frågan är vilken skepnad frågan tar sig när den får internationella dimensioner. Förhoppningsvis inte en trist klyfta mellan amerikaner och européer, utan någonting mer stimulerande än så. Vi kommer nog att få se innan detta år är slut.

Klart är “hackerspace” är ett begrepp som kommer att förlora en viss lyster, när det successivt står klart att ett hackerspace de facto kan vara engagerat i krigföring.

Kommunister, feminister, muslimer och zigenare

Först hämtade de kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;

Sedan hämtade de muslimerna, och jag protesterade inte, för jag var inte muslim;

Sedan hämtade de zigenarna, och jag protesterade inte, för jag var inte zigenare;

Sedan hämtade de feministerna, och jag protesterade inte, för jag var inte feminist;

Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

På 30-talet var det kommunister, judar & romer, nu är det kommunister, feminister, muslimer och romer.

 Samhällsklimatet hårdnar och fler och fler debattörer tar på sig att utgöra det grumliga vatten där de fula fiskarna trivs, fler och fler av mina vänner kan för sitt liv inte förstå hur man kan nämna tex Axess mångfaldskritik och antifeminism med Avpixlats mångfaldskritik och antifeminism i samma artikel. Det blir viktigt för dem att markera  att Maria Sveland gått över viktiga gränser när hon gör det. De markerar genom att stötta mångfaldskritik och antifeminism.

Mitt hjärta slår så hårt, jag börjar bli rädd på riktigt.

Filosofi, pensionsåldern och meningen med livet

Filosofi representerar det bästa med mänskligheten, och att hänge sig åt det är att uppleva någon form av odödlighet. Filosofin är nämligen mer än bara studiet av vad en hoper döda och några levande gubbar (samt en mindre mängd gummor) sagt och tyckt.

Det är att bli en del av någonting större. Att hänge sig åt filosofin är att stiga in i och bli en del av den mångtusenåriga upptäcktsfärden som mänskligheten ägnar sig åt. Att man bara är en liten hjärna, ett litet sinne med sin begränsade förståelseförmåga spelar ingen roll då. När man filosoferar är man inte en filosof, ensam med sina försök till förståelse.

Man är en representant för det mänskliga, det som varken lever eller dör med en enda av oss. Tid, rum och till och med person kan flyta bort ibland – det upplöses som oviktigt när det enorma som är mänsklighetens nyfikna utforskande av varandet upptar ens fulla koncentration.

Min halvpoetiska kärleksförklaring till filosofin här är inte heller så oväsentligt och avskilt från allt annat i vår vardag som ni kanske tror om filosofi nu inte är ert ämne. Jag är ju själv som ni vet högst engagerad i här och nu, i det dagspolitiska och i det praktiska.

Men det hänger ihop. Och jag tyckte fantastiskt mycket om Isabelles artikel just för att hon påminde om det. Jag tycker illa om förslaget om att höja pensionsåldern av många anledningar, varav de flesta är mycket praktiska. Men principiellt så är nog ändå det som Isabelle pekar på viktigast.

Inte att alla ska bli filosofer – men att alla ska kunna bli människor någon gång i vårt släktes historia. Det är faktiskt därför jag är socialist. Det beror på allt det där flummiga jag skrev om filosofi ovan. I grund och botten.

För ser man det så, så blir frågan om vi verkligen kan acceptera ett system där vissa av oss förvägras möjligheten att bli en del av mänskligheten, att bli odödlig? Det är så fruktansvärt groteskt, så fullständigt depraverat och sinnessjukt att det anses vara acceptabelt att vissa aldrig får chansen.

Vissa av oss har tur, andra har hänsynslöshet och skor sig, men många många har otur och ingenting alls. Så har det varit i alla tider, och gudarna vet att filosofer gjort sitt till för att rättfärdiga det. Men filosofin går framåt – mänskligheten utvecklas i sin förståelse! Vi har blivit bättre, vår upptäcktsfärd i varat har fått oss att se mer och förstå mer!

Nu vet vi att vi inte kan acceptera att alla inte får möjligheten att bli allting de kan bli. Vi vet att det är fel att inte försöka skapa en värld där alla kan få bli människor. Vi ser det nu. Över- och underordningen var inte gudagiven, den ena människan var inte mer värd än den andra!

Men ändå. Idag härskar återigen tanken på att människor är medel, att förluster är acceptabla och att mänsklighet, och mening med tillvaron inte är något för alla. Jag måste viga mitt liv åt att bekämpa det.

Anonymous lanserar “korståg” mot Israel

Israel har sett stora förluster i förtroendet från omvärlden, med invasionen i Palestina för några år sedan i bakhuvudet, och med Ship To Gaza-kampanjerna. Palestinas övergång till mer ickevåldsdemonstrationer och protester har också förändrat bilden av konflikten i omvärlden. Det som sågs som en olösbar konflikt blev därmed en situation där ett land blev härskaren över ett annat, den repressiva parten. Resultatet är att Israels upprustning och troliga terrordåd i Iran fått dem att tappa ansiktet ytterligare, även om det borde skrivas mer om i media att ett demokratiskt land på statlig väg subventionerar terror i sina grannländer, för att döda civila människor som de bedömer som farliga. Nu väljer gruppen Anonymous i en video igår att hota med ett korståg mot Israel, om inte allvarliga förändringar sker.

Israel är en av de länder i världen som anses bäst skyddat mot nät-attacker, men helt osårbara är man inte, då man alldeles nyligen blev hackade av en pro-palestinsk hackergrupp.

VART FEMTE BARN

Vecka 7 är det uppmärksamhetsveckan för Vart femte barn. Det är en kampanj som har satt starka avtryck hos mig. När alkoholen får betyda mer än ens egna barn börjar människor förstå att alkoholens baksidor är fruktansvärda. De är ödesdigra och för många barn och unga som växer upp idag tar risk- och missbruk av alkohol och andra droger ifrån dem deras barndom. 400 000 barn i Sverige lever i en sådan miljö där de ibland eller alltid måste vara föräldrar för de som borde vara föräldrar åt dem. De som borde se till att det finns mat på bordet, rena kläder och ge dem trygghet på alla de vis har förlorat sitt liv till alkoholen. Dessa barn och unga, och även de som sedan växer upp och blir vuxna som bär på konsekvenserna av detta, är den största anledningen till varför jag valt ett helnyktert liv.

Hela släkten visste om att de drack, hela släkten visste att han tafsade på mig men ändå gjorde ingen mer än att "vara arga på honom".

Jag läser på Vart femte barns hemsida, på berättarväggen. Jag läser om dessa barn som sällan vågar gå ut med sina berättelser. Jag läser om unga människor som tvingats se de högt älskade förändras av alkoholberoende. Jag önskar att det var lätt för dem att berätta om det, att fler vågade sätta stopp och se till att de fick hjälp. Jag önskar att alkoholen inte glorifierades i vårt samhälle så att dessa barn och unga fick veta att de inte är ensamma och att det är inte är deras skuld och skam de bär. De får bära skuld och skam för att deras föräldrar inte kan hantera sina liv utan alkohol.

Min pappa är alkoholist. Som barn skulle jag skydda honom från omvärlden så ingen kunde såra honom, och jag trodde att jag själv kunde klara av hans problem. Att bära hela världens ansvar på sina axlar som liten sätter större spår än vad man kan förutse.

Jag önskar fler nyktra och drogfria mötesplatser där barn och unga kunde mötas i att vara sig själva, få vara barn och unga med fantasti och nyfikenhet på livet. Där de fick släppa loss och skratta tills de får ont i magen av det. Jag önskar att de slapp det magont som handlar om oro och bördor som unga inte ska behöva bära. Jag önskar att de fick växa upp fria från alkoholens konsekvenser och bli vuxna människor grundade i sig själva, bekräftade för sina förmågor. Jag önskar en annan verklighet än den som råder idag för vart femte barn.

Kan fortfarande komma ihåg när man låg i sängen mitt i natten och mådde jätte illa för att man inte hade fått någon mat när man kom hem. Hur man gick upp på morgonen satte på sig smutsiga kläder och försökte väcka mamma så hon kunde sjutsa oss till skolan som låg inne i stan. Om man inte lyckades så blev man hemma för dagen, då var vår uppgift blev att ta hand om mamma.

 UNF jobbar för att det ska finnas fler nyktra och drogfria platser för unga. Vi skapar dem. Vi erbjuder den frizonen och för många av våra medlemmar har det varit så viktigt att det handlat om liv och död. Alkoholen finns överallt i vårt samhälle och påminner dessa unga människor om en verklighet som handlar om allt annat än fest och fredagsmys. Alkoholen förstör liv. Inte bara missbrukarens liv. Också släktingar, familjemedlemmar, vänner drabbas. Medberoendet för ett barn fortsätter upp i vuxen ålder om de inte får hjälp. Det är svårt att få hjälp, för att det är svårt att berätta. Barn är alltid lojala mot sina föräldrar och drar ofta slutsatsen att det är deras fel att mamma eller pappa dricker alkohol och har det svårt. Vart femte barn i Sverige behöver få veta att det inte är deras fel. Vart femte barn behöver den här kampanjen för att se att de inte är ensamma och att det går att få hjälp.

Att han väljer burkarna före sin familj är det som oroar mig mest. Hur ser hans hjärta ut? Vad tänker han med? Tänker han inte på att hans son kanske inte kommer vilja ha någon kontakt med honom när han blir stor, bara för detta. Han riskerar sin familj framför den där jävla drycken, som ändå bara ställer till det. Han trasar sönder min familj, min familj som jag alltid har älskat över allt annat.

Barn och unga som växer upp i missbruksmiljöer lämnas ensamma med många frågor. Många kommuner erbjuder stödverksamhet där de kan få dela sina erfarenheter med andra som upplevt liknande saker. ACA är ett 12-stegsprogram för vuxna barn som vuxit upp i dysfunktionella familjer. Det finns annan liknande verksamhet ute i landet, men fortfarande alldeles för lite för att täcka upp alla dessa människor som behöver stöd och hjälp. I princip alltid när UNF och Junis är ute i skolor och pratar med barn och unga om detta finns det någon i klassrummet som tittar ner i bänken och översköljs av en stor sorg. Ett barn som inser att alla i klassen inte har det som den har det. Som inser att den kunde ha fått en annan barndom, en tryggare barndom. Ett barn som bär hela sin värld på sina axlar. Vi måste hjälpa dessa barn och unga att bära det, att lätta den bördan. Våga se. Våga säga ifrån. Våga larma socialtjänst och skola. Våga stå upp för dessa barn. Vart femte barn i Sverige.

Mot en ny tokhöger

Just nu pågår en het debatt kring denna bild som föreställer senaste numret av tokhögerns egna lilla tidning Axess. Många finner det osmakligt med en bild på en kvinna som håller i ett avhugget manshuvud och texten ”MOT EN NY FEMINISM”. Konstverket föreställer Salome, en kvinna som förekommer i Bibeln, dock ej huvudpersonen i den boken. Eftersom en bild säger mer än tusen ord så vill jag endast kommentera debatten med detta:

Bilden är ett montage, producerad av Hampus Bovbjerg Grip.