The physicist-turned international environmental activist Dr. Vandana Shiva gave the opening keynote address at the Living Future “unconference” on May 2 in Portland, Oregon. Shiva is the author of Earth Democracy and Water Wars, among other books, including Soil Not Oil: Environmental Justice in an Age of Climate Crisis (South End Press, 2008). This book posits that the triple threat of climate change, peak oil, the food and agrarian crisis, together, represent a “triple opportunity”—but only if we change our thinking and our systems.

The theme of this year’s event, put on by the International Living Future Institute, is Women Reshaping the World, and Shiva opened her remarks with a reference to the “feminine principle” of Shakti, the concept of feminine creative power in Hinduism, which can also be present in males, and which means “to be able” and refers to empowerment.

“The vocabulary is shifting,” she said. “And it should. Words signify imagination and we need a shift from dominance because it is failing us and the planet.” The mistake she sees is a system of artificial boundaries. These, she notes, are part of the unfortunate, destructive, and hubristic elevation of man over nature. “We need to give up the hubris of that notion and embrace interdependence. We may be in the anthropocene, but we can make this cooperative, creative anthropocene, rather than an age of dominance.”

She referenced her attempts to talk to naysayers at the highest level, scientists and thinkers who claim that traditional agricultural methods and economic systems will never be sufficient to feed the world’s population. When she queries them about the “externalities” and unintended consequences of their monoculture solutions, they say, about water or soil health or other matters: “that’s not my department,” or “that wasn’t part of my study.” But as Shiva points out, “If you want to build a living future, everything is your department.”

Her biggest complaint about the current approach, and the artificial boundaries that she sees as part of capitalism, is the persistent devaluation of the work of the planet and of women. In particular, she pointed to the economic valuation system that had created a false production boundary: “If producers consume what they produce—such as food in a family or community garden—they are, somehow, not producing anything. In other words, production takes place only when commodification begins, but not before. This results, perversely, in a system that produces less and less while pretending to produce more and more. We are in a situation where we are using increasingly more units of energy to produce fewer and fewer units of food.”

She blasted the notion that there could be monopolies on seeds, and referenced her decade-long fight, with other activities, to combat Monsanto’s attempts to patent seeds as their own inventions. “This is a creation boundary,” Shiva said. “Seeds, and life, are not ‘inventions.’ Seeds are the commons. This is a clear moment where the womanly values of saving and sharing need to be reinstated.”

It is not just agriculture monocultures that Shiva sees as dangerous to the survival of the human species and others: “Monocultures of the  mind cannot see the abundance of nature,” she says, urging that we embrace our interconnectedness. “When you are related, there is no other.”

 Kira Gould, Assoc. AIA, LEED AP, is director of communications for William McDonough + Partners, an architecture firm with studios in Charlottesville, Virginia, and San Francisco. She is also co-author of Women in Green: Voices of Sustainable Design.

Politisera kulturen och ta plats

Fråga vilken kulturarbetare som helst och hen kan berätta för dig hur konkurrenspräglad branschen är. Arbetarna ställs emot varandra i kampen om det avlönade arbetet. Samtidigt skapar och uppmuntrar kapitalets kultur individuella uttryck, men bara sådana som utgår från konsumtion. Vi måste återta kulturen genom att uppmuntra dess politisering. Inte bara för kulturarbetarnas skull utan för samhället i stort. I stället för att se kulturen som ett isolerat estetiskt fenomen måste vi undersöka hur den kan fungera som politisk praktik.

Kapitalisten fungerar inte längre som antagonist eller producent utan har enbart blivit parasit, spekulant och entreprenör. Våra vårdande, kreativa, uttrycksfulla och reproduktiva sidor har hamnat i fokus för utsugningen – just de sidor som vi själva vill odla. Hela livet sätts i arbete när kapitalismen kontrollerar alla sociala relationer genom att göra varor av dem. Den sammantagna effekten av förändringarna av liv och arbete kallar vi för prekaritet. Det är en särskild form av fattigdom, en osäkerhet där vi inte ens äger våra drömmar.

traditionell vänsterpolitik byggde på facklig makt på arbetsplatserna och kulturell dominans av den politiska diskussionen – strategier som i dag på många ställen eliminerats av prekariseringen av arbetsmarknaden å ena sidan och av en nyliberal samtalsordning å andra sidan. Men motstånd verkar bara omöjligt om vi inte förstår att produktionsförhållandena ser annorlunda ut och tillåter oss att se de nya formerna för arbete. Vad är då politiskt möjligt att göra i den situationen? Eftersom hela våra liv skapar värde så ligger vår makt i att sabotera det mervärdeskapandet. Vi menar att kulturproduktionen kan utgöra detta sabotage och verka som en form av postpolitisk politik.

Kultur behöver en plats för att äga rum: allmänningarna. Där uppkommer kunskap, information, språk och nya former av liv. Kulturen är ingenting utan tillgången till, och den produktion som bygger ut, allmänningarna. Denna produktivitet är av det sociala slaget. Staten och kapitalet drar förstås nytta av den här produktionsformen. Vi ges mer autonomi i det kulturella skapandet, men inte utan att vi debiteras avgifter genom lokaler och materialkostnader. Naturligtvis måste vi arbeta mot denna typ av exploatering genom att ockupera det privata och vidga det allmänna. Allmänningarna är livsviktiga resurser för att möjliggöra inte bara kulturproduktion utan också för våra sociala liv i stort, och kan bara användas om vi sköter dem tillsammans.

Även om vi har lågavlönade skitjobb kommer vi inte att sluta skapa kultur på fritiden. Därför måste vi kunna se kulturproduktionen som ett politiskt redskap i sig. I kamperna om resurser och lokaler för gemenskap och skapande, i det landskap där kulturen tar form, alstras motstånd. Vi gör inga kvalitativa distinktioner mellan hög- och lågkultur eftersom det inte är ett dugg intressant för en ny rörelse som vill bygga på samarbeten och mångfald. Vad som intresserar oss är de former av frivilliga och kollektiva gemenskaper som den autonoma kulturen kan ge oss.

Så åter igen: Hur och var kan den prekära ställa krav? Vi får helt enkelt testa oss fram, varje situation kräver sin taktik. I stället för att vänta på den perfekta teorin eller att hoppas på att våra livsvillkor ska försämras i hopp om ett politiskt uppvaknande (en groteskt sadistisk föreställning), måste vi experimentera med nya former av politik. Den radikala kulturproduktionen har en omedelbar socialitet och politisk riktning och därför måste vi se den som ett verktyg inifrån, emot, och bortom utarmningen av allmänningarna och profiterandet på vår fattigdom!

Karin Bähler Lavér, Kajsa Eriksson, Axel Gagge, Johan Hellis, Cesar Tafoya är aktiva projektet Prekariatet.

Om språk och makt

Vi alla nog alla komma överens om att de ord vi väljer har stor betydelse. Att ”språk är makt” är en floskel som många gärna slänger sig med, men även floskler kan ibland ha rätt. Just den här har hela tre (lika sanna) betydelser: att ha ett bra grepp om språket ger större tillgång politik och samhällsliv; ”officiella språk” används som maktmedel (se till exempel Spanien under Franco); och språket vi använder är en kanal och knutpunkt för maktförhållanden. Det är den där sista betydelsen av ”språk är makt” jag vill fokusera på.

Kanske uttrycks det bättre som ”språk bär makt”; det språk vi växer upp i är alltid redan skapat och alltid redan fullt av betydelser och maktrelationer som påverkar oss. Jag vill inte gå så långt som att säga att språket skapar vår världsbild — den skapas också av fysikens lagar och kemins och biologins processer, för att inte tala om alla icke-språkliga handlingar och skapelser. Men genom språket uttrycker sig en stor del av vår fantasi. Och visst kan vi tänka saker som inte går att uttrycka i ord, men för att dela med oss av det vi tänker använder vi nästan alltid något av de språk vi kan. Däri ligger språkets makt över vår gemensamma, om än inte alltid vår privata, värld.

Jag brukar beskriva yttranden, både det förberedda talet och det spontana samtalet, som knutpunkter för makt. Varje yttrande vi gör sammanför olika linjer av makt. De sträcker sig bakåt genom tiden, via en myriad olika tidigare yttranden som alla hjälpt till att ladda ett visst uttryck med ett visst värde. De sträcker sig också utåt i samhället och kopplar in sig i pågående traditioner och trender. I de ord jag till synes spontant väljer gömmer sig en mängd olika viljor, idéer och tankar som inte alltid är mina. Mitt yttrande knyter ihop dem — ibland så att de skjuter iväg i en ny riktning, ibland så att det jag egentligen vill säga tappas bort. Oftast någonstans mittemellan.

Att tro att ord är oskyldiga är en farlig villfarelse. Vi ser det i politiken såväl som i samhällsdebatten: när ena sidan i en fråga tar upp andra sidans vokabulär tappar de också en stor del av definitionsmakten. De lånar ord men får med mer på köpet: en samhälls- och människosyn, ett sätt att relatera till världen.

Att språk är makt, att språket bär makt, innebär alltså att inget yttrande är oskyldigt. Du är aldrig fri att tala hur du vill, ens i de mest banala sammanhang. Om jag inte skulle lita till ordens och uttryckens ”normala betydelse” skulle jag inte kunna göra mig förstådd, eller hamna i ett oändligt spel av att definiera och omdefiniera. Därför måste jag, för att kunna använda ordens makt att förmedla idéer och övertyga, också underkasta mig den makt som redan finns där. Men den underkastelsen är aldrig total. Du har alltid utrymme att förskjuta, att omvandla eller förkasta.

Jag vill därför föreslå en nödvändig maxim för alla som förstår att ”språk är makt”: den som talar måste också ta ansvar.

”Ni är höger – egentligen”

”Ni tänker så för att ni är kvinna”. I Det andra könet diskuterar Simone de Beauvoir lämpliga svar när hon möter ett sånt argument i en diskussion med en manlig motståndare. Hon kan inte svara ”Ni tänker motsatsen för att ni är man” eftersom detta att vara man inte är något speciellt, inte är något särdrag som drar bort mannen från det universella och allmängiltiga. Hon kommer fram till att hon måste svara ”Jag tänker så för att det är sant” – och därmed dra tillbaka sin subjektivitet. Beauvoir beskriver här taktiken att göra sin politiska motståndare till den Andra. Till den som har så speciella erfarenheter att hon inte med auktoritet kan uttala sig om det gemensamma.

I dag tycker jag mig se framväxten av en liknande – fast motsatt – taktik.

Nämligen att reducera sin motståndare till den Samma.

I en ledare i Dagens Nyheter (24/1) frågade Erik Helmerson varför intellektuella så ofta är antikapitalistiska. Han hänvisade till en artikel av den amerikanska liberala filosofen Robert Nozick, där han lanserade följande för- klaringsmodell till intellektuellas mot- stånd mot kapitalismen: dessa personer är ofta duktiga på språk, vilket belönas i skolan och får dem att känna sig högpresterande och viktiga. När de kommer ut i arbetslivet märker de dock att där är det andra saker som efterfrågas och deras speciella förmågor blir förbisedda. Då blir de språkduktiga besvikna och känner att ingen belönar dem, och i sin frustration över detta vänder de sig mot själva belöningssystemet, kapitalismen.

Alltså: orsaken till att en människa har de politiska åsikter hon har är hennes egenintresse. Om jag missgynnas av kapitalismen kritiserar jag den. Om jag gynnas av den välkomnar jag den.

”Ni fråntar mig mina drivkrafter. Ni förolämpar inte primärt mig som individ, utan själva det politiska tänkandet. Ni gör all politik till er politik; alla politiska subjekt till ert ideala subjekt.”

I Helmersons / Nozicks resonemang är själva den politiska analysen frånvarande. Den är ersatt av en enkel matematisk ope- ration, där individen räknar ut sin egen vinst eller förlust och därefter tar politisk ställning. Ändå, menar jag, är deras reso- nemang djupt politiskt: de skapar bilden av ett politiskt subjekt som alltid redan är borgerligt. Ett politiskt subjekt som tänker utifrån viljan att maximera sin egen individuella position i samhället.

Denna reducering av motståndaren till den Samma sker också när Bengt Ohls- son i sitt världens längsta kåseri i dn häv- dade att man är vänster för att man inte vill stöta sig med Lars Norén eller när vissa debattörer hävdar att konsumtionskritik från kulturarbetare beror på att vi är fattiga och därför inte kan konkurrera på den materiella arenan.

Men hallå! Jag är inte anti-kapitalistisk, vänster och konsumtionskritisk för att jag tänker på mig själv! Jag är det för att jag har gjort en politisk analys, där jag har tänkt och känt utifrån andra para- metrar än mitt egenintresse. Ni från- tar mig mina drivkrafter. Ni förolämpar inte primärt mig som individ, utan själva det politiska tänkandet. Ni gör all politik till er politik, alla politiska subjekt till ert ideala subjekt.

Taktiken att göra sin politiska motståndare till den Samma går inte ut på att säga ”Ni tänker så för att ni är vänster” utan ”Ni tänker så för att ni, egentligen, är höger”. Den politiska stympningen har skett redan innan det politiska samtalet har börjat. Och allt vi sen kan prata om blir det Enda: mina vinster, mina förluster, mina vinster, mina förluster.

Nina Björk är författare och ny krönikör i Arena.

Arbetslöshet och våld och hot på jobbet. Två till synes skilda fenomen, men intimt förknippade med varandra. Våld och hot inom offentlig sektor, främst skola, vård och omsorg har ökat sedan 80-talet, visar kriminologen Sofia Wikman i en ny avhandling. En konsekvens av en nedmonterad välfärd, där allt färre ska utföra allt mer arbete. ”De omedelbara konsekvenserna av nedskärningarna inom personalen innebar att cirka 15 procent färre tog hand om en lika stor men åldrande befolkning 2001 jämfört med 1990”

Genom slimmade verksamheter har politiker lyckats skapa en arbetslöshet som utgör ett allvarligt arbetsmiljöproblem. 30 år av en välfärd i kris.

Socialdemokraternas och Moderaternas tävlan i arbetsmarknadspolitik tangerar alla rekord. S och M förenas i att skuldbelägga de arbetslösa och fäster stadigt blicken i backspegeln, med ovilja att möta framtiden. Ett SM i verkningslösa och direkt kontraproduktiva åtgärder.

Ansvaret för den höga arbetslösheten tillskrivs de arbetslösa. De arbetslösa som aldrig är rätt, som befinner sig på fel plats, under fel tidpunkt och med fel bakgrund. Ungdomar som alltid måste göra mer och något annat. Skriva fler CV:n och ständigt utbilda sig. Det handlar inte om att bara vara lönsam lilla vän, utan även "anställningsbar".

Nu är det dags att ta tillbaka ansvaret för ett samhälle där rätten till ett arbete är fundamental. Vi måste dela på jobben. Tänk tanken fullt ut, den är inte farlig. Farligt är att låta arbetslösheten skena med kostnader som är lika höga som för reguljära arbeten. Farligt är att slita ut de som arbetar och att behandla arbetslösa som paria.

Ska vårt hopp stå till De Nya Moderaterna som förefaller ha mycket gemensamt med De Nya Socialdemokraterna? Som med gemensamma ansträngningar effektivt stänger ute möjligheter till en sund och trygg arbetsmarknad. Istället levereras kortsiktiga lösningar på löpande band: deltidsbegränsning, RUT, sänkta arbetsgivaravgifter och löner för att anställa ungdomar, garantier för jobb- och utveckling, jobbcoacher, praktikplatser i kubik. Jobbskatteavdragen som regnat över främst högavlönade män, skulle få arbetsmarknaden att blomstra. Men jobben blir bara färre och färre.

Det finns ett trängande behov av förändring i samspelet mellan människan och hennes levnadsvillkor. Kraftåtgärder måste sättas in mot underbemanning och mot det allt hårdare arbetsklimatet inom offentlig sektor. Istället för en urvattnad arbetsmarknadspolitik, vill vi genomföra reformer som gör skillnad.

På 70-talet var samtliga partier utom Moderaterna överens om att fortsätta korta arbetstiden. Enligt en långtidsutredning skulle 30-timmarsveckan vara genomförd år 2010. I dag, två år senare befinner vi oss istället i 2/3 samhället (på väg mot 1/3?) där vissa jobbar långa dagar, samtidigt som allt fler står utan jobb.

Vi vill skapa en mänsklig arbetsmarknad med plats för olika förmågor och erfarenhet. En arbetsmarknad som erbjuder sunda miljöer, utan den rädsla och stress som kännetecknar dagens arbetsplatser. Efter drygt 40 år är 40 timmarsvecka fortfarande en intakt norm för ett ”riktigt” arbete, en norm som ligger till grund för sjuk- och arbetslöshetsförsäkring och som visar sig i pensionen.

Det är dags att gå vidare med en generell arbetstidsförkortning, med målet 6-timmars arbetsdag. En förkortad arbetstid skapar förutsättningar för bättre fysisk och psykisk hälsa, ger positiva effekter på miljön, mer tid att ta gemensamt ansvar för det obetalda arbete och vård och omsorg blir säkrare. Listan kan göras lång över vinster för såväl samhälle som individ.

Vi vill se ett samhälle där alla kan färdas väl genom livet. Ett samhälle som i alla avseenden tar hänsyn till de mänskliga rättigheterna och som i enlighet med grundlagen tryggar rätten till hälsa, arbete, bostad, utbildning, social omsorg och trygghet.

Priset noll en signal för kreativitet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120425

Allt fler tidningar börjar ta betalt för delar av sitt material i nätversionerna. Internationella tidningar som Wall Street Journal och New York Times har prövat en tid och hävdar positivt resultat. I Slovakien har man samlat de största tidningarna bakom en gemensam betalvägg, i stället för en betalvägg per tidning. I Sverige har DN och Sydsvenskan infört betalväggar i år, och landsortstidningar som Norrländska Socialdemokraten och Norrbottens- Kuriren planerar att införa detsamma.

          Det kan tyckas självklart att ta betalt för redaktionellt innehåll som distribueras digitalt, när man tar betalt för samma innehåll som distribueras på papper. Det är emellertid inte alls så självklart. Minst tre faktorer talar mot att det är en värdefull utveckling; att betalväggar på tidningar till och med kan vara kontraproduktivt för nyhetsjournalistik.

För det första är det mig veterligt enbart internationella tidningsjättar som rapporterar positiva resultat av betalväggar, det vill säga tidningar som har läsare runt om i världen. För mindre tidningar varierar erfarenheterna, minst sagt.

          För att ta betalt för lokala nyheter måste dessa ge ett väsentligt mervärde i förhållande till all annan lokal bevakning i bloggar och andra sociala medier.

          För det andra har läsandet av nyheter utvecklats att allt mer vara en social aktivitet i stället för en individuell. Vi diskuterar mycket och gärna nyheter på Facebook, Twitter, bloggar och diskussionsforum, men om nyheterna inte är länkbara, kommer de inte att vara intressanta att läsa från ett socialt perspektiv. Då läser man hellre det som är länkbart, eftersom länkbarheten är en viktigare kvalitetsfaktor än vad som faktiskt skrivs.

          Den journalist som verkligen vill bli läst och få genomslag i nyhetsbruset bör verka för att inte publicera sig bakom betalväggar.

          För det tredje håller uppfattningen om vad som är värdefullt på nätet sakta men säkert på att förändras, och det har pågått en tid. Om något kostar pengar är det per definition mindre värt än det som inte kostar något. Det som är gratis betingar alltid ett högre värde.

          Priset noll signalerar helt enkelt högre kvalitet än om något kostar pengar. Priset noll signalerar att tidningen eller medieföretaget är kreativt och har lyckats lösa mervärdesfrågan på annat sätt än att ta betalt för digitala exemplar. Sådant hålls högt på internet.

Mervärdet av att bibehålla ett fritt utbyte av nyheter är att det bidrar till att skapa ett gemensamt läsande och som bidrar till att bli uppenbara referenspunkter för ett offentligt samtal. Min erfarenhet är att diskussioner i sociala medier kring nyheter, hur intressanta de än är, dör om de inte är länkbara.

          Hur mycket intressantare blir inte denna artikel du nyss läst när du kan länka till den och diskutera den i sociala medier?

Budskapet var: kom inte tillbaka!

Under gårdagen genomfördes blockader mot migrationsverkets massutvisningar av asylsökande från Irak till Bagdad. Att utvisa människor till ett ovisst säkerhetsläge i Irak har fått kritik från FN, Amnesty, Iraks egen regering mfl. Aktivister fanns därför på plats utanför de fängelseliknande förvaren i både Märsta och i Flen för att sprida grus i utvisningsmaskineriet.

Tanken med aktionerna är att göra utvisningarna så kostsamma och slitsamma så att migrationsverket och dess beslutsfattare inser att medmänsklighet är både billigare i pengar och mänskligt lidande.

Jag själv deltog i blockaden vid flyktingförvaret i Flen och budskapet efter polisens insats ekar fortfarande inom mig. Polisens budskap till oss aktivister var likt det irakiska flyktingar fått ta emot: kom inte tillbaka. Inte till Flen och inte heller till Sverige.

Redan vid fem-tiden hade polisen i Flen satt upp avspärrningar runt förvaret. De 40- tal poliser på plats hade laddat upp med hjälmar, batonger och polishundar. De hade satt en ambulans i beredskap och hyrt in en hjullastare för att snabbt kunna riva flyktingvänners barikader.

I en omärkt vit buss med övertäckta regestreringsskyltar (allt för att skydda det bussbolag som vägrar stå för sitt agerande) satt mellan 6-8 irakiska flyktingar som skulle transporteras till flygplatsen. När bussen började rulla blev polisens taktik tydlig: snabbt ska det gå och utan hänsyn till mänskligt lidande.

Min vän fick föras till sjukhus efter att ha blivit oprovocerat hundbiten av en polishund som bussades på oss. Vi två ensamma satt i armkrok på en väg, långt från polisens avspärrning och från övriga aktivisters barikader. För att visa att vi inte accepterar dessa utvisningar var planen att vägra låta bussen med flyktingar få passera, åtminstone inte utan protester. Polisens svar på vår ickevåldsaktion var att utan förvarning eller dialog, ge sig på oss med batonger och släppa lös en polishund. De ville sända ett budskap.

Resultatet av det budskap polisens i flen ville förmedla var 4 hundbitna, flera hårt slagna med batonger och utan ett krökt hår på en enda polis. Där fanns ingen hotbild mot polisen, ingen aktivist som gjorde annat än att klamra sig fast vid en vän eller barikader av bråte. Trots det svarade polisen med slag och att låta polishundarna bita hårt och djupt.

Taktiken var utstuderad. Ambulanser hade stått i beredskap, som om polisen planerat att använda våld. Men dessa fick aktivisterna kalla efter själva då polisen inte var intresserade av vilka de skadat.

Kanske har jag varit naiv tidigare. Jag har alltid kyligt räknat med att klara mig helskinnad så länge jag är tydlig med mitt ickevåld, så länge jag söker dialog med polisen har de ingen anledning att skada mig. Men det hade lika gärna kunnat vara jag med ett djupt hundbett. Mitt ben var intill min väns. Han var lika tydlig som jag att vi inte tänkte skada någon. Polisens budskap gick hem, jag tvivlar och har magont över att åka tillbaka i framtiden.

Niclas Persson, kommunpolitiker från Örebro

”Hur ofta?” – om sexnormer i relationer

Det finns ju mycket intressant inom detta område, men kanske är denna statistik mer pressande än andra och orsakar större relationsågren än andra, nämligen den om hur ofta personer i tvåsamma* relationer har sex. Siffran dyker upp lite här och var, ser ibland like olika ut men utger sig ändå för att tala ett tydligt språk. ”Svenska par har i genomsnitt sex 1.5 gånger per vecka”, ”Statistisk visar att personer i relationer har sex 2-3 gånger i veckan”. Intressant, njä. Men vad ska jag göra av dessa siffror?

Först, det förutsätter att en relation** skall från första början innehålla sex. Andra, vad är det för sex som personerna har? Kan sätta min högra blygdläpp på att det inte är vilket sex som helst, utan ganska normativa omslutande samlagspraktiker. Tredje, om jag har flersamma relationer, är denna statistik mig behjälplig på något sätt? Fjärde, men hur skiljer sig detta över egna livsperioder, kontexter till relationen, årstider etc.? Femte, under vilka villkor sker detta sex? Sjätte, även om jag vet att statistik inte skall likställas med ”normalt” så är just det min, med många andras, hjärnor skriver om det till. Helt plötsligt så har en siffra blivit måttstock på min egen relations välmående. Sjuk, en siffra som speglar relationsnormer har gjort min relations sexualliv sjukt.

Sexaktivister och feministers kamp för att göra sex och sexualitet (bla inom relationer) till en viktig apsekt av en individs och samhälles välmående har nästintill manipulerats till nya sexualnormer. Sexspalter, forum och andra kommunikationskanaler blir ständigt och nästintill regelbundet tillfrågade om deras eget sexliv är ”normalt”, personer som blir oroliga när de ser denna ihärdiga statistik om hur ofta du bör knulla med din partner. Vanligen dyker ett välmenande svar upp som detta nedan, men till väldigt liten tröst skulle jag vilja säga.

Det är ingen idé att jämföra med någon statistik, Det är vad varje par kommer fram till passar dem som är det viktiga. Det är mycket vanligt att människor har olika lust. Vi människor har olika lust, den kommer och går och påverkas förstås också av sådana saker som jobb, arbetslöshet, oro och depressioner.

Jag skulle vilja säga att nästintill alla personer vet att statistik är en sak, och inget att jämföra sig men. Men ändå så gör många det, så vad beror detta på?! Jag saknar mer normkritiserande svar, saknar radikalare tolkningar av samhällets ihålliga ångest som dessa siffror skapar (om och om igen). Ett förhållningssätt som tar jämförelsen på allvar och som skapar grunden för en samhällsförändring och inte bara den visserligen sanna men även platta hållning om att ”det är olika för alla”.

För allvarligt, detta typsvar förkommer ofta samtidigt på ställen som också har artiklar som pratar om ”Så kan du förbättra ditt sexliv”, ”Testa ert sexliv: så bra är det” ”10 tips för hetare sex” och historier som vittnar om relationer som avslutats på grund av att ”Vi älskade varandra, men sexlivet fungerade inte” och expertutlåtande som (nästan) alltid säger ”ett välfungerande sexliv är a och o för en hållbar och bra relation”. Svaret ovan blir helt plötsligt inte en tröst, utan ytterligare en bekräftelse på att jag inte är ”normal” i relation till statistiken. Jag har uppenbarligen för lite, om inte annat alldeles för dåligt, sex?!

Sex, regelbundet sex (och gärna så ofta som möjligt, flera gånger i vecka helst), lite utmanande och hett sex (inte slentrainsex som ”bara” känns ok). Sexnormer i relationer är många, men välmenande svar och artiklar som ämnar att förespråka ett aktivt och bättre sexliv tystar samtidigt en viktig debatt och ett himla viktigt förhållningssätt till sex som går utanför normen om vad sex är, bör vara och hur ofta inom sina relationer. Samhällets ihärdiga och visserligen viktiga bildning för bra sexliv, om det ens är det som önskas, tycker jag har fått en konstig eftersmak. En sex-positiv och sex-bejakande samhällsrörelse i vilket jag är en stor del av och vad jag anser viktig att främja, har skapat tystnader som stjälper snarare än hjälper ett samtal om sexuell njutning, intim ömsesidighet och sexuella rättigheter.

Jag efterlyser en breddad och samtidigt nyradikal diskussion kring sexnormer i relationer som inte ger avkall på de viktiga njutningskamper som förs till höger och vänster, men som samtidigt ifrågasätter grundantaganden om vad som får definiera ”sex”, ”bra” och ”bättre” sex och speciellt i relation till just relationer. Är det verkligen alltid sexet som ska bli bättre, eller kanske är det snarare diskussionen om sex och vad det kan innebära (speciellt i relationer men även i ensamhet eller sex utanför relationer) som skulle kunna bli ”bättre” och därmed göra vårt sexliv meningsfullt och utformat på vettigare villkor?

*i dessa oftast normativa undersökningar så förutsätts en relation vara tvåsam och exklusiv, utrymme för andra relationskonstellationer än den (heterosexuella) monogama tvåsamheten finns sällan, men kan ju ändock visa sig i svaren (om inte de svarsenkäter diskvalificerats p.g.a. analysen inte blir ”tillförlitlig” ifall en icke-normativ relationspraktik framkommer?!)

**vad jag antar många menar är en ”kärleksrelation” eller etablerade relationssammansättningar där kärlek och sex kan förkomma i mer eller mindre grad tex gifta, samboskap, partnerskap etc.

Normen befästs för kärnfamiljen

Krönika publicerad i GP Kultur 15/4

”Visst är det bra”, sa min lesbiska vän som jag pratade samkönade äktenskap och homoadoption med, ”men ibland kan jag känna att nu slipper inte ens vi homos undan. En gång i tiden räckte det med att jag sa att jag var flata för att jag skulle slippa frågor om barnaskaffande och hitta den rätta. Nu har även vi kärnfamiljskravet på oss.” Det var flera år sedan, men jag kommer att tänka på hennes ord när jag tittar igenom två av SVT:s dokumentärserier just nu: Så levde de lyckliga och Född 2010.

Den förstnämnda möter människor som gifte sig för sju år sedan. Här ryms förvisso skilsmässohistorier, där de som tidigare utgjorde ett äktenskap nu sitter i varsina hem och berättar om uppbrottet. Men allra mest finns här par som håller varandra i handen över ett köksbord i motljus medan kameran zoomar in på deras närhet och en finstämd kärlekssång spelas. De berättar om den vackra bröllopsdagen och hur de har hållit ihop sedan dess. Lätt har det kanske inte alltid varit, det var ju de där svåra småbarnsåren, men de har lyckats hitta tillbaka till varandra och är fortsatt lyckliga. Paren rymmer både äldre och yngre, liksom samkönade äktenskap med både män och kvinnor.

I Född 2010 får vi följa småbarnsföräldrar under deras första år med ett nyfött barn. Här finns både det lesbiska paret, tonårsmamman, det framgångsrika paret i Stockholms innerstad liksom antroposoffamiljen i Järna som föder hemma och sparar moderkakan i en plastpåse på köksbordet. Och visst ryms här en del svårigheter och gräl inom ramen för den nya föräldrarollen eller kompromissandet mellan egentid och familj, men grunden återstår: den självklara familjebildningen, tvåsamheten och de biologiska barnen.

Jag misstänker att SVT slår sig själva för bröstet över det breda spektrat av medverkande i programmet, så nytänkande och HBT-korrekt! I stället lyckas man befästa kärnfamiljsnormen på ett helt icke-problematiserande och icke-politiskt sätt. Här ryms ingen normkritik, ingen jämställdhetsdiskussion eller något ifrågasättande. Efter flera avsnitt på raken är man helt insnodd i kärnfamiljspropaganda, med alla tårögda föräldraögon och kramande händer. Då spelar det mindre roll att man slängt in några samkönade par i familjepsykosen.

Visst är det ett framsteg att sexuell orientering i dag spelar mindre roll för både äktenskapet och familjebildningen. Men att påstå att kärnfamiljen blivit en mindre problematisk norm bara för att den numera ibland består av samkönade par är att ha missat hela den kritiska utgångspunkten. Sverige har flest ensamhushåll i världen. När kommer serien som följer några av dem?

Dagens Nyheter publicerade idag ett reportage från Tallinn med anledning av folkomröstningen som ska ge tallinnborna avgiftsfri kollektivtrafik från och med årsskiftet. I slutet av mars fick invånarna i Tallinn rösta om lokaltrafikens framtida finansiering och hela 75 % röstade ja till nolltaxeförslaget. Redan nu är avgiftstrycket betydligt lägre i Tallinn än de flesta andra europeiska storstäder, många grupper som t.ex. barn och gamla åker redan gratis och ett argument för att göra det avgiftsfritt för alla är att det skulle förenkla systemet och minska administrationen.

Att DN sätter avgiftsfri kollektivtrafik på förstasidan är glädjande, tyvärr genomsyras själva artikeln av nedlåtande skepsism och de tallinnbor som får komma till tals utrycker de vanligaste invändningarna som att ”ingenting är gratis”, förslaget är ”orealistiskt” och pengarna ”borde gå till barn och omsorg”. Med tanke på att majoriteten av de röstande ställde sig positiva är det intressant att DN intervjuar tio negativa, en positiv och två tveksamma tallinnbor.

En intervju som får en egen ruta är den med Andres Arrak, chef för den största privata handelsskolan i Estland. Han uttrycker nästintill fysiskt illamående över den reform som medborgarna i Tallinn har bestämt sig för. Tallinn har skulder och de pengar som finns borde gå till att ”renovera många eftersatta vägar och gator” menar han. Någon följdfråga får han tyvärr inte på det, men verkar det inte lite som att Arrak skulle föredra att infrastrukturbudgeten i första hand gick till att finansiera bilburet resande? Hur som helst är det tröttsamt att DN letat upp en man som ”tar sig för pannan” vid tanken på gemensamt finansierad, kollektiv trafik och låtit honom ta rollen som ekonomiskt sakkunnig eller expert. Om denna person ”knappt kan prata om det för det är så dumt” så föreslår vi att han håller tyst istället.

Att en skattefinansiering skulle vara mer kostsam än finansiering genom avgifter är en föreställning som hänger ihop med den politiska motvilja som finns gentemot skatter. Det kan uppenbarligen inte sägas nog många gånger, men införandet av avgiftsfri kollektivtrafik skulle inte innebära att pengar togs från sjukvården. Visst är det ett vågspel, men det är inte olika välfärdsinrättningar som vägs mot varandra utan olika kassor: den offentliga och den privata ekonomin. Som om den kollektiva plånboken skulle vara mindre än var och ens personliga lilla börs. I själva verket skulle majoriteten av kollektivtrafikanterna tjäna på avgiftsfri kollektivtrafik, eftersom skatterna är progressiva och betalas efter förmåga.

Bakom Tallinns beslut om nolltaxa finns kanhända populistiska undertoner, men hur vanligt är det inom politiken att populism handlar om mer välfärd istället för hatpropaganda mot olika grupper i samhället? Problematiskt är däremot att nolltaxan i Tallinn har en bit kvar till den fria och tillgängliga kollektivtrafik som vi brukar förespråka. Biljettkontrollerna kommer nämligen att finnas kvar eftersom bara stadens invånare kommer befrias från avgifterna. Men förhoppningsvis är det bara en tidsfråga innan denna onödiga omständighet också reformeras bort, biljettsystemet kommer sannolikt att tappa i både effektivitet och auktoritet när det blir färre som omfattas av det.

Lyssna också på vårt radioreportage från Tallinn när Planka.nu agerade valobservatörer och delade ut Nolltaxepriset tidigare i år!

Swedish Golliwog Cake

It’s Sunday, April 15th, and at Moderna Museet the swedish Artists Organisation is organising a celebration of World Art Day, as well as celebrating its own 75th birthday. Invited to speak is Lena Adelsohn-Liljeroth, the culture minister, who – it’s worth noting – is reviled by large parts of the art world for her culture-sceptic stance and for previously condemning provocative art in what many see as a kind of censorship. Here’s her chance at patching things up.

A number of artists have been asked to create birthday cakes for the celebration. At some point, Lena Adelsohn-Liljeroth gets asked if she would go ahead and cut the first piece of cake, standard politician fare she thinks, and she agrees. Then she’s told that the cake will be about the limits of provocative art, which is a subject she now carefully treads around, and about female genital mutilation.

The cake is wheeled out and uncovered. The crowd stares, tittering nervously. The culture minister is placed at the crotch end, and starts cutting into the cake – when suddenly the head starts screaming in pain. It’s the artist, Makode Linde, whose own painted head is placed as the head of the cake. The crowd’s tittering erupts in nervous laughter; the uncomfortable humour of the situation, the classic Swedish fear of conflict, triggered by the surprise sound and movement. Lena Adelsohn-Liljeroth tries to play along as best she can in what she sees as a “bizarre” situation, reciprocating the laughter.

And on the other side of the cake, placed in the narrow space in front of a glass wall, stands one of the minister’s fiercest critics, visual artist and provocateur Marianne Lindberg De Geer, camera at the ready. And she snaps pictures of the whole series of events, as the minister is egged into doing more outrageous things, performing for the crowd.

It’s of course no coincidence. The whole thing was carefully planned, a “mousetrap” as one Swedish artist puts it. And based on how much traction the picture of the event has garnered, it was a very efficient mousetrap indeed.

Who’s Makode Linde, who staged the whole event? He is a visual artist, and as such has continuously asked uncomfortable questions about race, racial stereotyping and his own position as a black man in a condescending elite art world. The golliwog figure is a consistent image in his artwork, being placed on everyday objects, on paintings grinning nervously at the king, gawking in horror from children’s faces, at times undergoing almost formalist destruction. But just as importantly: he’s a club promoter and a DJ, one of Sweden’s most successful, who knows exactly how to manipulate crowds and their emotions.

And I’m left wondering – whatever the artist himself says – if the intended artwork here is not the cake, nor the performance, but the picture. Because what Makode Linde and Marianne Lindberg De Geer have produced is a picture which is incredibly powerfully laden with symbolism of colonial exploitation.

The all-white crowd, laughing bayingly and taking pictures while the African Other screams in anguish.

The cemented association between racist stereotyping and the haute bourgeoisie, as Johan Wirfält writes.

The visual connection not just to blackface but to parodied, racist depictions of African art, the kind that is looted by colonialists and that provide ongoing shame for western Ethnographical museums. At, of course, an event in a museum.

The cutting of the genitals, the literal removal of the sexual subjectivity of the screaming woman.

The feeding, not as an act of infinite compassion, but as an objectifying joke, the “recipient” made entirely passive and unintelligible.

And the fact that the source of the food is the symbolic African herself, the resources stolen from her belly.

It’s a brilliant staging of structural racism and post-colonial existence.

* Johan Palme blogs at Birdseeding.

Mörkret i slutet av tunneln

Jag har både bra och dåliga nyheter beträffande den debattartikel i DN i morse som efterfrågade skärpta krav ”på dem som får stöd”. Den bra nyheten är att den inte är skriven av Sven Otto Littorin. Du kan vara lugn, han har dragit sig tillbaka från politiken. Den dåliga nyheten är att den inte är skriven av Sven Otto Littorin. Den är skriven av Socialdemokraternas partiordförande Stefan Löfven och samma partis ekonomisk-politiske talesperson Magdalena Andersson.

Den som hade hoppats att skuldbeläggandet av arbetslösa skulle upphöra vid ett maktskifte nästa val kan alltså sluta med det. Ingenting i artikeln talar för att det kommer att bli någon större skillnad. Tvärtom skriver den eventuelle statsministern och den lika eventuella finansministern att ”vi socialdemokrater har ibland varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara”.

Det vittnar inte bara om en förfärlig människosyn. Det är dessutom korkat. Hur ”anställningsbara” arbetslösa än gör sig skapar detta inte ett enda jobb till.

Problemet är inte att arbetslösa inte är anställningsbara nog, utan att det finns för få jobb. Istället för att koncentrera sig på att skapa sådana, vill de lägga skulden för ett strukturellt problem på de enskilda individer som är drabbade av problemet.

Så förutom en försiktigt positiv till inställning till kärnkraft, vapenexport till diktaturer och profit inom välfärden kan vi alltså lägga en önskan att bli bättre på att skuldbelägga arbetslösa till listan.

Nu undrar jag bara: hur kommer tavlan att se ut?

”Sedan 1998 har jag varit här, men ändå inte. Så jag går väl förberedd mot min pension. Adieu”. Så skrev en anställd i sitt avskedsmejl till 500 arbetskamrater på byggavdelningen inom den statliga förvaltningen i Menden öster om Essen. Under fjorton år hade nämligen mannen gjort så lite som möjligt på jobbet. Genom att endast gå till jobbet har han ämdå kunnat hämta ut 6,5 miljoner i lön under sina salladsår.

Orsaken till att han kunnat sitta av åren utan att göra den minsta skada förklarar han med att hans arbetsuppgifter tagits ifrån honom och lagts ut på andra samtidigt som andra avdelningar utfört annat som han själv skulle ha gjort.

Många gläds å mannens vägnar och hoppas på att kunna följa hans exempel:

– Han är verkligen värd en lång och välbetald pension nu, säger en handelsanställd som Maska.nu pratat med.

– Själv såg jag fram emot en liten strejk, men det verkar som att jag måste gå tillbaka till jobber redan i morgon.

Även om mannen kommit undan med att göra ingenting har han fått stå ut med det kanske allra värsta ett lönearbete kan belasta oss med. Nämligen närvaro. Men eftersom han nu gått i pension så slipper han även det i framtiden.

Grattis och adieu önskar vi på Maska.nu

Läs mer

Der Wester: Menden Stad personal ger en farväl e-post för vertebrala

Ohemulna hyllningar till våldsnormer och patriarkat

Och en sak är det lätt att glömma medan förbudsivrarna skriker sig hesa: Kampsorter som företeelse – sedan må det handla om boxning, karate, MMA, eller nåt annat – har definitivt räddat fler än de skadat.

Det finns rätt många trasiga själar som hade spårat ut helt utan den träningen.

Det konstaterar SvD Sport utan vidare argumentation. Utan vidare analys. Utan vidare diskussion. Det kanske ändå finns ett skäl till att sportjournalister inte skriver ledare eller grävjobb.

Jag förstår ju vad de syftar på. Direkt när jag kvittrat engagerat om artikeln fick jag mothugg av vänner som har vänner som använt kampsport för att komma ur problem. Jag känner själv sådana vänner. Jag är inte emot kampsport. Jag har själv boxats på gym när jag var yngre och tyckte att det gav mig mycket.

Men den här artikeln handlar inte om kampsport. Den handlar om UFC och MMA. Det handlar om män som slåss män som underhållning. Det handlar om en jättestor business med galor, direktsändningar världen över och en gigantisk tittarskara. En tittarskara som samlas för att se män som lagt sina liv på att bli större, starkare och våldsammare. Jag har själv inte sett särskilt mycket UFC (på grund av rent ointresse), men jag har följt wrestlingscenen WWE när jag var yngre. Jag minns hur hårt man sammankopplade kvinnlig sexualitet med manligt våld. Alfahannar belönades med ligg och omvårdnad. De belönades med stora bälten och snygga titlar. De belönades med uppmärksamhet. Våldet gjordes ömsom till något coolt och respektablet, och ömsom till något komiskt och oseriöst. Det är det fenomen artikeln handlar om.

Med det som bakgrund kan man fråga sig hur många liv MMA räddat. Man kan också fråga sig hur många liv det har skördat genom att upprätthålla normer kring manlighet och våld, kring manligt ägande av kvinnlig sexualitet, kring upprätthållandet av en alfahannebaserad samhällsordning, där manlig högljuddhet, manligt rumstagande and manligt våld premieras.

Med det som bakgrund kan man fråga sig hur vi långsiktigt vill lösa samhällets psykiatriska problem. Kan vi nöja oss med att se kampsporten som den ventil en skadad manlighet behöver, eller vill vi istället kräva mer och tidigare normkritik, bättre psykiatri och en aktiv kamp mot ett patriarkalt samhälle? Jag menar inte att dessa åtgärder behöver stå emot all kampsport. Men UFC kommer definitivt att vara extremt kontroproduktivt mot den kampen.

Jag vidhåller detta: Att kritisera sportsfärer som WWE och MMA är att kritisera patriarkatets värsta sidor, och att kritisera själva de televiserade institutioner som upprätthåller samma patriarkala normer. Att försvara sporterna är att upprätthålla ett jävligt kefft samhälle, där (det manliga) våldet tillåts ta en stor plats.

Det finns nog med fossila bränslen därute för att förändra planeten

I min förra bloggpost skrev jag att även Kjell ”Peak oil” Alekletts prognoser över hur mycket olja och fossila bränslen som kan nå marknaden framöver tycks räcka gott och väl för att sabba klimatet för tusentals år framöver.

Den bedömningen delas av betydligt mer auktoritativa personer än moi. Huvudstoryn i förra numret av Time Magazine handlar om ”Extreme Oil”, den dyra, skitiga och farliga oljeutvinningen från havsbottnar, oljesand och skiffer, för att inte tala om den planerade exploateringen i Arktis. I reportaget – endast en puff finns för allmän beskådan – intervjuas en lång rad företrädare för industrin och akademin, och ingen verkar tro att sinande källor blir det stora problemet framöver. Freds- och konfliktforskaren Michael Klare, som bland annat skrivit standardverket Resource wars, säger: ”I’m less concerned about the absolute disapperance of fossil fuels than about the environmental consequences of purusing what’s left”. Och klimatforskaren James Hansen, som bland mycket annat just undersökt sambandet mellan peak oil och klimatförändring (Kharecha & Hansen 2008: Implications of ”peak oil” for atmospheric CO2 and climate) sammanfattar sin slutsats i Time: ”There’s enough carbon there to create a totally different planet”.

Även New York Times har den senaste tiden skrivit om vad de bedömer som en övergång från en era av knapp tillgång på fossila bränslen till en återgång till en era av överflöd. Inte minst ser ny teknologi ut att förverkliga en av USA:s återkommande drömmar om högre grad av energi-självförsörjning (genom policyn ”drill, baby, drill”). Men även på andra håll i världen görs stora investeringar i fyndigheter som, med dagens höga oljepriser, blivit lönsamma att utvinna.

Jonathan Koomey visar övertygande i en bloggpost – och i sin bok Cold Cash, Cool Climate – att de senaste uppskattningarna över kvarvarande lager av fossila bränslen är tillräckligt stora för att kvadda klimatet. Hans slutsats: ”[T]here’s virtually no chance that resource constraints would provide a brake on carbon emissions in this century”.

Det finns alltså inte mycket som tyder på att peak oil kommer att rädda oss från skenande klimatförändring. Vissa tror, vad jag förstår, att energins fördyring genom den lättillgängliga oljans slut kommer att få världsekonomin att krascha och därmed minska resurstrycket. Men det måste betraktas som spekulationer. Själv anser jag min slutsats från förra bloggposten nu är ytterligare förstärkt: Det krävs en social oljetopp för att världen ska undvika extremt farlig klimatförändring.

Oljepengar gör YouTube till ett geopolitiskt slagfält

 Al-Jazeera (Qatar), RT (Ryssland) och Press-TV (Iran). Tre stycken “utomvästliga” mediehus som sedan några år gör målmedvetna satsningar på att locka en målgrupp som beskrivas som “västliga dissidenter”. Om man nu kan gruppera människor på det sättet. Frågan är dock om inte själva formatet – videoklipp gjorda för att ligga på YouTube för “viral” spridning av länkar – bidrar till att konstituera en sådan “scen”.

Uppenbart är att dessa tre mediehus uppfattar att de konkurrerar om samma publik och att denna konkurrens, finansierad av oljepengar, involverar geopolitiska intressen. Detsamma kan sägas om (Saudiarabien) och TeleSUR (Venezuela), men dessa konkurrerar mer regionalt, då de inte i någon större utsträckning kommunicerar på engelska. Även stater som USA, Frankrike och Tyskland satsar förvisso på internationella nyhetskanaler som ska rapportera på ett sätt som ligger i dessa staters intresse, men i de fallen finns inte samma positionering av opposition mot en västlig mainstream.

Själv kollar jag inte på tv-nyheter och är långt ifrån insatt i vad som faktiskt sägs i Al-Jazeera, RT och Press-TV. Men mitt intryck är att de inte bara växer i inflytande, utan att de i allt högre grad positionerar sig mot varandra. Bilden framträder av ett geopolitiskt spel – medierat av YouTube, Facebook, Twitter, bloggar och forum – där de tydligaste aktörerna är Qatar, Ryssland och Iran. Vilka fler kommer att ge sig in i leken? Eller är Kina redan inne med sitt CCTV? Jag inser att jag har alltför dålig koll.

Det verkligt intressanta är hur dessa “utomvästliga” kanaler, i samspel med varandra, konstituerar en “västlig” målgrupp. Hur de undviker den höger/vänster-distinktion som fortsätter att strukturera västmediernas nyhetsjournalistik. Hur de medvetet knyter an till högst västerländska varianter av populism. Hur väl de lyckas uppmärksamma vinklar som är nystintill frånvarande i de kommersiella nyhetmedierna. Hur omsorgsfullt de rekryterar journalister och opinionsbildare med tanke på de grupper av “dissidenter” som de kan tänkas locka.

Hur mycket utrymme för samhällskritik öppnas i den geopolitiskt betingade konkurrensen mellan mediehus? Och vilken samhällskritik är det som inte får utrymme? Att förstå den här utvecklingen känns angeläget. Vilka forskar om saken?

Det vore exempelvis intressant att se mer systematiskt på hur dessa mediehus agerar på Facebook. En sådan sak som att iranska Press-TV kör massa “like” på sidor relaterade till Occupy-rörelsen. Nej, det betyder inte att Occupy-rörelsen sympatiserar med regimen i Iran. Men det kan antyda att regimen i Iran ser sympatisörerna med Occupy-rörelsen som en angelägen målgrupp för sitt budskap.

Vi har tidigare nämnt att RT aktivt vänder sig till de kretsar som intresserar sig för att förstå världen i termer av konspirationsteorier. Att nu RT har rekryterat Julian Assange är synnerligen intressant. Liksom karaktären Max Keiser, ekonomijournalist, -aktivist och -populist som förefaller omöjlig att placera på en politisk vänster/höger-skala men vars kristeorier uppskattas av dissidenter på vitt skilda håll, kanske i kraft av dess manodepressiva kvaliteter. Tidigare jobbade Max Keiser åt Al-Jazeera, som han nu har lämnat för att i stället ha egna program både i RT och Press-TV. Såvitt jag förstår är han inte den enda som har rekryterats i sådan riktning. Vågar man rentav dra slutsatsen att axeln Ryssland/Iran försöker vinna initiativ i fråga om kristeori?

Nämnas bör ju också att PTV, i likhet med regimen i Iran, företräder en öppen antisemitism, presenterad som “antisionism”. Till en hungrig publik levererar de hela paketet: öppna citat ur Sion vises protokoll såväl som dunka anspelningar på dess världsbild; förnekande av Förintelsen såväl som subtilare metoder för relativisering och nedtonande; den gränslösa fascinationen för en viss udda, mikroskopisk sekt av ultraortodoxa judar som alltid får tjäna som alla antisemiters alibijudar. Det står utom tvivel att PTV sprider antisemitism och söker gensvar bland antisemiter i väst. Men det betyder inte att de tar varje chans till detta. Olika material riktar sig åt olika målgrupper. Det vore lämpligt att föra en seriös diskussion om hur man då bäst förhåller sig till detta genom att t.ex. låta sig intervjuas i PTV eller rekommendera länkar till deras nyhetsklipp.

Kronologin är intressant. Russia Today (RT) startades i december 2005, Al-Jazeera English (AJE) i november 2006, Press-TV (PTV) i juli 2007.

Av dessa var det nog AJE som först blev stora på internet. YouTube startades i februari 2005. AJE registrerade ett konto på YouTube redan i november 2006, RT i mars 2007 – men RT verkar nu har gått om AJE i popularitet (lite fler följare, nästan dubbelt så många visningar). Först i december 2009 kom PTV till YouTube och de ligger ännu så länge långt efter.

En liknande bild syns på Twitter: AJE (registrat 2007, uppemot miljonen följare), (RT (registrerat 2009, en kvarts miljon följare), PTV (registrerat 2010, bara 12000 följare).

 TeleSUR ägs av sju latinamerikanska stater, men Venezuela äger 51 %. År 2006 slöt de ett samarbetsavtal med Al-Jazeera. Under upproret i Egypten förlitade de sig på material därifrån, men när detta följdes av uppror i Libyen verkar alliansen ha brutits. Medan AJE gav stöd åt rebellsidan, gav TeleSUR sitt stöd åt Kadaffi.

Jag vet inte om detta har lett till, eller kommer att leda till, att TeleSUR knyter närmare band till RT eller PTV. Men i fråga om Syrien har den geopolitiska konkurrensen mellan mediehusen blivit uppenbar: RT och PTV ägnar sig åt att skönmåla regimen och polemiserar öppet mot Al-Arabiya och Al-Jazeera, som väl snarare skönmålar upprorsmännen. Men i detta spel finns fler än två sidor.

Ryssland, Iran, Qatar, Saudiarabien, Venezuela. Vad har de gemensamt? Svar: petroleum. Alla dessa satsningar på att locka kringklickande YouTube-dissenter är beroende av oljepengar. Desto lustigare att kritiker av oljeberoendet i synnerligen hög grad tenderar att uppskatta RT. Petroleumpopulism är ett ord som ploppar upp, men vad som är orsak och vad som är verkan är inte allt lätt att säga.

I diskussioner om dumpstring och matsvinn är det vanligt att den största skulden för slöseriet läggs på hushållen. Detta beläggs vanligen med siffror om hur många ton matavfall som hushållen, producenterna och butikerna slänger. Siffrorna kommer från rapporten ”Matavfall 2010 från jord till bord”, gjord av Svenska MiljöEmissionsData, Smed, på uppdrag av Naturvårdsverket.

Till att börja med är rapporten färgad av de definitioner (matavfall, matsvinn, spill etc) som Samverkansgruppen för minskat matavfall, Samma, tagit fram. I nätverket Samma är livsmedelsbranschen starkt representerad, och det har därmed funnits ekonomiska intressen i hur dessa definitioner formulerats.

Siffertrix

Enligt rapporten kommer ”det mesta” avfallet från hushållen. Hos Naturvårdsverkets spinns den uppgiften ett litet steg längre, enligt dem är svarar hushållen för ”den absolut största delen”. Men det är tveksamt om den slutsatsen har stöd i deras egna siffror.

 Tabell: Smed

Den som räknar ihop vikterna i tabellen ser att livsmedelsindustrin, livsmedelsbutikerna och restaurangerna står för 335 000 ton, något som vida överstiger hushållens onödiga avfall på 239 000 ton. Hur stor del av företagens avfall som är ”onödigt” vet inte rapportens författare. Dumpstrare vet dock att det allra mesta av butikernas avfall är fullt ätbar mat, även efter maten vandaliserats genom att kastas i containrar.

Vart tog jordbruket vägen?

Men den främsta invändningen är uppenbar även för de utan kunskaper i addition och procenträkning. Nämligen: Varför är inte jordbruket medräknat? Rapporten heter ”från jord till bord” och projektet har som syfte att ”ta fram data för uppkommet och behandlat matavfall från alla delar av livsmedelskedjan” (vår kursivering). Hur kan det då komma sig att jordbruket helt utelämnats?

Svaret på den frågan står att läsa i rapporten. Författarna har enligt egen utsago ”ringt till olika aktörer, till exempel jordbrukare, inköpare, branschorganisationer och Jordbruksverket”. Slutsatsen de drar av dessa telefonsamtal är denna:

”Som visas i Tabell 2 finns det inte några data idag över matavfall från jordbruk och fiske. Dock verkar det som om det är små andelar som blir avfall, man anger <1% för några grönsaker.”

Andelen ”mindre än 1%” som någon okänd ”man” uppgett för ”några grönsaker” låter onekligen som en grov höftning. Den kommer troligtvis också från en företagare som har ekonomiska intressen i att tona ner problemet med matsvinnet. Avfallshantering och -sortering är kostsamt.

Smed är dock inte de enda som undersökt matsvinnet. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, släppte nyligen en rapport som heter ”Global food losses and food waste”. De har till skillnad från Smed räknat med jordbrukens svinn. I rapporten finns följande grafik:

Som synes anser inte FAO att de europeiska hushållen står för den största delen. Enligt dem är istället industrin och handeln ansvariga för majoriteten. Att därifrån gå till att hushållen skulle svara för ”den absolut största delen” är en minst sagt hissnande tolkning av situationen.

Är hushållens svinn hushållens ansvar?

Något som också bör diskuteras är huruvida skulden för det hushållen slänger verkligen bör tillskrivas oss vårdslösa individer. Vad som finns i butikerna och vilket pris varorna har är i allra högsta grad en politisk fråga. Exempelvis skulle subventionerna på kött och mjölk kunna avskaffas och klimatskatter införas så att varorna bär sina egna miljökostnader (som uppstår pga svinn, kylning m m).

Detta skulle få som följd att kött gjort på djur blev dyrare och torkat vegetariskt kött gjort på soja och gluten blev billigare. På samma sätt skulle soja- och havremjölk bli mer attraktiv än komjölk. Svinnet till följd av kött- och mjölkkonsumtion skulle minska dramatiskt om konsumtionen styrdes till smartare produkter.

Bara för att något i slutändan slängs av oss konsumenter är det inte helt rättvist att bokföra det på vårt konto. Företag och politiker är ansvariga för en politik som bidrar till att svårförvarade och snabbruttnande varor hamnar i våra varukorgar.

Regeringens löfte till industrin

Vi har tidigare bloggat om Moderaternas kampanj och det tillhörande seminariet där näringslivet samlades och tävlade i att hitta på nya uppfostringsmetoder för olydiga konsumenter. Regeringspartiet Moderaternas chef för kampanjen skrev såhär i debattartikel strax innan sammankomsten:

”Det går inte att lagstifta bort slöseriet med mat och det är meningslöst att skapa ytterligare byråkrati. Vår roll är att bygga opinion, skapa debatt och öka medvetenheten. Den stora utmaningen är om vi är redo att förändra vår attityd och livsstil. Det är vår gemensamma utmaning. Var och en kan ­göra skillnad.”

 – A. M. Corazza Bildt, di.se, feb 2012

Livsmedelsindustrin blir nog glada när regeringen lovar att inte ändra politiken på ett för företagen kostsamt vis. Men den som verkligen vill bekämpa matsvinnet bör satsa sitt politiska krut på den verkliga boven: Industrin.

Lögn, förbannad lögn och statistik från Världsbanken

Så är det återigen den där tiden på året då nyliberalismens anhängare bryter ut i en panglosiansk glädjeyra, kastar sina lustiga små hattar i luften och kramar om varandra i en sällan skådad yttring av ysterhet normalt förbehållen ett riktigt präktigt börsrally. Börsen håller sig dock för tillfället lugn. Så vad är månne orsaken till den stora glädjen den här gången?

Jo det visar sig att Världsbanken återigen har levererat sin årliga statistik över utvecklingen för världens allra fattigaste. Med en uppmuntrande och lugnande slutsats: allt är på väg åt rätt håll!

Visserligen lever ungefär 1,3 miljarder människor (var femte nu levande person) i ”extrem fattigdom”, men antalet blir ändå, enligt Världsbanken, färre och färre. ”Alla siffror pekar åt rätt håll” skriver Expressens ledare och konstaterar triumfatoriskt:

”1990 beslöt FN att den extrema fattigdomen skulle halveras på 25 år. I veckan släppte Världsbanken statistik som visar att målet redan var uppnått 2010, fem år i förväg.”

Dessvärre är det bara statistiskt trams.

Statistik är ett mäktigt verktyg skräddarsytt för riktigt stora lögner. I synnerhet om produktionen och tolkningen av statistiken kan monopoliseras. När det gäller just globala beräkningar av antalet absolut fattiga i världen har Världsbanken i det närmaste monopol på att sammanställa det index som alla andra, från massmedier, NGO:s och myndighetsorganisationer till självaste FN, lutar sig mot. Världsbankens siffror har med andra ord en stor betydelse för hur situationen för världens fattiga faktiskt värderas och uppskattas.

Bankens metod för att indexera utvecklingen för världens absolut fattiga är närmast banalt simpel. I samband med World Development Report 1990 bestämde sig bankens ekonomer helt enkelt för att fastställa gränsen för absolut fattigdom till den nivå på köpkraft som världens fattigaste länder då använde som sin fattigdomsgräns. Världsbanken hade nämligen upptäckt att flera av de fattigaste länderna tillämpade ungefär samma statistiska gräns och att denna låg kring en inkomst på $1 köpkraftspariteter (PPP) per dag. Det var med andra ord smidigt att anamma det måttet.

Det fanns fler skäl. Där fanns också en önskan om ett mått med en nivå som gjorde det möjligt att slippa räkna med för många fattiga. I en rapport från 2008 konstaterar Världsbanken att en högre internationell fattigdomsgräns visserligen är möjlig, men problemet är att alldeles för många då skulle räknas som fattiga:

“Suppose one judged poverty in developing countries by (say) US standards. Learning that (possibly) 95% or more of the population is poor by such a standard is unlikely to have much relevance, given that US standards of living are not within the foreseeable reach of most people in a typical developing country.”

Världsbankens gräns för absolut fattigdom bygger inte på några bedömningar om vilken inkomstnivå som behövs för att uppfylla grundläggande mänskliga behov och den tar inte heller någon hänsyn till att kostnaderna för basala behov kan variera stort från plats till plats och från år till år, i takt med lokala och globala svängningar och skillnader i priset på mat, vatten och energi.

Bristerna i måttet föranledde 2005 ekonomen Sanjay G. Reddy och filosofen Thomas W. Pogg att skriva en uppmärksammad rapport som konkluderade att Världsbankens närmast tycktes vara ute efter för att slippa räkna de fattiga på ett rättvisande sätt.

Jag skrev ganska utförligt om deras kritik i samband med Världsbankens rapportsläpp 2007. Jag befann mig just då i Kisumu i Kenya där det verklighetsfrämmande och bristfälliga i statistikens teoretiska gränsdragningar var synligt precis överallt. Det räckte med att ta en bodaboda ut från centrala Kisumu till något av de omgivande slumområdena för att bli varse hur stora skillnader det är i köpkraften hos en dollar, enbart inom en och samma stad: grundläggande basvaror som föda och rent vatten kostade mycket mer för de fattiga i Manyatta än på marknaden inne i stan. Trots de stora effekterna av sådana överallt förekommande granulariteter jämför Världsbanken obekymrat köpkraftspariteter på länder-nivå.

Just 2007 hade världsbankens statistikavdelning i all ödmjukhet börjat klura lite på om 1$ / dag verkligen var den rimliga globala fattigdomsgränsen. Banken gjorde en ny värdering med den uttalade avsikten att förankra måttet något bättre i verkligheten och den 28 augusti 2008 fattades beslutet att justera den internationella gränsen för ”extrem fattigdom” till $1.25 dollar per dag. Beslutet orsakade en global katastrof som, statistiskt sett, kastade ytterligare 430 miljoner människor ut i absolut fattigdom. Hoppla.

Justeringen väckte inte i någon större medial uppmärksamhet och världsbanken själva slätade över dess betydelse i en rapport med den fantastiska titeln The Developing World Is Poorer Than We Thought, But No Less Successful in the Fight against Poverty.

Så kan det gå. Världen visade sig alltså visserligen ha ungefär en halv miljard fler absolut fattiga än vad man officiellt hade hävdat tjugofyra timmar tidigare, men eftersom fattigdomsgränsen justerades upp även bakåt i tiden såg tendensen ändå bra ut. Antalet absolut fattiga 1981 blev i och med den justerade gränsen 1,9 miljarder istället för världsbankens tidigare officiella siffra 1,2 miljarder.

Världsbanken kunde alltså klappa sig på bröstet, trots att man räknat så fullständigt fel, och fortsätta att hävda att allt blir bättre och bättre, dag för dag.

Hur det egentligen förhåller sig med den saken är dock bankens egen mätmetod uppenbarligen olämplig för att bedöma. När hela slutresultatet kan justeras med 40% från en dag till en annan till följd av en ändrad skattning, måste måttets användbarhet för att beskriva verkligheten anses vara tämligen begränsat. Vad gör den nya fattigdomsgränsen mindre slupmässig än den gamla? Inte ens världsbanken påstår att gränsen att den nya linjen är mer pålitlig som objektiv gräns för att beskriva extrem fattigdom. Så vilket värde har den egentligen, annat än bidra till att sprida en viss bild?

Man kan tänka på statistik ungefär som ett prisma. Man kan hålla upp prismat mot ljuset och beroende på hur man vrider och vinklar på det kommer ljuset brytas på olika vis och man får fundamentalt olika bilder av verkligheten. Att ge sken av att den bild man får genom en enda brytning av ljuset reflekterar hela verkligheten, är inget annat än djupt lögnaktigt.

Om vi istället för Världsbankens numera föredragna fattigdomsgräns om $1,25 PPP / dag skulle titta på gruppen med inkomster under $2 PPP / dag (motsvarande c:a 5000 kronor om året) visar det sig att antalet extremt fattiga i världen har minskat endast mycket marginellt, från 2,59 miljarder 1981 till 2,47 miljarder 2008.

Den här, större, gruppen rymmer alltså en stor del av dem som klättrat upp över den lägre fattigdomsgränsen. Innebär det att den gruppen har att tagit sig upp från den värsta absoluta fattigdomen och nu, burna av "the rising tide" befinner sig på en resa på väg upp mot högre nivåer av välstånd? Det är den tolkning Världsbanken, Expressens ledarredaktion och andra panglosianer vill att vi ska göra.

Men vad som är viktigt att förstå är att en person som har en inkomst på $2 eller $4 om dagen i själva verket kan vara fattigare, mer otrygg och mindre fri än en person som tjänar $1 om dagen. Vad statistiken i sig reflekterar är inte en ekonomisk och social utveckling utan en pågående urbanisering, pådriven av en framtvingad flykt från landsbygden till svällande städers slumområden. Den som, tvingad av en obönhörlig globalisering, bryter upp från ett ruralt lokalsamhälle och egen mark, om än enkel och fattig sådan, och flyttar till en osäker tillvaro i staden, går från självhushållning till att vara utlämnad åt marknaden för sin försörjning av basvaror.

 Plötsligt kostar både husrum, mat och vatten pengar. Det blir nödvändigt att tjäna mer för att överhuvudtaget överleva från dag till dag.

Det är inte utveckling eller framsteg. Det är bara andra bojor.

Tyvärr håller varken den absoluta eller relativa fattidomen i världen på att försvinna, snarare är den idag påväg in i ett nytt och skräckinjagande stadium. En dryg miljard nyblivna stadsbor klänger sig fast på den yttersta marginalen av världsekonomin, utan egen jord eller förgreningar till jorden att falla tillbaka på för sin basförsörjning. Detta är en grupp utlämnad åt världshistoriens största marknadsexperiment, vars livsmedelstrygghet idag är akut hotad. En grupp vars relativa köpkraft kan minska med 50% när matpriserna stiger med 20%. År 2009 beräknade FAO att ungefär en miljard männniskor var kroniskt hungriga. Det är en ökning från 825 miljoner i mitten på 1990-talet och upp från omkring 860 miljoner i början av 00-talet. Efter finanskraschen, då 2007-års rekordpriser på basgrödor för en tid föll tillbaka har matpriserna åter nått nya rekordnivåer och siffran på kroniskt hungrande kan öka mycket fort om priset fortsätter att stiga.

 Diagram från Richard Heinberg

Visst finns det saker som rör sig åt rätt håll i världen också. Analfabetismen minskar, barnadödligheten sjunker, kommunikationssystem förbättras, sjukdomar och epidemier nedkämpas. Fattas bara annat högst uppe vid den högteknologiska epokens vågkam, mitt i den billiga energins tidsålder.

Detta är positiva trender som framförallt bärs av Kinas enorma satsningar på utbildning, forskning och infrastruktur och av den latinamerikanska vänsterns aktiva utjämning av inkomster och tillgång till välfärd. Den här positiva utvecklingen sker trots, inte tack vare, de frihandelspolicys som IMF och Världsbanken försöker trycka in i världens alla hörn.

Nu är det påskäggsäsong igen. Dags att inmundiga kopiösa mängder hönsmenstruation i en skenkonsekrerad fruktbarhetsrit från en tid då värphöns hade uppehåll i äggproduktionen under vinterhalvåret. För mindre än ett sekel sedan var de flesta svenska värphönor frigående och hade tillgång till tuppar, reden och varierad kost. Den industriella hållningen av höns spreds till Sverige från USA på 1950-talet; först i form av allt större hönshus med allt fler hönor per kvadratmeter, och därefter i form av burar.

Äggindustrins hönsavel har de senaste 50–100 åren delats in i två grenar: en för snabbväxande köttproducerande kycklingar och en för värphybrider med lågt foderintag och hög äggproduktion.

En höna det vilda lägger ägg en eller ett par gånger om året. När parningssäsongen börjar letar hon, i samråd med sin utvalde tupp, upp en lämplig boplats och lägger där fem till tio ägg. En svensk värphybrid lägger 300 ägg per år. Ett strikt ljusprogram med ständigt ökande dagslängd, från 8–9 timmar låg ljusstyrka (4–6 lux) de första månaderna till uppemot 16 timmars ljus med 10–15 lux vid värpning, lurar hennes kropp till en konstant äggläggande fas.

Merparten av Sveriges 6,3 miljoner värphöns lever hela sina liv inomhus, på golvet i stora hangarer eller i burar staplade på varandra. Många värphönor dör i förtid av äggledar- och/eller bukhinneinflammation. Det intensiva äggskalsalstrandet urkalkar hönans skelett och vållar benskörhet, vilken förvärras av brist på motion.

I det vilda sandbadar hönan regelbundet för att rengöra fjäderdräkten och få bort parasiter. I fångenskap kan hon inte göra sig av med kvalster, tarmkoccidier och spolmaskar. I en typisk svensk hönsbur har varje höna en golvyta stor som ett A4-papper, 600 cm², och en takhöjd på 20-25 cm till sitt förfogande. Det är inte tillräckligt för att hon ska kunna flaxa med vingarna eller ens stå upprätt. I burens trängsel får hon dessutom virus- och bakteriesjukdomar från sina medsystrar. Sysslolöshet driver hönorna till självstympning, apati och i värsta fall kannibalism.

Det finns tre typer av så kallade frigående system för värphöns i Sverige: envåningssystem, flervåningssystem och ekologisk produktion. Av dessa är det bara de höns som hålls i ekologisk produktion som får vistas utomhus. I de frigående systemen hålls grupper om tusentals hönor tillsammans, vilket medför en social stress för och ökad konkurrens som leder till rädsla. Träck som ansamlas och ligger kvar i upp till ett år fyller den syrefattiga stalluften med ammoniak.

Omkring 8 procent av Sveriges värphöns utnyttjas i ekologisk produktion. Ekologiska hönor får vara ute under sommaren, minst en tredjedel av livet enligt reglerna, och de äter ekologiskt foder. I övrigt hålls de på ungefär samma sätt som övriga”frigående”. De har aningen mer plats, man får hålla högst 3 000 hönor i samma grupp.

När en vild höna har värpt befruktade ägg ruvar hon dem i tre veckor. När kycklingarna sedan kläcks har de redan pratat med sin mor genom äggskalet. Kycklingarna följer sin hönsmamma och söker skydd under hennes vingar. Hon visar dem vad de kan äta genom ett speciellt läte, samtidigt som hon pickar på det ätbara föremålet.

I äggfabriken, varde den bur-, frigående eller KRAV-, läggs befruktade ägg i en kläckningsmaskin flera mil från modern. När kycklingarna har hackat sig ut ur äggskalen könssorteras de. Tuppkycklingarna slängs ned i en kvarn och strimlas ihjäl. Varje år dödas 5 miljoner kycklingar på detta sätt i Sverige.

Deras systrar skickas från kläckeriet till en uppfödningsanläggning. När hönkycklingarna är yngre än 72 timmar får de transporteras ett helt dygn utan mat och vatten, längre än något annat djur i Sverige. De piper hela tiden förtvivlat, men ingen hönsmamma kommer.

Naturlig medellivslängd för en höna är 10 år. En svensk värphöna tas av daga när hon är 17 månader gammal och uttjänt. Lastningen till slakttransporten sker för hand och ofta med hjälp av inhyrd arbetskraft från till exempel idrottslag. Hönsen lyfts i benen och varje person bär flera hönor i varje hand. De trycks ner i transportlådor som staplas på varandra i lastbilar. Benskörheten orsakar flera ben- och vingbrott. Maxtiden för transport till slakteri är åtta timmar, men den får förlängas upp till tolv timmar om avståndet till slakteriet är stort.

Väl framme vid slakteriet töms hönorna ut ur lådorna på ett rullband innan de hängs upp i stålbyglar i klorna. Sedan passerar deras huvuden genom ett strömförande vattenbad som gör att de förlorar medvetandet innan huvudet dekapiteras i en automatisk giljotin. De hönor som inte dödas på slakteri gasas i regel ihjäl direkt i hemstallet med koldioxid.

Äggindustrin förtrycker höns för att exploatera deras reproduktiva funktioner, liksom patriarkatet gör med kvinnor. Dominans över äggstockar är en grundval såväl för speciesism som för sexism. Kvinnokönets behov av och rätt till reproduktiv autonomi går över artgränser.

Källa: Djurens Rätt (2009). Hönan eller ägget – En genomlysning av äggindustrin.

Pensionen kanske aldrig kommer

Utmattad och lider av tristess. Reser mig upp med stel, värkande rygg och muttrar. Tar en värktablett och vitamin- och järntabletter. De vita hårstråna förökar sig, dessa vackra vita hårstrån. Jag känner mig halvskämtsamt som 80 år. Jag förstår att jag inte skulle kallas gammal normalt, men det kanske är mer konstruktion än bara fakta, i alla fall vad vi kopplar till ålderdom, måtten och delar av dess innehåll som ständigt vill spränga sig ut ur sina ramar. Jag älskar barnslighetens ärlighet, ibland friare språk och sensibilitet. Men jag vill behålla allt det och ändå ha det där som sägs komma med åren.

ALLTING FÖRÄNDRAS INTE i en enkel rak linje och just nu är jag inne i en cykel av åldrande som innebär en massa fantastiska saker. Jag längtar efter att bli, och vara gammal. Att få vara deppig utan att kallas för pubertal. Att gnälla utan att folk tar det som en svaghet. Att låta saker rinna av en för att man vet att ”livet är kort”, att hålla fokus. Jag vill ha skratt- och gråtrynkor och känna att mina smärtor ger saker liv, inte som bara fortbestår i en period, utan aktivt levande, drömmande liv.

Samtidigt vet jag att med min egen ålderdom kommer min mors, och hennes kommande bortgång. Kanske kommer jag själv få ligga med obytt blöja i dagar eller längre. Kanske ensam, kanske fattig. Allt fint jag associerar med ålderdomen kan komma att utraderas, försvinna med tidens gång. Att äntligen vara arbetsfri kanske är en dröm, pensionen kanske aldrig kommer. Vore det ett liv jag skulle vilja behålla, vårda?

KRITIKEN MOT ARBETE är inte att nedvärdera alla meningsfulla yrken som finns. Tvärtom är det att ge utrymme för att aktiviteterna, innehållet i arbetet, inte ska vara påtvingat som lönearbete. DN skrev nyligen om en australiensisk undersökning som visade att det döende ångrar mest är att de arbetade för mycket, tillbringade för lite tid med vänner och aldrig förverkligade sina drömmar. Så de fanns där ändå, drömmarna! Ångern. Kom den först när döden blev realitet? Springer vi i råtthjul vi märker av först när vi inte kan springa mer? Dövar dessa rörelser, flykten, våra hjärtan, vad är vi rädda för?

När jag har känt mig fast i mig själv har döden alltid varit min tröst, något som jag sett mig kunna välja. Jag har aldrig skytt döden, men under en period livet.

MEN LIVET HANDLADE INTE om mig, upptäckte jag alltid. Det är att påverka bortom vår livstid, lämna spår av oss själva, delar i olika former, ljud och rörelser, som lever sina egna liv, det är orden som lämnar oss, allt som inte längre blir vårt. Vilken lättnad att lämna ifrån sig allt detta.

Ålderdomen är inget som kommer senare, det är vi som skjuter på den och de val den innebär. Att acceptera döden är som att börja bakifrån. Det finns ingen anledning till fruktan längre. Vad vi gör tiden till är det enda vi inte kan skjuta på eller frukta längre. För det görs hela tiden. I vanor och det vi naturligt kallar liv och mening accepterar vi likt barn den sanning den säger sig vara. Men till skillnad från barn gör vi inte tiden till vad den kan bli.

Vetenskapen är tyvärr inte lösningen

Media har i dagarna rapporterat om saker som, vid en snabb och ytlig betraktelse, skulle kunna minska matsvinnet. Läsarna informeras om att choklad som fått en vit yta inte alls är dålig. Vidare kan kött komma att förses med en termometer som visar när det är dåligt, istället för ett godtyckligt sista förbrukningsdatum.

Vi på Dumpstr.at är dessvärre skeptiska. Problemet med matsvinnet är inte att livsmedel kastas för att den blivit dålig. De största mängderna livsmedel som kasseras har inte hunnit bli dålig – det är ju därför vi kan ta vara på maten och äta den. Vi skulle aldrig äta gammal mat, vi har precis samma krav på vår mat som alla ni andra.

Choklad som inte vitnat är ett vanligt fynd. Kött likaså, vars sista förbrukningsdatum ligger långt fram i tiden.

Varför kastas så mycket kött? Vi tänker att det beror på att butikerna får in nytt kött innan det gamla sålt slut. Köttdiskarna rensas då ut, och det som ännu inte sålts kasseras, oavsett status. Oftast är butikernas marginaler så stora att inget hinner bli dåligt innan det måste kastas. Butikerna uppvisar ett överflöd, och dess baksida är ett soprum fyllt av mat som klassats som sopor. Alla dessa djur som fötts upp under vidriga förhållanden, fraktats till slakteri, slaktats, och sedan… kastats på soptippen. Hade vi inte varit vegetarianer så hade vi ätit oxstek varje dag. (Nu äter ingen av oss kött, mer om det en annan gång.)

Vi är uppriktigt ledsna, men det är inte en hållbarhets-termometer världen behöver. Det är ett helt nytt förhållningssätt till hela konsumtionsapparaten. En ny fördelningspolitik. Ett nytt samhälle.

Mer självförtroende åt alla

För vem finns tekniken? Jag tänker mig en framtid där svaret på den frågan är alla. Teknik är en stor del av vår vardag och den som behärskar den har också makt att påverka den. Den som förstår inte bara hur teknik används utan också hur den skapas kan lättare ställa krav på tekniken runt omkring oss.

Jag tänker mig en framtid där synen på teknik har förändrats från något svårt och mystiskt till något allmängiltigt och samhällsutvecklande. Teknik ska inte gåtfullt skapas i hemliga rum, av glasögonbeklädda nördar utan social kompetens, isolerade från världen. Det är varken en sann eller teknikfrämjande bild. Jag tänker mig en framtid där vi stuckit hål på den där bubblan och en gång för alla avlivat myten om teknik som manligt kodad. Jag vill ha en framtid där alla, oavsett kön och social bakgrund, har samma möjlighet att upptäcka teknikens beståndsdelar, lära sig hur de fungerar och använda sin kunskap till att skapa något nytt och ännu bättre. En framtid där ingen hindras från att ta del av den kunskapen på grund av förtryckande strukturer.

För att lyckas med det måste vi ändra både synen på vad som är teknik, och synen på vem som har rätten till den. Vi måste till exempel skapa en arbetsmarknad som inte är uppdelad i tydliga mans- och kvinnoyrken. Om vi menar allvar med jämställdheten kan vi inte fortsätta att ha ett samhälle i samhället där män skapar teknik och kvinnor på sin höjd använder den. Jag tror att en av våra största utmaningar är att lyckas skapa och förmedla tekniskt självförtroende. Att kunna tro på sig själv är en ovärdelig kunskap. Självförtroende är över lag en bristvara som resulterar i självrensande processer. Det man tycker att man är dålig på väljer man bort. Den som aldrig fått montera isär, undersöka och vara nyfiken, lärt sig att tro på sin egen förmåga att förstå hur tekniken fungerar bakom spakarna och rattarna kommer sannolikt att välja ett annat yrke. Vi behöver fördela hackermentaliteten till många fler. Det är först när man tillåts rota runt, gräva djupare och verkligen undersöka tekniken som nya fantastiska lösningar kan uppstå. Det handlar om tillgång, i såväl praktisk som psykologisk mening. Tillgång till faktiskt, fysisk, teknik, men också tillgång till kunskap om hur man använder den. För den utan mentor riskerar tekniken att förbli ett mysterium. Det gäller helt enkelt att förse varenda unge med ett grundläggande självförtroende och de nycklar som behövs för att förstå teknik, och viljan att dekonstruera den. Dels hur den fungerar i sig och dels vad den betyder i vårt samhälle, vad vi vill ha den till och hur den påverkar oss som individer.

Jag är övertygad om att vägen till den framtiden stavas pedagogik. Genuspedagogik. Att genom att motverka stereotypa idéer om vem som får göra vad med teknik öppna upp för jämställdhet redan från början. Genuspedadogik är förresten ingenting som bara måste höra förskolan till. Inför det på alla skolstadier, ja för alla stadier i samhället. Skolan borde till exempel i sann jämlik och demokratisk anda sträva efter att använda öppen teknik. Istället för att betala licensavgifter till storföretag kan man använda tekniska lösningar baserade på öppen programvara, fri tillgång till källkod och gratis support. Fritt för alla att gräva sig in i.

Jag tänker mig en framtid där de som har makt att förändra tar sitt ansvar och ger alla samma tillgång till teknisk kunskap. Den som får kunskap får makt, och makten tillhör oss alla.

Today news reached us that we didn’t get the appeal the TPB case to the supreme court.

We’re not surprised by this. The previous court cases has been filled of corruption. From having the minister of justice pressured by the US to illegally make a case of TPB, through the police officer responsible for the investigation (Jim Keyzer) “just happened” to get a job at Warner Brothers the weeks before I myself got promoted from a witness to a suspect, to the judges in the court cases being either board members, or in one case the actual chairman of the board, for the swedish pro-copyright society, it was clear to us that the supreme court – where many of the judges make a lot of money on their own copyrights – would be hard to persuade to take the case. Even though most of the public would want the case tested there. Even though it’s one of the most important cases for all of the EU.

Sweden speaks well about caring about the Internets. They spend a lot of money and time on helping activists all around the world. But who are these people that they’re so proud of helping? TPB has been one of the most important movements in Sweden for freedom of speech, working against corruption and censorship. All of the people involved in TPB at some time have been involved in everything from famous leaks projects to aiding people in the arab spring. We’ve fought corruption all over the world. We’ve promoted equal opportunities to poor nations around the globe. We’ve crushed the monopoly on information. Our close ones, many who have helped building TPB, have been mentioned as possible winners of the nobel peace prize. I’m not bragging – I’m saying this to make sure that people understand who’s doing the right thing here. I haven’t seen the entertainment industry help anyone but themselves.

Sweden is not used to corruption. Or rather; Sweden is not used to actually seeing the corruption that is there. The society is built upon the view that everyone has high morals and ethics in the swedish legal systems. The globalization of the world has changed that.

I’m just one of many millions standing up against this. Even though the outcome (which we still haven’t reached) is not favorable for my personal situation, the end goal that we fight for is so much more important than some peoples personal struggles. I’ll live with not being rich – which is easy when you’re not rich anyhow – the rest of my life. I’ll live with whatever sentence I’ll get in the end – I’ll just finish my book. The fight goes on with or without me, I’m just a pawn. But at least I’m a pawn on the morally right side. I’m proud as hell of what I’ve done and I would not change my involvement in any way. I actually think I could have done much more for the fight. And I will.

Today I urge everyone to make sure that the entertainment industry does not profit from them anymore. Stop seeing their movies. Stop listening to their music. Make sure that you find alternative ways to culture. I’ve founded Flattr.com, which allows you to support people that create directly instead of going through the corrupt entertainment industry. Use it in solidarity to the creators, and to your fellow citizen. Or start a competitor. Spread and participate in culture. Remix, reuse, use, abuse. Make sure noone controls your mind. Create new systems and technology that circumvent the corruption. Start a religion. Start your own nation, or buy one. Buy a bus. Crush it to pieces.

Always act with intent and maintain hardline kopimi.

Year of the storm

2012 is the year of the storm.

The Pirate Bay will reach an age of 9 years. Experiencing raids, espionage and death threats, we're still here. We've been through hell and back and it has made us tougher than ever.

The people running the site has changed during the years. No sane human being would put up with this kind of pressure for 8 years in a row. An insane hobby that takes time from our families, our work (sorry boss) and our studies.

What binds us all together is a strong belief that what we do is good. That it is something we one day can tell our grandchildren about with pride. People from all over the world confirm this. We read testimonials from people in Syria longing for freedom, thanking us for what we provide. We receive more than 100 visits daily from North Korea and we sure know that they need it. If there's something that will bring peace to this world it is the understanding and appreciation of your fellow man. What better way to do that than with this vast library of culture?

With this said, we hear news from our old admins that they have received a verdict in Sweden. Our 3 friends and blood brothers have been sentenced to prison. This might sound worse than it is. Since no one of them no longer lives in Sweden, they won't go to jail. They are as free today as they were yesterday.

But what enrages us to our inner core is that the system, the empire, the governments, are still allowed to try to boss you and us around with one law crazier than the other. Do you think they will stop with SOPA/ACTA/PIPA? They will not. Because you won't stop sharing those files. Because we will not stay down. Because no one can turn back time. Together, we are the iron that hardens with each strike.

In this year of the storm, the winners will build windmills and the losers will raise shelters. So flex your muscles, fellow pirates, and give power to us all! Build more sites! More nets! More protocols! Scream louder than ever and take it to the next level!

The Pirate Bay Moves to .SE Domain To Prevent Domain Seizure

Earlier today Sweden’s Supreme Court announced its decision not to grant leave to appeal in the long-running Pirate Bay criminal trial.

This means that the prison sentences and fines against the defendants are now final. The Pirate Bay website itself, however, wasn’t part of the trial and will remain operational as normal. That is, unless the US Government chooses to intervene.

In 2010 it was reported that both The Pirate Bay and MegaUpload barely escaped a domain seizure. Although it wasn’t entirely clear at the time, one of the assumptions was that in the case of The Pirate Bay the pending trial against several people involved with the site acted as a roadblock.

Today this last barrier was removed. And with MegaUpload also out of the way, the largest torrent site on the Internet is now a prime target for a domain seizure.

The people running The Pirate Bay are aware of this risk and quickly redirected the site to a Swedish .se domain, outside the reach of US authorities. A Pirate Bay insider confirmed this morning that this was done “just in case ICE has been waiting for the court case to be over.”

Along with the domain change The Pirate Bay team delivered a defiant message.

“2012 is the year of the storm. The Pirate Bay will reach an age of 9 years. Experiencing raids, espionage and death threats, we’re still here. We’ve been through hell and back and it has made us tougher than ever,” they begin.

“Our 3 friends and blood brothers have been sentenced to prison. This might sound worse than it is. Since no one of them no longer lives in Sweden, they won’t go to jail. They are as free today as they were yesterday,” they note, adding:

“In this year of the storm, the winners will build windmills and the losers will raise shelters. So flex your muscles, fellow pirates, and give power to us all! Build more sites! More nets! More protocols! Scream louder than ever and take it to the next level!”

Although it’s clear that The Pirate Bay lost a battle today, the above statements signal that the war is far from over.

Source: The Pirate Bay Moves to .SE Domain To Prevent Domain Seizure

Jag blir upprymd av Ivor Southwoods stridsskrift mot den brittiska kapitalismen och arbetsmarknadspolitiken.

Som tillfällighetsarbetare, tjänstehjon, bemannolog eller vad man nu väljer att kalla det för, kan han med sylvass blick avslöja bemanningsföretagens retorik för vad den är: skitsnack.

Det egentliga syftet bakom slagorden om flexibilitet och omväxling är att förmera företagens vinster och att försätta arbetarna i det han med hjälp av teoretikern Paulo Virno kallar för prekaritet.

Ett tillstånd som kännetecknas av ständig oro och ångest. Den prekäre löntagaren ställer mindre krav. Kan flyttas runt som man vill och hotar inte höga vinster på samma sätt som gångna tiders arbetare.

Parallellerna mellan detnyliberala Storbritannien och Sverige är många och oroväckande. Systematiken tydlig.

Sparka fast arbetskraft.

Alienera dem som söker försörjning genom att propagera för att de själva bär ansvar för sin fattigdom, att arbetslösheten är ett individuellt problem som bara kan lösas genom introspektion och anpassning till marknaden. Det vill säga, ge dem en coach som lär dem att spy ur sig floskler om hur mycket de "gillar" tidspress och hur mycket de "älskar" utmaningar.

Se vidare till att lägga så många steg mellan den enskilde arbetaren och makten som möjligt.

I korthet: skapa osäkerhet hos individen.

Kalla det frihet, säg att varje person nu har blivit sin egen chef och att han eller hon därmed har större kontroll över sitt eget liv, fast det är tvärtom.

Belöna den som ständigt väntar vid telefonen för några timmars inhopp här eller där. Bestraffa den som missar samtal genom att moralisera över bristande engagemang.

Säg: du måste visa framfötterna. Hugga i. Ta tag.

Säg: Det är ingen annans fel. Skyll inte på samhället. Inte på politikerna eller kapitalismen. Den ende du har att skylla på är dig själv. Det är DU som är det största problemet.

Southwood beskriver ackså välkända ting i Prekaritet 2.0. Han lutar sig mot kulturteori, filosofi och sociologi ­– men bara för att sätta de personliga erfarenheterna som medlem av det växande "prekariatet" i ett sammanhang.

Boken är i sig en motståndshandling. Genom att skriva ut sitt riktiga namn gör han sig mindre anställningsbar på den arbetsmarknad som belönar lojalitet och smidighet och bestraffar kritik på enklaste möjliga sätt: genom att sluta ringa upp.

Arbetssituationen som beskrivs har lite att göra med föreställningen om jämlika parter på en fri arbetsmarknad.

Det västeuropeiska 1900-talet tycks vara en skimrande utopisk parentes som i England avslutades med att New Labour privatiserade arbetslösheten i slutet av 90-talet. Företag kunde nu göra stora pengar på reservarbetskraften.

Den arbetslöse, som tidigare åtnjöt en viss frihet, började ses som jobbsökare. Ett nytt kvasiyrke som såväl i England som här hemma bestod och fortfarande består i meningslöst CV-skrivande och datakurser.

Anledningen sägs vara att göra individen anställningsbar (hur nu det ska gå till när det inte FINNS några arbeten) men det egentliga syftet är disciplinering och inordning.

Tillsammans med coachning och det utbredda missbruket av tillfällig arbetskraft här hemma har borgarnas bisarra arbetslinje samma mål.

Att slå sönder möjligheten till organisering.

Att så split mellan anställda med anställningstrygghet och prekära vikarier.

Att göra det svårare för facket att organisera anställda.

Nyliberalismen har i alltväsentligt gått segrande ur striden. Trots att Reinfeldt och Borg bedyrar hur viktigt det är med sociala skyddsnät.

Det var inte så svårt. Det gick snabbt. Höjda a-kasseavgifter, jobbskatteavdrag, rut-avdrag.

För att skapa skillnad, för att dra isär.

För att göra det mindre skämmigt att tjäna pengar.

För att göra det mindre skämmigt att vissa har det betydligt bättre än andra.

Frågan är nu hur vi andra, vi som inte går med på utvecklingen mot större ojämlikhet och sämre arbetsvillkor, som avskyr återkomsten av det nygamla tjänstehjonsamhället, ska göra motstånd?

Southwood beskriver hur den samtida arbetsplatsen alltmer fått karaktär av en scen, arbetskraften ska inte bara utföra sina uppgifter mekaniskt, utan dessutom internalisera företagens attityder och spegla dem mot kunder och arbetskamrater.

Han föreslår därför en sorts mild svejkism. Att genom förfrämligande göra omgivningen uppmärksam på att den arbetande kroppen är någonting annat än utbytbar fabriks- eller butiksföda.

Det avslutande kapitlet fyller dock mig med sorg och ilska. Sorg för att metoderna Southwood föreslår är så lama. Ilska för att de härrör från rädslan och oron som systemet nedsänker i prekariatet. Upproret omöjliggörs när allt har individualiserats och höljts i dunkel. Insatsen för den som lever på existensgränsen blir för stor.

Nej, lösningarna finns inte utskrivna i Southwoods bok.

Men förhoppningsvis kan boken bilda diskussionsunderlag för arbetslösa, tillfällighetsarbetare, frilansar, liksom övriga anställda på den osäkra arbetsmarknaden.

Den vrede och vilja till satir och uppror som boken föder är nödvändig.

Och det samma borde gälla nu som på Joe Hills tid: Don't mourn, organize!

Att måla Mona Lisa på väggen

Det som inte har tillstånd är olagligt. Om da Vinci skulle måla Mona Lisa över en byggnad i Stockholm skulle det fortfarande vara olagligt.

Ariane Bucquet Pousette, Moderat ledamot i Stockholms kulturnämnd.

Citatet är uppenbart lögnaktigt. Om Leonardo återuppstått och kommit till Stockholm för att klottra hade röda mattan rullats ut, rövar slickats, bubbel sippats, snittar snittats, vattenfestivaler gått igen och ansökningar om att få anordna sommar-OS 2024 författats.

Men citatet säger också en del om juridikens funktion i det borgerliga samhället. Det är ju på intet sätt förbjudet att vandalisera väggar i Stockholm. Tvärtom. Det finns få städer där man så systematiskt förfular den offentliga miljön i samma omfattning.

Leonardo skulle få klottra, eftersom det vore en bra affär för Stockholms stad och näringsliv. Du och jag får det definitivt inte. Maxstraffet för klotter är samma som för olaga vapeninnehav.

Men ett företag som exempelvis vill klottra ner en tunnelbanevagn både på in- och utsidan är däremot välkomet att göra detta. Om de betalar innan alltså.

Samtidigt finns få ställen där vem som helst får affischera. På många torg som förvandlats till köpcenter är det också förbjudet att dela ut flygblad och hålla politiska möten.

Till syvende og sidst handlar det om rätten till staden, om rätten att kommunicera. Stockholms stad bevakar och begränsar denna rätt åt kapitalstarka intressenter som tvingar oss att konsumera reklam.

Vad som är lagligt och olagligt är en ekonomisk fråga. Konst, information, kommunikation och budskap berövas estetik och innehåll och blir varor samtidigt som yttrandefrihet blir en fråga om pengar. Juridiken, med dess underförstådda hot om våld, är den yttersta garanten för pengarnas särställning

Like a lot of people who participated in January 18th Web Blackout, I've been really disappointed by the juxtaposition of the event with the Anonymous DDOS attacks of January 19th.

January 18th was information activism at its best -- ethical, humorous, united. The message was simple: we provide some of the most beloved services on the Internet, and we want to continue to do that, and we want others to be able to do so, too. We are on the side of the angels because we're more generous and we're more fun. It brought an important issue to the attention of the mainstream media and the general public.

With the MegaUpload arrests and subsequent DDOS attacks, the story has turned. The attacks were the worst of information activism: petulant and impotent.

YHBT. YHL. HAND.

A distributed denial of service is only an effective tool if the organism under attack depends on that service. Do you know how much the motion picture industry depends on MPAA.org? Not in the slightest. They have a Web site because, y'know, everybody's gotta have a Web site. But the work of the MPAA happens on K Street, in Sacramento, in Geneva. They don't tell members of Congress, "Go to MPAA.org to pick up your campaign contribution." They just give them a big duffel bag full of $100 bills.

The only person put out by these attacks is some scab sysadmin with no sense of self-worth. They're almost definitely in Los Angeles, since that's where all people without dignity live.

Attacking the Web sites of these organizations is like substituting the coffee in the office with Folgers Crystals. Not only is it only a minor and marginal inconvenience; the people who actually make decisions probably never drink that coffee anyway.

If we want to truly deny service to these organizations, we need to look for the actual service points they have.

And that's not going to be effected by tools like LOIC. It's going to be through tools like the EFF and RootStrikers.org. It's going to be in primary elections and in local races. Through alternative businesses and services.

The judicious application of pressure by information rights advocates can sway electoral races and indebt those candidates to our cause. If you want to turn off the tap, that's the right place to look.

Kapitalisering, inte kommodifiering, av data

Det finns företag som äger något slags panspektron med vilken de fångar "din" data för att sälja den som en vara till högstbjudande. Men när jag tänker på än mer karaktäristiska samtidsfenomen som Facebook och Google är det inte kommodifiering av data jag ser...

Facebook och Google gör inte data till en vara utan till ett produktionsmedel, till kapital i den gränssnittsbetydelse som jag tentativt började formulera här. Facebook och Google omvandlar data till en divid och det är denna förädlade form som de äger och behåller i sitt ägande, och som fungerar som gränsnitt (tillsammans med webbapplikationen/webbplatsen/webbgränsnittet och företaget som Google och Facebook ju också är) mellan marknadsförare och konsumtionsmarknad, mellan ett företag som vill sälja sina nischade produkter och dig. Det är denna kopplingsförmåga, denna gränssnittsegenskap, som är kapitalets kännemärke och vad som möjliggör ackumulation.

Det intressanta är att vi nu förstår att produktion av data har blivit ett arbete, detta fenomen som alltid uppstår i en kapitalrelation. Datan är inte en vara du byter mot en social medie-upplevelse eller användbara sökresultat med mera (en liberal analys av vad som sker); det är en arbetsinsats du gör åt någon annan, för vilken du får dessa "saker" i lön. Du alieneras i samma ögonblick från produkten av ditt arbete (datan), och mervärde börjar ackumuleras hos den eller det som äger produktionsmedlet, den divid som du genom ditt arbete har bidragit till att producera.

Bortom åsikt och vilja – demokrati II

I den andra fristående artikeln om demokrati tar jag upp hur deliberativ demokrati bryter med åsikter, intresse och vilja, vilka är så viktiga i den liberala demokratins uppfattning om opinion. En introduktion till deliberativ demokrati och liberal demokrati finns i den här första artikeln.

Liberal demokrati frågar efter åsikter, efter medlemmarna eller medborgarnas vilja. Deliberativ demokrati däremot överskrider åsikter och intressen. Deltagande samtal sätter fart på argument som får deltagarna att överge sina åsikter och tyckanden.

Så här förklaras skillnaden i boken Deliberativ demokrati, 2004. Liberal demokrati ”bygger på en föreställning om att människor besitter färdigformulerade intressen och åsikter, som … kan uttryckas i de politiska valen och fogas samman … till offentliga beslut. Enligt det deliberativa synsättet bygger emellertid demokratin inte primärt på sådana uttryckta och aggregerade preferenser utan på argument.”[1]

I liberal demokrati räknas åsikterna ihop. De aggregeras, de klumpas ihop. Hopräkningen anses representera medlemmarnas eller medborgarnas vilja. Hopklumpandet av viljor kan göras på olika sätt: genom demonstrationer, omröstningar och opinionsmätningar.

När liberala demokratier organiserar demonstrationer, slagord, plakat, namninsamlingar, massaktioner, stormöten, massmöten och kraftfulla manifestationer klumpas viljor ihop till vad som liberalerna föreställer sig representera opinion.

Rundabordssamtal istället för mobilisering

Deliberativa demokratier överger demonstrerandet av folkets vilja och organiserar istället rundabordssamtal, studiecirklar, bikupor, småseminarier. Alla i syfte att få igång samtal mellan de som berörs av en fråga. Deltagande-samtal tänks leda till nytänkande, bättre lösningar, bättre argument, samt till folkbildning.

Demokratin blir på så sätt en innovativ process.

Deliberativ demokrati representerar inte individers eller folkets vilja. Deliberativ demokrati är istället människors delaktighet i politisk problemlösning och i beslutsprocesser. Fokus blir därmed på delaktiga samtal. De berörda har möjlighet att delta i samtal där man lyssnar på varandras argument, och där man bygger vidare på dessa argument.

Det är argumenten som regerar.

Argumentets regerande överskrider intressen och viljor. Man får därför inte vinna över andra till ens ståndpunkt. Demokrati handlar därmed inte om att förankra ett beslut. Deliberativ demokrati försöker inte vinna stöd för ett förslag.

Genom att deliberativ demokrati inte mobiliserar stöd för ett förslag hamnar den inte i en reducering av lösningar till för eller emot, ja eller nej. Deliberativ demokrati mångfaldigar istället lösningarna. I slutändan kanske man bara väljer ett förslag, eller så väljer man trettio förslag. Men beslutet tas inte genom att reducera förslagen till en negation, för eller emot.

I den liberala demokratin däremot mobiliseras stöd för olika förslag. Detta skapar en dynamik av maktkamp. Denna maktdynamik tenderar med tiden att producera negationen för och emot. Ståndpunkten ”för” lägger vanligtvis mäktiga grupper beslag på. Ståndpunkten ”emot” lägger vanligen opposition eller proteströrelse beslag på. Liberal demokrati skapar därmed en stabil ordning med fasta ja-och-nej-positioner som är oberoende av sakfrågorna.

Undantag är fildelning där mäktiga grupper definierat sig som antipirater. Piraterna utpekas därmed till den etablerade gruppen, den som regerar, den som uträttar något. Den uträttar något som antipiraterna är emot, något som antipiraterna vill stoppa.

Opinionsmätning blir dumhet

Liberal demokrati skickar gärna ut enkäter och gör opinionsmätningar. Deliberativ demokrati påvisar att åsikter därmed görs till dumhet och tröghet. Genom den liberala demokratins betoning på att räkna ihop och klumpa ihop åsikter får demokratin svårighet att utföra politik.

Liberal demokrati värjer sig mot kritiken. Den menar sig överskrida dumheten genom fakta och information. Att nå ut med fakta och information blir därmed synonymt med upplysning.

-- Men hallå! ropar Immanuel Kant ilsket. Upplysning är inte information. Upplysning är att tänka ihop, att tänka högt och offentligt.[2]

Deliberativ demokrati är innovativt och överskridande. Deliberativ demokrati producerar därför avvikande, den producerar minoriteter snarare än majoriteter. Människors argumenterande med varandra leder till oförutsägbara, oväntade och bättre beslut än om man klumpar ihop åsikter.

Per Herngren

2012-01-23, version 0.1

Vad är politik? - bilaga

Politik används här om att hantera, och besluta om, gemensamma frågor och problem. Varje organisation som hanterar gemensamma frågor för anställda, medlemmar eller medborgare utför därmed politik. Denna ansats bygger på symmetrisk eller jämlik metod: att undersöka olika organisationer jämlikt istället för att särskilja dem genom ideologiska kategorier. Statliga organisationer förutsätts inte vara mer politiska än ett företag, ett tempel, en avdelning, en institution eller en ideell förening. Det är graden av beslut och handlingar som hanterar eller icke-hanterar gemensamheter som avgör politisk grad.

It is incomprehensible that the gay movement should be closely connected to the ecological movement. Nevertheless, it is so. In terms of desire, the motor car and family heterosexuality are one and the same enemy, however impossible it may be to express this in political logic. - Guy Hocquenghem (Homosexual Desire, 1972)

Kulturgeografen David Jansson – intervjuad av Vetenskapsradion: Forum i P1 – menar att anledningen till att bilismen växte sig stark i Sverige under samma period som folkhemmet byggdes var att folk upplevde att bilen var ett sätt att fly från den starka staten. Att friheten i bilen inte var statligt kontrollerad. Självfallet en löjlig ståndpunkt för den som tänkt mer än en sekund på hur omgärdad av kontrollmekanismer bilismen är. Som vi skriver i Trafikmaktordningen:

För att bilsamhället överhuvudtaget ska fungera krävs ett otal regleringsmekanismer: hur snabbt du får åka, vart du kan åka, åt vilket håll du ska åka, var du kan stanna, hur mycket din bil får släppa ut och hur säker din bil måste vara – detta är bara några exempel på alla de regleringar som omgärdar dig varje gång du sätter dig i bilen. För att detta ska fungera behövs en stor kontrollapparat som disciplinerar såväl bilister som icke­bilister till att underkasta sig dessa regler. Friheten på vägen har vuxit fram hand i hand med en fördjupning av kontrollen av rörelse.

Nu menar inte Jansson att det var ett faktiskt sätt att fly från staten, utan snarare att folk trodde sig kunna få vara i fred och frihet med hjälp av bilen. Hur som helst, Jansson är inne på något intressant när han pratar om bilen och den privatsfär som den konstituerar. Den osynliga kommittén beskriver denna form av mobilitet som: en mobilitet som bare er en forflyttelse av privatsfæren, som et bærbart hjem. Den private boble sprækker ikke, den flyder rundt.

Detta är även något som många ofta beskriver som en av bilismens mer positiva sidor: möjligheten att stänga in sig och få vara ifred en liten stund av dagen. För den som är fast i en borgerlig kärnfamiljsenhet på kvällar, nätter och helger samt löneslaveri på dagen så finns det inte särskilt många möjligheter till att få vara i fred och kanske få utlopp för en del känslor som möjligen inte är fantastiskt roliga för andra att behöva ta del av. Ilska, irritation, uppgivenhet, och andra mer eller mindre positiva känslor; visst kan de ibland vilja upplevas i ensamhet. På vissa sätt kan man förstå att folk tycker det är skönt att få utlopp för liknande saker i fred, i bilen. Men frågan är så klart om allt det negativa som bilismen för med sig skulle kunna uppvägas av en eventuellt positiv effekt som denna. En effekt som dessutom bara en privilegierad del av befolkningen – de med tillgång till bil – har möjlighet att ta del av. Svaret blir nej, fast det behöver inte betyda att längtan efter att ibland få vara i fred ska försakas.

Små familjeenheter där det mesta hemarbetet sker och utförs av någon inom familjen lägger en onödigt stor arbetsbörda på alla (och självfallet vissa mer än andra). Till skillnad mot kollektivhuset där du kanske behöver laga middag till alla dina grannar varannan vecka och resten av dagarna får middag lagad till dig av någon granne så måste den enskilda familjen laga mat varje dag. Den åtminstone åtta timmars långa arbetsdagen fylls av möten och aktiviteter. Det blir svårt att hitta tid på dagen att komma ifrån en stund. Bilpendlingen verkar där för vissa fungera som en ursäkt för att göra just det. Även om de flesta samtidigt menar att den är den värsta delen av dagen. En paradox värd namnet?

Jag tänker mig att det måste finnas andra möjligheter, sätt att kollektivisera och mer allmänt tillgängliggöra rum för ensamhet. Likt kollektivhusens snickis, teve- och syrum erbjuder en plats där man ofta kan få vara i fred, och en liten ursäkt för att få vara det också. Man kan tänka sig billiga och smidiga sätt att använda de hotellrum som ändå stor tomma många dagar i veckan som övernattningslägenheter, men även en stad som bjuder upp till spontana promenader. Men viktigast och svårast av allt är nog ändå att skapa en kultur där det är lika självklart att man ibland vill va i fred som det är att vi inte ska isolera oss i mördarmaskiner av stål eller deppiga villaområden. För en av sakerna som jag tror upplevs som mest lockande med den där i-fred-tiden i bilen är att den är väldigt socialt accepterad. Man behöver inte förklara för någon varför man åker själv i bilen till jobbet. “Alla gör det ju!”

p.s. Titeln obviously snodd från Engels.

The åtgärd formerly known as Fas3

Fas3 är troligen den mest kritiserade arbetsmarknadsåtgärden sedan statarsystemet. Med all rätt. Fas3 innebär meningslöst tvångsarbete under katastrofala villkor. Deltagarna får inte lön utan ett ”aktivitetsstöd” långt under vad någon anställd skulle acceptera.

Faktum är att vissa får så kallat ”ekonomiskt bistånd”, bidraget fomerly known as socialbidrag istället. Några får ingen ersättning överhuvudtaget. Deltagarna omfattas heller inte av kollektivavtal och har exempelvis inte rätt till semester. Väldigt få placeringar leder till arbete.

Så vad göra? Förbättra villkoren? Låta folk slippa tvångsarbeta?

Nej, arbetsförmedlingen har en betydligt billigare lösning. De byter helt enkelt namn. Kanske hoppas de undkomma den värsta kritiken om Fas3 istället kallas ”sysselsättningsfasen” ett tag framöver. En nyspråksirorni endast överträffad av ”nya arbetarpartiet”.

Med tanke på att deltagarna blir fler och fler och villkoren inte förändras utgår jag från att denna åtgärd kommer att upprepas med jämna mellanrum. Några förslag på nästa nyspråkliga glosa?

How do we evolve beyond the internet strike?

If there’s one thing I’ve learned the last few days, it is that internet politics is so much wider than parliamentary methods – and have to be larger than that. There’s no big parties fighting for internet politics. There’s no lobby to protect internet interests. We are many, but we are weak. That’s why we have to organize ourselves better than those who oppose us.

Is there any historical group that’s similar to us? I can think of one. The group is large, but pretty powerless. They’re lives are being radically changed by their political position, but they don’t have so much influence over their positions. The’ve since long been fighting for their rights, but their struggle are being hindered by huge market interests. Their demands challenge are ethically superior, but they challenge the grounds of the dominating economical system.

Of course, I’m talking about the proletariat. I’m talking about the workers movement, the union movement, the labour movement. I think we have a lot to learn from them. And I think that we have learned a lot from them. Coming from Sweden – one of the countries where the union movement traditionally have been strongest – I think we can learn more.

During the general internet strike against SOPA and PIPA, we copied the most effective strategy the union movement has ever used – we went on strike. All of us who own or maintain a web site serve people. Regardless of whether we do it for money or not, people depend on us. Especially sites like Wikipedia who strike demonstrates what a force we who build the internet is combined. Our interests needs to be respected. Person by person, we may not be that important. But the internet is a web. You can’t isolate individual sites or users. By severing the internet, as SOPA, PIPA and other copyright laws try to do, one damages the internet as a whole.

So what can we learn from the union movement when it comes to tactics?

• We need to form a site union. I propose this: People sign up to a membership, giving them the responsibility to participate in future strikes. When one of the member sites is censored or taken down, all other sites take down their sites until the site is back up. Can you imagine what a strike like that could have done to the Megaupload situation? Can you imagine what it would have done if sites like Reddit, Mojang or Slashdot (or Wikipedia!) were members?
• We need to create backup systems. A central historic task for unions have been unemployment funds. The traditional thought behind the unemployment funds was to make sure capitalists couldn’t lower the wages by increasing the competition between those seeking jobs. It gave unemployed the security to say no to underpaid jobs with bad conditions. What we should do it to create a system that keeps sites running. What if we had a backup of Megaupload, and tens of sites ready to mirror it within minutes of Megaupload being censored? What would that do to our internet?
• We need to create a legal issues fund. Those who own sites or domain names shouldn’t be afraid of the media industry. Many sites are run by some prettty rich people. If we work together, we can make sure legal costs become a nonexisting problem. What would be cooler is if we could organize lawyers to work with us.
• We need a union newspaper. It could be a news site, a microblogging feed or something else. But we need an information source that covers the happenings and politics of internet censorship and copyright.

No congressman started Wikipedia. No member of parliament ran The Pirate Bay. No president laid the groundwork for a social media site. Why should we let them control the internet we’re building?

(Want to republish my article? Don’t ask, just do it)

Ericsson främjar diskriminerande internet

Ericsson, Sveriges stolta exportör av övervakningsutrustning till diktaturer, har nyligen visat ännu en hemsk utveckling av sin affärstrategi. De angriper nu nätneutraliteten – konceptet att man “inte får manipulera eller nedprioritera trafiken beroende på innehåll, ursprung eller destination”. Detta gör Ericsson genom att marknadsföra lösningar [PDF] som ställer sig i rak opposition till denna grundprincip för ett fritt och tillgängligt internet. Och hotet mot nätneutraliteten är redan idag oroväckande.

[...] And that’s where priority functionality comes into the picture, as operators can use it to prioritize users and content providers who will then benefit from, and be willing to pay for, improved QoE.

Quality of Experience är ett begrepp jag inte sett marknadsföras tidigare, men det kanske är väletablerat. Till skillnad från “Quality of Service”, det tekniska måttet på tjänstens funktion, handlar QoE om vad användaren upplever. Alltså rent och skärt marknadsfluff. Är man extrem kan det läsas in att QoE handlar om hur man försämrar en tjänst för att en annan ska upplevas bättre. Dokumentet beskriver givetvis endast den PR-vänliga varianten “förbättra för betalande kunder”.

Förutom försämrade tjänster är en stor oro kring framtida nätdiskriminering att tjänsteleverantörer på infrastrukturell nivå köpa till sig bättre nätkapacitet och inte bara genom bättre distribuerade serverhallar (flera länder etc.). Oron väger in möjligheten för t.ex. Microsoft-Skype eller Facebook att kunna prioritera sig själva direkt i internetkapaciteten hos Telia, Tele2 etc. Erinra gärna dilemmat “du behöver Internet Explorer” så verkar Ericssons marknadsföring absolut kunna realisera “du behöver betala 100kr mer i månaden för att besöka denna sida”:

How should operators use traffic prioritization? Should they prioritize subscribers who are willing to pay a premium for im-

proved performance or should they prioritize content providers that are willing to pay for improved QoE?

Operators can and should do both.

Redan idag är mobiloperatörerna ute efter att strypa IP-telefoni över mobil datatrafik, något exempelvis Telia verkar mycket stolta över:

All datatrafik ingår utom trafiktyperna IP-telefoni och fildelning (peer-to-peer), vilka inte är tillgängliga i detta erbjudande (OBS! gäller ej Mobilsurf Extra+).

För ett fritt internet är detta absolut katastrofalt. Ericsson levererar inte teknik som ökar marknadens marginaler – vad som görs är att användares trafik diskrimineras på ekonomiska grunder. Ericssons teknik i den utformning som de förespråkar är ett farligt steg mot ett mer slutet och otillgängligt internet. Att begränsa datapaket på så godtycklig grund som abonnemangskostnad är en direkt attack mot nätneutralitet.

Lösningen till vad Ericsson målar upp i dokumentet är förstås egentligen en bra cache. Strömmande video och data för “content providers” är sällan eller aldrig i behov av att vara live – och faktum är att inget på internet är omedelbart förmedlat. Allt är fördröjt.

Det är dock närmast omöjligt att övertala upphovsrättsindustrin idag att deras kunder borde få tillgång till material lokalt, varför man målat upp en bild av “strömmande media” – vilket i slutänden innebär borttappad kultur. Nätverken skulle klara mycket mer om peer-to-peer var accepterat och upphovsrätten blev historia.

Ur recension av Magnus Lintons nya bok "De hatade"

"Som vi alla vet äter vi i västvärlden alldeles för mycket kött, vilket underhåller en barbarisk köttindustri. Detta har extremhögern sett men istället för att tala om det storskaliga, industriella problemet baxar de över det på muslimerna.

Och plötsligt framstår varje Sverigedemokrat som en djurrättsaktivist när de beklagar sig över den inhumana ”halalslakten” och det faktum att djuren får halsen avskuren medan de lever. På så sätt adresserar radikalhögern riktiga problem men de mystifierar dem."

Så också Sverige. 2003 införde Thomas Bodström en ny terrorlagstiftning som i absurditet ligger den etiopiska kusligt nära. Vad vi ser och med rätta kritiserar när det gäller Etiopien tycks ändå märkligt svårt att se, än mindre kritisera, när det gäller oss själva.

För lite drygt ett år sedan dömde Göteborgs tingsrätt två unga män, Ilias, 26, och Mohamoud, 22, för att ha fantiserat olämpligt. Det nya brottet kallas ”stämpling till terrorism” och betydde i det konkreta fallet att de två dömda hade diskuterat allehanda heroiska insatser i kampen mot den antimuslimska imperialismen för att därefter belönas med 72 oskulder i paradiset. Man kan starkt ifrågasätta såväl mognadsgraden som det politiska omdömet, också hos de så pass unga och outbildade män, som dagdrömmer på detta vis. Men inte döma dem till fyra års fängelse för brottsligt fantiserande, vilket dock skedde i Göteborgs tingsrätt.

Vad de skroderande unga männen inte visste när de satt hemma och funderade vid köksbordet var att köket var avlyssnat av Säpo. Lika lite insåg de att deras telefoner var avlyssnade. Utskrifterna av en oändlig massa prat och skryt, som dock inte innehöll konkreta brottsplaner (namn, plats, tid, vapen, sprängämnen) utan stannade vid just allmänna funderingar – detta och ingenting annat var Säpos och åklagarens bevisning.

I domstolen uppträdde liksom en överstepräst en ”analytiker” från Säpo för att tolka in de brottsliga planer i ord som inte innehöll brottsliga planer. Det är alltså en ren mardrömssituation, svår att föreställa sig.

Det tyckte dock inte den stockholmska morgonpressen. När jag dristade mig att kritisera detta uppenbara justitiemord väckte det raseri hos ledarskribenterna på Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Chefen för DN:s ledarsida, Peter Wolodarski, förklarade att för den juridiskt insatte, som han själv, var domen oklanderlig, men att jag ”på punkt efter punkt spred en falsk bild ... med ständiga försök att vilseleda allmänheten”. Svenska Dagbladets ledarsida förklarade min omdömeslöshet att kritisera den fullt normala domen med att jag skulle sympatisera med terrorism.

Den fällande domen hälsades också med triumf av Säpo. Den operative chefen Anders Thornberg gladdes åt att ”de stora resurser som Säpo lagt ned” (telefonavlyssning, buggning och ”analys”) gett så gott resultat och att ”domen kan få stor betydelse för Säpos kommande arbete” (mer buggning av privata muslimska hem och telefonavlyssning).

När en enig hovrätt över västra Sverige frikände de två männen hördes icke ett pip från vare sig de bombliberala ledarskribenterna eller Säpo.

Och nu är det dags igen. Samma åklagare, Agnetha Hilding Qvarnström, har gått till samma tingsrätt i Göteborg för att med samma typ av bevisning få tre unga män fällda för att, kanske, ha fantiserat om att kanske mörda rondellhundskonstnären Lars Vilks (som själv bedömer männen som skyldiga men bevisningen som otillräcklig).

Dom meddelas inom en vecka. Om inte Göteborgs tingsrätt lärt sig läxan att lagar av etiopisk typ inte duger så lär hovrätten frikänna även de här tanketerroristerna. Våra domstolar tycks lyckligtvis streta emot i tillämpningen av antidemokratisk lagstiftning som

i praktiken bara riktar sig mot

muslimer. Av elva åtalade med den bodströmska lagstiftningen som underlag har bara två dömts. Och den fällande domen var utomordentligt tvivelaktig och hade de två dömda varit vita svenskar och inte kurder hade de gått fria, eller inte ens åtalats.

Men eftersom justitiemord av denna typ väcker gillande hos borgerliga ledarskribenter så blir frågan om antidemokratiska lagar politisk. Då de misstänkta tycks gå fria är lagstiftningen för slapp? Liksom vi, det lilla fåtal, som kritiserat antidemokrati, bara är terroristsympatisörer?

Det finns två vägar att gå. Antingen att skärpa denna tydligen alltför tandlösa lagstiftning om brottsligt tänkande. Eller också skrota hela det bodströmska lagpaketet med hänvisning till att det inte hör hemma i en demokrati. Jag utgår från att Sverigedemokraterna är för lagskärpning och Vänsterpartiet för avskaffande.

Men just nu är det skrämmande oklart var de andra politiska partierna står. I värsta fall är de för en lagstiftning i Sverige som de är emot när det gäller Etiopien.

Blockering av webbsajter – några reflektioner

I takt med staters tilltagande iver att blockera webbsajter (sidor som såväl Pirate Bay och spelsajter men också helt lagliga sajter) skulle jag vilja dela med mig av ett par reflektioner:

1) Hovrättens beslut att förbjuda Black Internet att medverka till upphovsrättsintrång genom att ge Pirate Bay internettillgång framstår i backspegeln som olagligt. Det med tanke på Scarlet-målet där EU-domstolen uttalade att internetoperatörer inte kan åläggas att övervaka all information som går genom deras nät. Det är möjligt att Svea hovrätts föreläggande inte var tänkt att slå så brett (vissa uttalanden i media vid den tidpunkten tydde på det), men det ändrar inte det faktum att man från domens ordalydelse inte kan utesluta att de var tvungna att stoppa all TPB-relaterad trafik genom sitt nät.

2) Antalet DNSSEC-signerade domäner i Sverige har gått upp från 5 000 i början av december förra året till 166 000 vid årsskiftet. DNSSEC är en teknik som garanterar att översättningen av domännamn till IP-address (t ex. från wordpress.com till 72.233.104.124) sker på ett säkert sätt. Detta så att inte webbanvändare ska kunna luras att besöka någon annan sida än den som de tror att de besöker. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap prioriterar under 2012 DNSSEC-utbyggnaden och IT-ministern har satt upp målet att alla myndigheter ska använda tekniken år 2013. Stiftelsen .SE säger att deras målsättning är att alla svenska domäner ska använda sig av DNSSEC år 2015.

Så vad har då detta med blockering av webbsajter att göra? Jo, blockering av domännamn är inkompatibelt med DNSSEC. Om en domstol ålägger en internetleverantör som använder sig av DNSSEC att blockera ett domännamn är det detsamma som att beordra dem att inte använda sig av DNSSEC och istället något mindre säkert.  Det leder helt plötsligt till en helt ny typ av proportionalitetsavvägning. Kan alla kunders säkerhet offras för att ett fåtal domäner ska kunna blockeras?

Den största internetleverantören i USA, Comcast, berättade för några dagar sedan stolt att de har fullt stöd för DNSSEC och uppmuntrade alla, och i synnerhet banker och e-handelssajter, att gå över. Samtidigt lät de meddela att den nättjänst som tidigare vidarebefordrat användare till en länkförslagssida när de skrivit in ett ogiltigt domännamn (ett sätt att mixtra med DNS-uppslagningen som många bedömt vara tveksamt, fastän det här motiverades av annonspengar och hjälpsamhet snarare än illvilja) skulle stängas ned eftersom den inte var kompatibel med DNSSEC. Comcast skrev:

Domain Helper has been turned off since DNS response modification tactics, including DNS redirect services, are technically incompatible with DNSSEC and/or create conditions that can be indistinguishable from malicious modifications of DNS traffic (including DNS cache poisoning attacks).

Med tanke på att Comcast, som för övrigt äger NBC Universal, stödjer de drakoniska lagförslagen i USA om rättsosäker blockering av webbdomäner verkar det som om den ena handen inte riktigt vet vad den andra gör (på samma sätt som delar av den amerikanska staten i försök att hjälpa yttrandefriheten i världen stödjer projekt som TOR, men samtidigt överväger att införa lagar som skulle underminera och kanske till och med förbjuda sådan anonymitetsmjukvara). I Sverige har regeringen en utbredd DNSSEC-användning som ett uttalat samhällsmål samtidigt som det stiftas lagar som syftar till att låta rättighetsinnehavare ansöka om blockering och censur på webben. Det känns som upplagt för konflikter.

Att göra en Reinfeldtare

Reinfeldtare - när det man säger, eller tror, ska leda till en sak - i själva verket leder till något annat.

Strax före nyår publicerade språkrådet sin lista på 72 utvalda ord som under 2011 uppfanns eller ökade i användning. Att appa, surdegshotell och arabisk vår finns såklart med, men även mer kontroversiella ord som Juholtare, som definieras som ”(Pol neds), förhastat uttalande som man snart tvingas backa på” och tjejsamla, som båda är ord som vill forma samhället, bestämma hierarkier och driva politik genom att definiera hur vi ska se på saker Juholt eller hur tjejer samlar.

Intressant här är att tjejsamla bara förekommit en enda gång, i Gotlands minsta dagstidning Allehanda, inte direkt en stor trend, vilket gör att Juholtarens motsvarighet Reinfeldtare torde ha goda chanser att komma med till nästa år, med betydelsen:

Reinfeldtare 1. ”(Pol. neds) att säga en sak och göra något annat”. (Här skulle jag kunna lägga till ”utan att tvingas backa”, men det hoppas jag ändrar sig innan året är slut.)

Att det man säger, eller tror, ska leda till en sak – i själva verket leder till något (helt) annat.  Som att man är trött när man kommer hem från semestern man tog för att vila upp sig. Eller när man säger (till ex. sina barn) att det är en dålig idé att röka men sedan genom att själv röka visa att man egentligen tycker att det är en bra idé.

Exempel på detta, kopplat till just inspiratören av uttrycket, finns i oändliga mängder. Som när Reinfeldts regering 2009 presenterade regeringens 68 punkters handlingsplan för att främja jämställdhet på arbetsmarknaden, och Sveriges kvinnolobby visade att i princip varenda en av just dessa punkter i slutänden tvärtom gynnade män. Som satsningar på inkubatorer som framförallt gynnat män eller att privatisering av ”kvinnliga branscher” som vård och omsorgsföretag för att ”gynna kvinnligt företagande” de facto gynnat totalt mansdominerade multinationella koncerner (och dessutom försämrat kvinnors arbetsmiljö). Reinfeldt skrev på DN debatt att jämställdhet är en ”smart satsning för framtiden”, och som av en händelse minskar jämställdheten.

Reinfeldts miljöpolitik är ett annat sådant exempel, när han inför klimatmötet i Köpenhamn under 2009 inte nog kunde betona hur extremt viktig miljö och klimat var för Moderaterna, men där det sedan står klart att det skett betydande försämringar inom miljöpolitikens kärna, eller som Maria Wetterstrand kallat det, ett kolsvart miljöbokslut. Miljömålsarbetet, miljöbalken, rovdjurspolitiken, natur- och strandskyddet är viktiga exempel där utvecklingen nu går åt fel håll, biltrafik prioriteras på järnvägens bekostnad, man tillåter nya kärnreaktorer, regeringen ger passivt stöd till de krafter som vill exploatera Arktis, man stödjer valjakt och inte en krona tillförs de globala klimatinsatserna utan allt tas från en redan utlovad biståndsbudget. Skarp kritik kommer från bland andra naturskyddsföreningen kring att Reinfeldt spär på individers känsla av maktlöshet kring klimatproblemen.

Regeringen Reinfeldts tydligt uttalade mål om stöd till folkrörelser och ideella organisationers ”självständighet och oberoende” istället blivit ett extremt riktat avdrag för välgörenhet som bland andra tankesmedjan Sektor3 (där jag jobbar) i dagarna pekat på ökar statens kontroll över det civila samhället. Något jag skrev mer om i en understreckare i Tro & Politik för några veckor sedan.

 Studieavgifter för utländska studenter skulle öka intäkterna, göra studenterna mer motiverade och inte få effekter på antalet ansökande, men efter reformen beskrev DN situationen med ”Utländska toppstudenter flyr svenska universitet och högskolor”, och lärosätena är kritiska till de stora kostnaderna för reformen.

Hårdare krav på sjuka och arbetslösa skulle enligt Reinfeldt göra folk anställda och friska, men så blev det inte. Hanif Bali och Katrin Zytomierska förklarar Moderaternas linje på ett extremt tydligt sätt här. Arbetslösheten är sju procent, ungdomsarbetslösheten bland de högsta i Europa, socialbidragen har ökat, antalet unga förtidspensionärer har exploderat och antalet med arbetsmarknadsåtgärder har ökat med 45%.

Reinfeldt har vid flera tillfällen tryckt på vikten av att minska ojämlikheten och inkomstklyftorna, t.ex. i sitt sommartal 2008, och i regeringsförklaringen 2006 sa han ”Sverige ska vara ett land som håller ihop, där de sociala och regionala klyftorna minskar”. Ändå rapporterade OECD 2011 att ojämlikheten växt fortare i bl.a. Sverige än någon annanstans i världen under 2000-talet. Ungefär samtidigt sa Reinfeldt i P1: ”sedan vi tog över 2006 så har det inte skett några vidgade inkomstklyftor”, som om han inte ens nu fattat att hans ”nya” moderata politik leder till just de effekter de gamla Moderaterna ville ha. Att klyftorna minskade TROTS den moderata politiken PÅ GRUND AV att finanskrisen minskade de allra rikastes kapitalvinster, men att när nu när finanskrisen lagt sig så börjar den moderata politikens effekter synas, oavsett vad Reinfeldt hävdar att han vill och gör.

Listan kan göras hur lång som helst, på punkt efter punkt vill, eller åtminstone säger Reinfeldt att han vill göra en sak, men effekterna av det han och hans regering gör blir en helt annan.

Det finns tre alternativa förklaringar till detta:

• Reinfeldt vet vart politiken han för leder, men säger medvetet tvärtom för att han vet att väljarna inte vill ha moderat politik.

• Reinfeldt har en osedvanlig otur, allt som kan gå fel går fel, så att hans brighta analyser om vad som skulle hända gång på gång slår fel.

• Reinfeldt är en extremt dålig analytiker och saknar helt förmågan att förstå vad politiken han för får för konsekvenser.

Vilket alternativ som stämmer får du själv avgöra, men att vi alla då och då gör en Reinfeldtare är något som står klart, bara det att just Reinfeldt verkar göra det mycket oftare än de flesta.

Bloggat: Heidi Laine Lundgren, Roger Jönsson, Martin Moberg, Röda berget.

Media: SR 1, 2, HD, Sydöstran, Östran.

Ointresset gör en homerun

I skandalen 2009 runt konstfackstudenten Anna Odells spelade psykos upprördes en del av att hon på felaktiga grunder lyckats få en vårdplats i den allt mer exklusiva psykvården. Andra, och kanske speciellt överläkaren vid S:t Görans sjukhus, provocerades framför allt av att Anna Odell spelat sjuk. Och som vi vet satte diskussionen inte så mycket fokus på vilka befogenheter tvångsvården har som på vilka befogenheter en konstfackstudent har.

Jag tänker på Anna Odell när jag läser Slutstation rättspsyk. Det är en gedigen debattbok, lika välgarderad som en duktig flicka. Liksom Anna Odell vill författarna uppmärksamma tvångsvårdens extrema makt. Och liksom hon använder de sin position, som numera välutbildade och friska från självdestruktivitet, till att vädja om intresse för dem som fortfarande är sjuka. 

I Sverige sitter odömda kvinnor som skadar sig själva inspärrade på rättspsyk tillsammans med i huvudsak män, som dömts till vård för att ha skadat, våldtagit eller mördat andra människor, ofta kvinnor. Motivet för rättspsykiatrin att ta emot självskadande kvinnor, som det saknar kompetens för, verkar helt krasst vara inkomsterna från kvinnornas landsting. Anledningen för kvinnornas landsting att deportera dem till rättspsyk långt hemifrån verkar vara att man saknar metoder för att ta hand om denna växande grupp patienter. För ett tjugotal år sedan stod vården på liknande vis handfallen inför den ökande anorexin bland unga kvinnor.

Redan som tonåringar förstod vi att om du mår dåligt måste du göra dig ordentligt sjuk för att få hjälp – ett krav som var ett direkt resultat av nedskärningarna i psykvården. Anorektikerna i bekantskapskretsen fick hjälp först när de började likna skelett. Den osynliga ångesten måste obönhörligen manifesteras för att tas på allvar. 

Undersökningar har bekräftat att sjukvården har svårt att hantera självskadebeteende. Det går på tvärs mot den normala överenskommelsen. Att sy ett sår, bara för att se patienten skära sig på nytt. 

Bilden av svaga kvinnor att ta hand om är vi vana vid, men ingen tycks förstå hur man ska hantera kvinnor  som verkar som förövare och offer i en och samma person.

I brist på kunskap förfaller vårdapparaten till en avskräckningsideologi som påminner om gamla tiders mentalvård, komplett med överläkare som ordinerar egenuppfunna kurer. Överläkare Per-Erik Olsson vid Sundsvalls rättspsyk, som sedan 2010 tack och lov har upphört med att ta emot självskadepatienter, beskriver de fysiska bestraffningarna som ”negativ förstärkning” som ska ge ett ”milt obehag”. Författarna återfinner dock denna tolkning av begreppet inte i psykologiböcker utan i rigida hunduppfostringsläror. Överläkaren Göran Fransson, också han verksam vid Sundsvalls rättspsyk, döpte sin egenutvecklade metod till ”kärleksfull cynism”. Personalen uppmanades att visa ”aktivt ointresse”. De blödande kvinnorna skulle inte ”belönas” med uppmärksamhet för sina tilltag. I stället straffades de, i strid med lagen, med bältesläggning, isolering dagar i rad och olagliga tvångsmedel som tvångshandskar och hockeyhjälmar. På Växjös rättspsyk har problemet varit den totala bristen på psykologhjälp, eftersom man i stället har prioriterat säkerheten. Företrädare för de politiska partierna från höger till vänster, som författarna försöker väcka frågan hos, förstår inte problemet. Ointresset gör en homerun.

Självskadebeteende ”smittar”, menar flera i boken. Ett beteende är trots metaforen inget virus, vill jag påpeka. Det är en del av en kultur, där kvinnor värderas lågt av sig själva och andra att de aldrig kan bli bra nog. Just dessa kvinnor tar på sig allt ansvar, även för olyckor de drabbats av, som mobbning eller dödsfall. Självhatet är inte ologiskt. Att skada sig själv är ett kyligt sätt att hålla kontrollen; själva motsatsen till föreställningen om den kvinnliga hysterikan. Personalen vid Sundsvalls rättspsyk lät trots det kvinnorna höra att deras våld mot sig själva bara var uttryck för barnsliga bekräftelsebehov. Barnsliga är exakt vad de inte är. Patienternas röster i boken är på inget sätt irrationella. Många av dem har tagit universitetsexamen och elitidrottat. De anorektiker och självskärare jag känt har alltid varit analytiska och högpresterande. I dag har flera av dem blivit just läkare. Förhoppningsvis kommer det att påverka läkarkåren att förändra sin inställning till psykiskt sjuka kvinnor.

Kvinnorna inspärrade på rättspsyk upplevde sig tvungna att spela friska för att släppas ut. Att spela efter normen provocerar inte någon. Gemensamt för psykiska sjukdomar som främst drabbar kvinnor är en överväldigande insikt om att ens känslor inte är tillåtna utan alltid måste anpassas till omgivningens förväntningar. Tyvärr är detta delvis sant även när omgivningen utgörs av vården.

Det ska bli intressant att se om denna verkliga skandal får lika mycket uppmärksamhet som Anna Odells försök att leda tankarna dit. Eller om det hela bemöts med  ”aktivt ointresse”.

Givetvis är inte kopimismens existerande beroende av ett erkännande av en nationalstat så det handlar inte om att religionen, om man vill kalla den så, numera blivit på riktigt. Ej heller är det så att den organisationsstruktur som det missionerande kopimistförbundet är uppbyggt kring, med styrelseordförande och en mänsklig (var är omniHAL!?) överstepräst, representerar strukturen av kopimismen överlag, som ju är kopimistisk snarare än hierarkisk ¹.

Istället ska det nog förstås som att den svenska staten inför sig själv erkänt kopimismen. För att den svenska staten skulle erkänna detta inför sig själv krävdes det att kopimismen formade sig som ett sinnligt objekt för den svenska staten och det krävde att den formade sig med extra tydlighet gällande struktur och praktik, då den svenska staten är något närsynt i dessa frågor.

Jag tror också att formaliserandet i det kopimistiska missionsförbundet kan ha en annan, väldigt produktiv funktion. Ofta görs misstaget att tro att den helt utslätade ytan är ett livfullt och fritt myller som en formalisering tvingar in i en viss form. Detta tankesätt ligger bakom en del vanliga missuppfattningar om självorganisering där det antas att det är samma sak som att det inte finns någon organisering och allt sker spontant. Så är inte fallet, snarare innebär självorganisering att en organisering sker som följd av en intern dynamik istället för att form påförs utifrån ². Den processen består av bildandet och splittrandet av serier av organisationsformer snarare än att vara anti-organisation. Därför hoppas jag att bildandet av det kopimistiska missionsförbundet kommer leda till att en massa nya kopimistiska fraktioner kommer att bildas. Hur kommer kopimismens motsvarigheter till frikyrkorna att se ut (och låta)? Jag har hört att mystikerna redan formerar sig som “de esoteriska svartkopimisterna” i IRC mest obskyra och hemliga kanaler…

Mystisk kopimi

Kopimi (fra “copy me”, kopiér mig). På den ene side et imperativ, hvis oprindelse stammer fra dansende børns råb. På den anden side betegnelsen for en livsform, animeret af lysten til at kopiere og blive kopieret. [fremtidsencyklopædisk definition]

Ud af livsformen kopimi kommer altså religionen kopimisme.

Det er en gammel livsform, men det er forholdsvist nyt at den anerkendes som religion. Det virker derfor vigtigt at pointere visse forskelle indenfor denne trosretning. I Kopimistsamfundets trosbekendelse står “informationer” (en ting) som det helligste. Men de er ikke bare hellige og gøres til objekter for tilbedelse, ifølge Kopimistsamfundet har informationer også hvad de kalder en “værdi i sig selv”:

Information har en værdi, både i sig selv og i sit indhold, og denne værdi øges gennem kopiering. Dermed er kopiering centralt for alt i samfundet.

Der er ingen tvivl om, at vi her har at gøre med en kopimisme, der holder af begrebet “værdi”. Men der findes en trosretning indenfor kopimismen, der ikke bare afviger fra denne position, men decideret afskyr når ting har “værdi”. Værdi er selve indbegrebet af universel ækvivalens og derfor et angreb på alle verdeners særlighed. Hvis den statsligt anerkendte udgave af kopimisme tilbeder “værdien af informationer”, dyrker tilhængere af værdikritiske retninger derfor ofte kopieringskraften selv.

Jeg vil nu fortælle om en af disse religiøse fællesskaber, kaldet mystisk kopimi, og ved samme lejlighed udlægge nogle få af dens teologiske elementer.

For at starte med det grundlæggende: tilhængere af mystisk kopimi dyrker kopiering. De er kopieringsfundamentalister. De tilbeder frem for alt kopiering i sig selv, den livskraft der allerede skaber, frembringer og forandrer vores fælles kultur.

Kopieringsmystikere vægter ikke kopieringen for dens evne til at opfange og akkumulere værdier, denne universelle ækvivalens der gør alt sammenligneligt. Som sagt, tilhængere af mystisk kopimi afskyr alle forestillinger om tings “værdi”. Faktisk bygger de sine religiøse fællesskaber på ritualer, hvor der ofte forekommer enorm “spild” af værdi – hvilket de bl.a. henter inspiration til hos Den Alspildende Bataille. I stedet for at gøre kopieringens grundlag autistisk gennem forestillingen om værdi, vægtes kopieringens tilbøjelighed til at mangfoldiggøre verdener, der alle er særegne.

Disse ritualer – hvor værdi spildes og verdener mangfoldiggøres – tager ofte form af fx musik, energiudladninger, dans, samtale, festmåltider og anden madspild, ofringer, betingelsesløs (mao. “værdiløs”) kærlighed, sang, vandalisme, kunst, helbredelse, eventyr, erotik, sabotage.

Mystisk kopimi har sit teologiske grundlag i kopimismens apokryfe skifter hos Piratbyrån og til dels de senere smittontologikere.

Det mystiske element er, på den ene side, at alt består af kopier (“I begyndelsen var kopien”, lyder det hos mystiske kopieringsfundamentalister). Dette guddommelige princip kan formuleres filosofisk i termer af at kopiering er en ontologisk kraft.

På den anden side er det ikke helt klart hvad kopiering overhovedet er og kan indebære. Dette er derfor objekt for utallige teologiske og spekulative undersøgelser. Er det fx sådan at selv monotone gentagelser af det samme altid indeholder noget nyt? Er kopiering altid godt? (kopimis omvendte teodicé) Hvis alt er kopierer, hvordan opnår verden så konsistens og kontinuitet?

Med spørgsmål som disse, og stadig kun svar formuleret i obskur terminologi, forsøger tilhængere af mystisk kopimi at ændre radikalt på sin opfattelse af kopiering (verden). Men mystisk kopimi vægter ikke bare at modulere kopieringen selv. For de missionske dele af koperingsmystikerne handler det først og fremmest om at multiplicere kopimi som etisk disposition (udtrykket ‘kopimi’ henviser ikke bare til de objekter vi ønsker andre at kopiere, men også til imperativet selv: ‘kopiér dette forholdningssæt!’)

Mindfullness för kränkta liberaler

Jag trodde länge att det inte fanns något värre än framgångsrika människor som tror att de fortfarande är underdogs enbart på grund av erfarenheten att de aldrig fick hångla på högstadiet, oavsett status och klass idag. Det ständiga ältandet av ens egen nördighet, utsatthet och att förbli oskuld upp på gymnasiet och inte fick man någon credd för att man inte sa hora och höll tjejers hår när de kräktes inte.

Det var innan jag upptäckte liberalers tendenser att i tid och otid hänvisa till Gången de blev kränkta av en vänsterperson. Det är ofta en erfarenhet som ligger relativt långt tillbaka i tiden, det utgörs av en enskild person och en rimlig tanke vore att just denna person kanske var en idiot. Denna rimlighet hindrar dock inte diverse liberaler, högerväljare och Timbroskribenter att dra på fulla växlar kring exempelvis den gången då en full R:are på en gymnasiefest sa att tjejer inte borde raka benen eller en ABF-gubbe skällde ut en för att man ville riva LAS. Indignerat dras den jobbiga erfarenheten av en inskränkt och icke-tolerant vänsterperson upp med slutklämmen: Vänstern är såna.

Det här är intressant på flera sätt. För det första är gruppen som gärna drar upp personliga erfarenheter som exempel på att den breda vänstern är en särskilt inskränkt, sekteristisk, icke-tolerant och humorlös grupp samtidigt en grupp som gärna skriker ”generalisering!” så fort man försöker säga någonting om makt mellan grupper i samhället. Här ska inte tjatas om män och kvinnor och klass och rasism och bögar, alla är faktiskt individer. Bara för att du har blivit våldtagen, sextrakasserad, städar mer än din man, lider av ätstörningar och jobbar dubbla skift inom vården med en ständigt värkande rygg för en skitlön behöver det inte ha med patriarkatet att göra. Det är dina individuella erfarenheter, du har väl haft lite otur bara!

Men när det kommer till den elaka och inskränkta vänstern verkar det inte finnas någon hejd på generaliseringarna man kan göra. Det är inte konstigt att den svenska vänstern går knaggligt när den uppenbarligen enbart består av grottmänniskor med total avsaknad av social kompetens och hyfs som går runt och kränker folk till den milda grad att de tio år senare måste twittra om det i någon slags Timbroversion av #prataomdet.

För det andra är det här en grupp som inte är sen att raljera över andras erfarenheter eller problem. ”Lättkränkt” är deras värsta skällsord och ”höhö” den vanligaste undertonen i det de skriver. Men när det handlar om den där fulla R:aren på fest eller arga vänsterpartisten på parmiddagen då är den egna offerkoftan sorterad långt in i garderoben. Då är det plötsligt en Mycket Viktig Erfarenhet Som Säger Någonting Om Vänstern.

Jag vet inte vad det är ni vill. Tårta och medalj som kvitto för att ni är intelligenta och trevliga, fast ni röstade för nedmonteringen av allt vad social trygghet heter? Ett intygande om att jag minsann inte är sån, jag har faktiskt flera liberala vänner och äääälskar högerväljare (jfmr både ”jag har flera homovänner” samt feminister som måste bedyra att de älskar män)? Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa er här.

Såhär ligger det nämligen till: Det är ibland jobbigt att ha åsikter. Folk håller inte med en, folk tycker att man är dum i huvet, folk är ibland idioter.

Det är jobbigt att vara vänster och det är jobbigt att vara höger och allra bäst vore det väl om vi alla var pissljummet blandpolitiska som tryckte like på det mesta och ibland provocerade lite lagom innan vi återigen kunde ses på ett mingel och skåla i cava över att vi ändå är himla smarta och gillar varandra allihop.

Att bara uppmana er till att ta av er offerkoftan känns taskigt när det är uppenbart att dessa erfarenheter satt spår som behöver bearbetas. Ältande är dåligt för både den mentala och fysiska hälsan, då det skapar stressymtom och oro. Negativa känslor behöver bemötas och arbetas med.

Därför ska jag nu berätta om ett knep jag lärde mig när jag började gå i terapi i stället för att blogga om att jag aldrig fick hångla på högstadet.

Nästa gång du känner ett behov av att dra upp en händelse med en vänsterperson som gjorde dig ledsen.

1. Ta emot känslan. Döm den inte, bli inte rädd. Låt den komma. Känn efter hur kroppen känns. Gå in i situation du befann dig i. Vad kände du då någon vänsterpartist slängde ur sig något taskigt om att du genom din röst hjälpt till att nedmontera trygghetssystemet? Gå in i den känslan. Stanna i den.

2. Handla inte efter impulser. Du kommer att vilja fly känslan. Kanske genom att twittra och hoppas på RT från Johan Ingerö, skriva tre sidor i DN Kultur, skicka in en text till Newsmill eller nicka i samförstånd med Timbroskribenter. Gör inte det. Våga stanna kvar.

3. Släpp taget om känslan. Säg till dig själv: Jag får gå vidare nu. Du kommer inte att kunna göra det direkt, men när du gjort den här övningen vid flera tillfällen känns det lättare att hantera. Kanske kan du till slut inse att det var då och försonas med minnet av den kränkande vänsterpersonen.

Lycka till alla liberaler där ute!

Konsumtion och klimat-förändringarna

Nytt år. I vår del av världen. Och åtminstone för oss vars världsbild rymmer sådana petitesser som datumgränser och champagnebubblor.

I statistiken kan vi dock jämföra det ena årets utveckling med det andra. Och statistiken vad gäller såväl champagnebubblor som antalet flyktingar pekar på att vi blir fler som lever allt godare liv, och fler som lever allt mer hårda liv. Om man nu inte i någon sorts överklassig yra hävdar att allt blivit bättre eftersom allt fler människor minsann har inkomster på mer än 1 dollar om dagen. Ett mått som – i bubbelvärlden – används för att peka på att världen blir bättre och att globaliseringen fungerar på ett förträffligt sätt. Ju mer överflöd vi har på vårt bord, ju mer smulor kan ramla ner till de där andra.

Hur kan 2012 komma att se ut? Ska man tro den helt dominerande delen av forskarvärlden lär klimatsituationen bli än mer prekär. Områden med extrem torka kommer att både öka i omfång och i utsatthet. Områden med extrem nederbörd kommer att öka och bli alltmer illa drabbade. Omfattningen av orkaner kommer att öka. Vi kommer att oja oss över vädret i Sverige, i andra delar av världen kommer man att behöva fly för att överleva.

Ansvaret för den del av klimatförändringarna som är människans kan helt och hållet läggas på oss i den rika delen av världen. Redan i mitten på 80-talet fanns tillräckligt med forskning för att ta frågan på allvar. Vi som gjorde det möttes med ett hånflin eller en axelryckning. Den helt dominerande delen av världens politiker, näringsliv och fackföreningar valde att titta bort. Den ekonomiska tillväxten skulle hotas i vår redan materiellt rika del av världen om vi inte fortsatte att konsumera alltmer.

I andra änden av konsumtionstillväxten fanns redan då klimatförändringarna. Idag står det klart för allt fler. Det finns ingen så kallad frikoppling mellan ekonomisk tillväxt och utsläpp av koldioxid. Inte ens i Sverige: här ökade utsläppen förra året, även om man inte räknar in nettoutsläppen genom vår import och export. Ändå fortsätter vi jakten på ekonomisk tillväxt genom ökande konsumtionsströmmar. Följden blir ökande utsläpp av klimatrelaterade gaser som i sin tur leder till ökande flyktingströmmar. Sambandet är lika tydligt som pinsamt.

Ska vi komma tillrätta med såväl klimat som fattigdom och flyktingströmmar måste vi se till att de materiellt fattiga delarna av världen får sin beskärda del av tillväxten, medan vi i den materiellt rika delen av världen håller tillbaka. Har inte vi, som lever i samhällen med överflöd, förmågan att ta detta ansvar reducerar vi oss till hycklare hur vackra fraser vi än levererar om vikten av att minska antalet flyktingar i världen. Resultatet av ett sådant hyckleri lär bli uppenbart för de flesta när bubblorna fastnar i halsen i samband med det vi kallar nyårsafton 2020.

Låt mig avsluta med att citera Ludwig Wittgenstein: ”I framtiden kommer människan kanske att visa sin storhet inte genom vad hon gör, utan genom vad hon avstår från att göra.

Birger Schlaug, fd språkrör och riksdagsledamot (MP). Nu fristående debattör, föreläsare och krönikör.

Tjejsamla är ett nyord. Det betyder inte att man samlar på tjejer, som jag först trodde, men det är nästan lika illa ändå.

Enligt Språkrådet betyder ”tjejsamla” att ”ägna sig åt samlande, men inte så intensivt utan bara så att man nöjer sig med några stycken av det man samlar på”. SvD frågar Språkrådets nyordsansvariga Birgitta Lindgren om ordet inte är nedvärderande?

”Nej, jag tycker att det är ett smart sätt att samla på. Det är lite kul att man kan diskutera sådana här ord. Det finns olika sätt att samla och det här är ett. Även om det kanske inte är representativt för alla tjejer så är det intressant att den här typen av ord bildas”

 Fumikofem är kritisk, och på twitter skapades genast fler nyord inspirerade av Språkrådets listning. Pontus Lundkvist, till exempel:

”När jag läste språkrådets nyordlista tjejspydde jag.”

Det verkar vara många som uppfattar prefixet ”tjej-” som en omskrivning för ”mindre seriös”. Jag gillar att man med det ordet lyfter fram olika sätt att samla, men jag har aldrig hört uttrycket ”tjejsamla” förut, så jag googlar och försöker filtrera bort alla träffar som skrivits idag som reaktion på nyordslistan. Resultatet: En enda text. En krönika om olika sorters samlare:

”Man kan naturligtvis också ”tjejsamla”. Vilket innebär att man nöjer sig med några stycken av det man vill samla på. Ofta är temat på en dylik samling ganska brett, vilket gör det busenkelt att hitta fem, tio eller hundra stycken. Saltkar skulle kunna vara ett exempel på brett samlande, och eftersom en sån kollektion aldrig kan bli komplett är den helt ointressant för extremsamlaren.”

Detta i kontrast till ”extremsamlaren”, alltså. Extremsamlare, ”som nästan alltid är man”, är istället ute efter att skapa en så komplett samling som möjligt. Krönikan avslutas med en anekdot om en äldre kvinna som trots sin ålder och könsidentitet visade sig vara extremsamlare (vilket säger mest om krönikörens fördomar).

Jag vill verkligen att mina sorters samlande/nördande får högre status, så jag gillar att man börjar prata om det. Men varför i hela friden kalla det för ”tjejsamla”? Behövs det verkligen fler tvångskönande uttryck i svenska språket? Ni får ursäkta om jag låter irriterad, men jag queersamlar på exempel på sexistiskt språkbruk, så jag har låg tolerans för uttryck som det gått troll i på några få timmar.

Slentriansexistiskt språk tillhör ju förresten de där grejerna som man inte kan killsamla på, eftersom det finns hur mycket som helst av det. Jag kan inte heller tjejsamla på det, eftersom jag översköljs av det varje dag. Alltså queersamlar jag. Eller intergendersamlar, kanske jag borde säga?

Hursomhelst: Det språkliga könstvånget skapas och återskapas hela tiden – bland annat av Språkrådet, som verkligen borde veta bättre.

Helgmat för veganer

De senaste veckorna har passerat i matens tecken. Jag har lagat mat åt vänner hemma i Lund. Jag har serverats dumpstrad mat från vänner hemma i Lund. Jag har varit på Sveriges bästa pizzeria. Men framför allt har det varit jul och nyår. Jag tänkte berätta lite kort om maten. Ursäkta gärna bildkvalitén. Bilderna togs med mobilkameran.

På ett veganskt julbord kan man ha följande: Två sorters skinka: Astrid och Apornas Julsk*nka utan rumpa och en hembakt Seitanskinka. Man kan förslagsvis ha en godare senap till den. Till de två sorternas vörtbröd och till knäckebrödet kan man förutom skinkan ha en skivad Gran Chorizo från Wheaty och skivor av en sojaost. Man kan äta Göttbullar och Prinsesskorvar från Astrid och Aporna, med hemmagjord rödbetssallad  (som kan röras ihop av grovhackade rödbetor, finhackade röda äpplen och röda lökar, majonäs och senap). Man kan göra en vegetarisk Janssons Frestelse (som den här, med havregrädde). Revbensspjäll á la Jesper, kokt potatis och Fry’s Bread Rolls var också goda att ha till.

Till efterrätt kan man göra knäck och ischoklad, och köpa konjaksinlagda fikon. Det traditionella Disneytittandet byts med fördel bort mot mer kvalitativa barnprogram, som Pokémon. Så såg vårt julbord ut.

Om man är förbi Malmö bör man besöka pizzerian Algarve, där man troligen kan få Sveriges bästa veganska pizzor. Själv åt jag Filetto, den godaste och fetaste pizzan jag någonsin ätit. Förutom grunden av tomater, lök och champinjoner hade den marinerade sojafiléer, bernaisesås och en hel del sojaost.

Under nyårsmåltiden var inte allt veganskt, men en klar övervikt av maten var det. Mycket av maten var dumpstrad. Mina bidrag till buffén: Fat med Tzay, Veef och Chi-chi. Jag ledde bakandet av kroppkakor (med smält smör) och Biff Wellington. Biff Wellington – när jag gör dem – görs med en kärna av sojafiléer (gärna Icas egna, trots avskyn mot vertikal integration), ett lager av väldigt finhackad gul lök, champinjoner som stekts med havregrädde och tomatpuré så länge så att all havregrädde kokat in i röran (krydda med rikligt med kryddpeppar och kanel, och salt och peppar efter önskan) som slutligen rullas in i filodeg och gräddas i tvåhundranågonting tills de är gyllenbruna.

Biff Wellington serverade jag för övrigt när jag bjöd mina föräldrar på kolhydratsnål mat häromdagen. Till serverade jag en grön wok på spenat, vitkål, broccoli, sockerärtor och sojabiffar (kryddat med ljusa kryddor) och en bönsallad med olivolja och flingsalt.

Maffia premium

Jag går in genom bakdörren, tänder i lokalen och sätter igång kassaapparaten. Låser upp entrédörren och rättar till varorna i skyltfönstret. Precis när jag ska vrida öppetskylten åt rätt håll tränger sig två kraftiga män i träningsoveraller in genom dörren. Medan den ena välter en hylla delar den andre ut en örfil och ett erbjudande jag inte kan tacka nej till. Mot en summa pengar varje månad slipper jag fler besök.

Barbariskt? Kanske, men också en allt vanligare affärsmodell. Vi betalar i allt större utsträckning för saker vi vill slippa. Några spänn för att slippa reklam mellan låtarna. En utsläppsrättighet för att slippa lite ytterligare miljöförstöring.

Om det finns något nytt med spotifiering är det just detta, av vi inte längre bara köper de tjänster vi vill ha utan också är tvungna att betala för att slippa dem vi inte vill ha.

Världen håller på att förvandlas till en enorm version av den där killen som hotade döda sin söta kanin om inte folk satte in 50 000 dollar på hans konto.

Under 2012 kommer kapitalismen helt sluta producera saker vi vill betala för, och uteslutande ägna sig åt att producera saker vi vill betala för att slippa.

Svenska Dagbladet förtalar klimatforskare - igen

Svenska Dagbladet kallar sig för "Sveriges kvalitetssajt för nyheter". Hur det står till med den kvalitén kan man fråga sig när de nu återigen publicerar förtal mot klimatforskare. Förtal som inte bara är grundlöst utan framförs trots att forskarna i fråga friats i multipla utredningar. Påståendet framförs av ledarskribenten Johan Ingerö den 27/12: "Sedan kom den så kallade Climate-gate-skandalen. Delar av klimatforskningen visade sig vara felräknad och i vissa fall manipulerad".

Uppenbarligen struntar SvD fullständigt i fakta och grundläggande hederlighet när de vill. Och det är inte första gången heller.

Men jag kanske tillskriver Ingerö och SvD illvilja när det möjligen handlar om pinsam inkompetens. Här följer i så fall en sammanfattning av utredningarna och dess resultat:

• February 2010, Pennsylvania State University släpper Inquiry Report: "there exists no credible evidence that Dr. Mann had or has ever engaged in, or participated in, directly or indirectly, any actions with an intent to suppress or to falsify data"
•  March 2010, Storbritanniens House of Commons Science and Technology Committee publicerar en rapport som finner kritiken grundlös och att CRUs "Professor Jones’s actions were in line with common practice in the climate science community".
• April 2010, University of East Anglia skapar en internationell vetenskaplig granskningspanel i konsultation med Royal Society. Rapporten bedömde integriteten i arbetet på CRU och fann "no evidence of any deliberate scientific malpractice in any of the work of the Climatic Research Unit".
• June 2010, Pennsylvania State University publiserar sin slutgiltliga undersökningsrapport som fann att "there is no substance to the allegation against Dr. Michael E. Mann".
• July 2010, University of East Anglia publicerar Independent Climate Change Email Review report. Denna undersökte eposten och studerade om det förekom undertryckande eller manipulation av data. De fann att: "The scientists’ rigor and honesty are not in doubt". "The overall implication of the allegations was to cast doubt on the extent to which CRU’s work in this area could be trusted and should be relied upon and we find no evidence to support that implication."
• July 2010, Amerikanska Environmental Protection Agency undersöker e-posten och "found this was simply a candid discussion of scientists working through issues that arise in compiling and presenting large complex data sets."
• September 2010, Storbritanninens regering svarar på rapporten från House of Commons Science and Technology Committee. Angående släppandet av data till utomstående: "In the instance of the CRU, the scientists were not legally allowed to give out the data". Angående anklagelser om att försöka påverka peer-review: "The evidence that we have seen does not suggest that Professor Jones was trying to subvert the peer review process. Academics should not be criticised for making informal comments on academic papers".

Om inte Svenska Dagbladet har tänkt sälla sig till de konspirationsteoretiker som härjar på The Climate Scam så kunde man förvänta sig att de godkänner resultaten av alla dessa undersökningar och slutar framföra uppenbart falska anklagelser.

Läs våra relaterade inlägg :

förtal, Johan Ingerö, SvD

Lex Carema

Carema känner sig orättvist behandlade av medierna. Jag baxnar.

För mindre än 2 veckor sedan, 15 december 2011, gjorde Vänersborgs kommun oanmält besök på Carema i Brålanda.  Bl.a. det Carema där en kvinna dog av svält. Nu kunde man ju tro att vårdbolaget skärpt till sig.  Åtminstone putsat fasaden för att mota den mediauppmärksamhet, de inte anser sig vara förtjänta av. Icke. Istället fortsatt för få anställda:

Kommunens bemanning är 0,83 heltidstjänst per boende, Carema fick i sitt avtal gå ner till 0,80, i dag är nivån i Brålanda enligt Erlandsson (äldreomsorgschef)  nere kring 0,75-0,76. TTELA

Hade jag lurat kommunen på ex. socialbidrag,  hade näppeligen kravet mot mig landat på mindre än 1/3 del av min skuld. Istället hade jag förutom hela beloppet, åtalats enligt bidragsbrottslagen. Men Carema som saknade 2,18 årsanställda, som tjänat 970 000 kr under 2011, betalade tillbaka 300 000 kr. Personalen har fått jobbat för de kollegor som saknades, de äldre har inte fått den vård de har rätt till. Och Carema tycker tillvaron känns orättvis. Hela vägen till banken.

Carema Care har tagit del av Vänersborgs kommun tillsynsrapport och kommer själva kontrollera uppgifterna.

–  Visar det sig att vi har brutit mot avtalet kommer vi självklart rätta till det, säger regionchefen Gertrud Öjetoft. SR

Rätta till?! Det enda rätta är skattebetalarnas samtliga pengar tillbaka till kommunen. Plus straffavgifter som oavkortat går till personalen som slitit underbemannade och självklart återbetalning av de äldres boendeavgifter.  Sist men inte minst, ett åtal för förskingring av skattemedel. Ett Lex Carema.

/Marita

DI om männen bakom Triton      Gp-Debatt Inte ens i USA tror de på priskonkurrens

Nej moderat-kvinnor – sämre inkomst-utveckling för kvinnor än för män främjar inte jämställdhet

”Var på din vakt när någon använder konstiga statistiska mått!”

Detta goda råd från min vän statistikern kom osökt i tankarna när jag någon dag före jul fick ögonen på debattartikeln En mer jämställd jul med M och alliansen, skriven av Anna Kinberg Batra och Saila Quicklund. Moderatkvinnorna gör i denna artikel en stor sak av att den andel av kvinnors inkomst som kommer från arbete har ökat mer för kvinnor än för män.

Vad döljer sig bakom denna sparsmakade presentation av data?

Tabellerna längst ner i denna blogg, som har hämtats ur moderaternas eget underlagsmaterial från Riksdagens utredningstjänst, ger grund för ett mer utförligt svar.

I den första tabellen, som visar mäns genomsnittsinkomster, kan vi utläsa att män år 2006 hade 268000 kronor i ”real arbetsinkomst” och att detta utgjorde 80 procent av deras bruttoinkomst. Bruttoinkomsten uppgick alltså till 335000 kronor. År 2010 låg mäns reala arbetsinkomst på 283000 kronor, vilket utgjorde 80,4 procent av bruttoinkomsten – som nu låg på totalt 351000 kronor. Mäns bruttoinkomst ökade alltså under åren 2006 till 2010 med 16000 kronor, från 335000 kronor till 351000 kronor.

Motsvarande beräkningar för kvinnor, från tabellen nedanför, visar att kvinnors inkomstutveckling har varit långt sämre än mäns. Utifrån angivna procenttal kan vi beräkna att kvinnors bruttoinkomst år 2006 låg på 258000 kronor. År 2010 hade den ökat till 266000 kronor. Under moderaternas första mandatperiod ökade alltså kvinnors bruttoinkomst med i snitt 8000 kronor medan mäns bruttoinkomst ökade med det dubbla, 16000 kronor. Redan stora inkomstklyftor mellan män och kvinnor växte alltså ytterligare. Detta är knappast en politik för ökad jämställdhet.

Vad ligger då bakom de resultat som Kinberg Batra och Quicklund väljer att lyfta, nämligen 1) att kvinnor trots en svag utveckling av bruttoinkomsten ändå har erhållit en växande andel av inkomsten  från arbete och 2) att kvinnors arbetsinkomst under perioden 2006-2010 har stigit något mer i absoluta tal än mäns arbetsinkomster (41000 kronor mot 36000 kronor)?

Riksdagens utredningstjänst pekar på två förklaringar. Den första är tillfällig och har att göra med en extraordinär händelse: finanskrisen.

När finanskrisen slog till drabbade den män i Sverige hårdare än kvinnor. År 2009 sjönk arbetsinkomstens andel av bruttoinkomsten för män i Sverige, samtidigt som kvinnors fortsatte att öka. Detta förklarar att kvinnor uppvisar en något högre ökning i absolut arbetsinkomst än män. Om detta säger dock Kinberg Batra och Quicklund självklart ingenting i sin artikel, eftersom denna exogena chock motsäger deras tes om att moderat politik långsiktigt främjar kvinnors ställning på arbetsmarknaden.

Den andra och viktiga förklaringen till att kvinnors inkomster från arbete får större relativ betydelse, enligt utredningstjänsten, är att ersättningsnivåerna sänks i flera transfereringssystem, bland annat i arbetslöshetsförsäkringen. Ökningen av kvinnors inkomst av arbete är störst just när de sänkta ersättningarna införs (mellan 2006 och 2007). Vi kan uttrycka det så här: När inkomsterna från socialförsäkringar minskar, blir andelen inkomst från arbete större. Detta gäller framförallt för kvinnor, som bland annat på grund av högre sjuktal är mer beroende av väl fungerande socialförsäkringar än män.

Kinberg Batra och Quicklund väljer i sin artikel att inte referera till vad riksdagens utredningstjänst säger om socialförsäkringarna. Istället lyfter de jobbskatteavdraget som förklaring till kvinnors inkomstutveckling (”Den största relativa förändringen sker mellan åren 2006 och 2007 när jobbskatteavdraget träder i kraft”; se även replik ”Jobbskatteavdraget gör verklig skillnad”).  Men här drar de slutsatser som saknar grund i den utredning som de själva hänvisar till.

Riksdagens utredningstjänst noterar visserligen att jobbskatteavdraget införs just 2006, när data visar den största förändringen i arbetsinkomstens andel av bruttoinkomsten för kvinnor. Men, förklarar utredaren: den direkta effekten av jobbskatteavdraget är att  inkomsten ökar efter skatt, vilket överhuvudtaget inte fångas upp i den statistik som presenteras. På sikt skulle man kunna tänka sig att jobbskatteavdraget  påverkar den genomsnittliga arbetsinkomsten, ”utifrån ett teoretiskt resonemang”, men för detta finns inga belägg i presenterade data.

Att jobbskatteavdraget skulle göra ”verklig skillnad” för arbetsutbudet är helt enkelt en moderat julsaga – lika obevisad idag som när den först berättades, inför valet 2006.

I  sin debattartikel försöker Kinberg Batra och Quicklund stärka upp sitt resonemang om jobbskatteavdraget med teoretiska beräkningar från Finansdepartementet. Enligt dessa beräkningar förväntas jobbskatteavdraget öka antalet arbetade timmar, och det förväntas främja kvinnors arbetsutbud mer än mäns. Men några fakta i målet finns alltså inte.

Kinberg Batra och Quicklund försöker slutligen rädda sin tes om att moderat politik främjar jämställdhet genom att peka på att fler kvinnor är sysselsatta idag än 2006. Vad de tiger om är att andelen sysselsatta kvinnor har minskat. År 2006 var 63% av alla svenska kvinnor mellan 15 och 74 år sysselsatta (enligt SCB, AKU). År 2010 var sysselsättningsgraden endast 61,8 procent.

Vi kan sammanfatta moderaternas julrapport som följer:

- Moderat politik har gett män större inkomstökningar än kvinnor.

- Moderat politik har försämrat den sociala tryggheten, vilket främst drabbar kvinnor.

- Moderat politik gör anspråk på att främja fler arbetade timmar. Denna tes kan de dock inte beläggas empiriskt. Bevisen utgörs istället av teoretiska beräkningar om ”förväntade” utfall.

Moderaternas PR-skicklighet imponerar. Trösten för oss andra är att fakta sprattlar.

Läs också bl.a. : Jenny Bengtssons replik, Sara Gunneruds replik (M bör sluta att dribbla med siffror), och  Martin Moberg, Alliansfritt Sverige. 

Från dåligt till sämre: Sveriges klimatpåverkan ökar

I veckan presenterade Naturvårdsverket statistiken för de svenska växthusgasutsläppen under 2010. Det blev en rejäl kalldusch för alla som trodde att vi var på väg åt rätt håll. Efter en ovanligt stor nedgång 2009 blev förra årets ökning av de inhemska utsläppen den största någonsin: upp 11 % jämfört med föregående år.

Jeeeez. För att uttrycka det milt.

När utsläppen i Sverige föll 2008 och 2009 var det som en direkt följd av den globala ekonomiska krisen. Krisen innebar att den totala aktiviteten i ekonomin minskade, produktion och konsumtion föll tillbaka och det gynnade för stunden miljön, samtidigt som hundratusentals svenskar förlorade sina jobb. Regeringen passade den gången på att ta åt sig äran för de minskade utsläppen och ge sken av att de var ett resultat av en framgångsrik miljöpolitik. Vår dåvarande miljöminister Andreas Carlgren menade att Sverige var på god väg ”att nå vårt beting i EU och vårt klimatmål på minus 40 procent”. Inte med ett ord berörde Carlgren att minskningen berodde på den ekonomiska krisen. Fastän han naturligtvis visste att det var den främsta orsaken.

När 2008 och 2009 års samlade minskningar nu äts upp i en enda stor tugga av en explosiv euforisk klimatgastillväxt, är Lena Eks reaktion att skylla detta på den ekonomiska återhämtningen. Vilket på det hela taget är både sant och riktigt. Men samtidigt lite lustigt: när det går oväntat bra är det regeringens förtjänst, när det går fruktansvärt dåligt igen beror det på externa faktorer. Jojo.

Så vilka slutsatser kan man dra av årets katastrofsiffror? En slutsats kunde vara att det uppenbarligen finns en problematisk korrelation mellan ekonomisk tillväxt och ökade koldioxidutsläpp, att vi uppenbarligen befinner oss en bra bit från den koldioxidneutrala tillväxt reformpolitiken drömmer om och försöker förmedla bilden av. Den sortens problematiseringar vill inte miljöministern ge sig in på, av uppenbara skäl (skulle ju ställa både finansdepartementet och tillväxtkapitalismen i största allmänhet i lite dålig dager).

Istället blir det operation överslätning: ”Sett över tid är trenden tydlig på så sätt att Sverige mellan 1990 och 2010 minskat sina utsläpp med 9 procent”, säger Lena Ek.

9 % på 20 år. Det gör 0,45 % per år. Inte direkt en minskningstakt som imponerar, givet vad vi behöver åstadkomma och givet att det är den ackumulerade mängden koldioxid i atmosfären som påverkar klimatet, inte hur mycket vi släpper ut just år 2020. Det innebär att ju längre vi väntar med kraftfulla minksningar desto större och mer drastiska måste de bli när de väl genomförs.

Nu har till och med den svaga minskningen av de inhemska utsläppen brutits i och med årets siffror. Under den period som den nuvarande högerregeringen kan åläggas ansvar för (2007-2010) har Sveriges inhemska utsläpp av växthusgaser istället ökat med ungefär 0,6 miljoner koldioxidekvivalenter.

Den minskning Lena Ek tar credit för har alltså i sin helhet skett under perioden fram till maktskiftet. Innan den nuvarande regeringen avskaffade Klimatinvesteringsprogrammen och valde att prioritera utbyggnad av vägnät framför upprustning av järnvägen.

Men allt detta är bara dribbel med siffror ombord på en oljetanker påväg i fel riktning. För den utsläppsminksning vi egentligen skulle behöva genomföra befinner sig i en helt annan storleksordning än de som ännu diskuteras i dessa sammanhang. Det handlar om minskningar på 5%-10% per år. Och den stora och politiskt svåra frågan är: finns det något annat sätt att åstadkomma sådana minskningar än genom ekonomisk kollaps?

Istället för att ta den diskussionen, avgörande för vår framtid, föredrar ansvariga politiker att mumla och fippla med fakta och låtsas som att allt är i huvudsak on track. Jag kan inte tänka mig något farligare eller mer oansvarigt sätt att hantera en framrullande katastrof än att makthavarna sprider bilden av att vi rör oss i rätt riktning, när det är precis tvärtom.

Alarmerande siffror på svensk massutvandring

Hundratusentals svenskar utomlands just nu!

Regeringen konstaterar exempelvis att 14,7 procent av Sveriges invånare är utlandsfödda – men att det är en myt att det pågår en ”massinvandring”. Om en lika stor andel av svenskarna vore arbetslösa skulle vi tala om massarbetslöshet, men ”massinvandring” avfärdas som ett främlingsfientligt fantasifoster.

Så skrev Andreas Johansson Heinö, doktor i statsvetenskap, Göteborgs universitet och Paulina Neuding, jurist, chefredaktör för liberala samhällsmagasinet Neo på DN debatt igår.

Och jag tror inte att dom fattar vad dom gör. Att koppla invandring till arbetslöshet, och jämföra ”massinvandring” med ”massarbetslöshet” visar på en obehaglig retorik som blir allt starkare i Sverige. Det är inte neutral fakta att använda begreppet ”massinvandring”, eftersom det faktiskt är ett främlingsfientligt fantasifoster.

Heinö och Neuding väljer nämligen att koppla invandringen till arbetslöshet, och visar då hur de ser på invandrare. Som något per definition negativt. ”Över en miljon invandrare, dessutom dör 11 000 i akut hjärtinfarkt varje år, fakta vi inte kan blunda för!”

De skulle till exempel ha kunnat koppla procentsiffran det till att 95% av svenskarna är lyckliga. Hade vi haft så låga siffor som 14,7 på lyckobarometern hade vi behövt tala om massolycka, men 95% kan ju knappast kallas nåt annat än masslycka! På samma sätt som man hade kunnat beskriva 85,3% svenskfödda som masskvarstannande. ”Vojvoj, 85,3% av svenskarna saknar initiativförmåga och bara sitter kvar här på sina feta rövar utan att se sig om i världen.”

De skulle också kunnat säga ”vi har bara knappt 15% utlandsfödda i Sverige, trots att vi har massysselsättning”. Men eftersom det är underförstått att utlandsfödd=problem i den ”liberala” världen dessa dagar så säger de förstås inte så. I Sverige 2011 är det tydligen ett lika viktigt politiskt mål att bevara sverige svenskt som att minska arbetslösheten. Det skrämmer mig.

Just nu befinner sig hundratusentals svenskar utomlands, 250 000 svenskar bor permanent utomlands. Detta trots att vi varken har svält eller krig till skillnad från de länder där många av de 14,7 procenten är födda! Vi borde kunna attrahera många fler än bara knappt 15% tycker jag. Men det tycks uteslutet för Neuding och Heinö.

Ok, det var allt, hej hej, nu ska jag gå och dricka masskaffe, vilket betyder en kopp kaffe med över 75% kaffe och bara runt 20% mjölk. Eller borde jag kalla det massmjölkigt kaffe? Med tanke på att kaffet är svart och mjölken vit så gissar jag att masskaffe med mjölk är den politiskt mest gångbara termen just nu.

Finansminister Borg: Det finns en Gud som säger vad som är rätt och fel.

Anders Borg meddelar, enligt Kyrkans Tidning, att "de kristna värderingarna är viktiga både i politiken och i livet i övrigt". 

Han hävdar också - enligt tidningen - att det finns en Gud som säger att det är skillnad mellan rätt och fel.

Det råkar således slumpa sig så att Anders Borg kommer ut som djupt troende - från att som 18-åring gått ur kyrkan - lagom till att partiledarstriden pågår som hårdast i KD. De som tröttnat på KD kan således med förtroende, om man vill stötta en finansminister som känner att "den kristna tro" är viktig i politiken, rösta på Moderaterna. Det finns de som hävdar att Moderaternas strategi är att äta upp Kristdemokraterna.

Nu är det, som jag påpekade i gårdagens inlägg, inte så lätt att tolka vad kristna värderingar är. Är det allt det goda, snälla och vänliga som goda människor i t ex Sverige eller Holland menar? Eller är det den kristna högern i USA som har rätt? Eller är det kanske den kristna vänstern i Sydamerika som gör den mest relevanta tolkningen? Om det är de kristna pacifisterna eller om det är de som anser att kristna bör vara riddare som med munterhet och hänryckning (för att citera C.S Lewis) ger sig ut för att döda sådant som man anser vara ont, är en fråga svår att besvara. I 2000 år har man funderat och kommit fram till att kristna värderingar kan innebära nästan vad som helst. Detta är bekymmersamt för oss som är nyfikna och inte bara vill förkasta.

Jag utgår från att den som anser sig tro på kristendomens Gud i enlighet med Svenska Kyrkan ställer sig bakom Trosbekännelsen, det vill säga det som uttalas i kör varje söndag och som bland annat innebär att man säger sig tro att a) Jesus avlats av den Helige Ande, b) att Jesus är född av jungfrun Maria, c) att han är uppstånden från de döda på tredje dagen samt d) att man själv kommer att uppstå och få ett evigt liv. Utifrån detta är givetvis det som händer när sjukkassan dras ner övergående småttigheter.

Fast nu är det förstås så att det där behöver inte heller präster tro på för att anse sig ha rätten att definiera sig som kristna präster. Allt kan ju tolkas symboliskt för att få in det med skohorn i den tid vi nu lever, och om Gud bara är symbol för det jag tycker är bra och rätt så kan jag också både se from ut och säga att jag tror på Gud... Så fiffigt.  Om kristendom kan tolkas lite hipp som happ så kan vi ju alla vara kristna ty den vi älskar får vi till och med aga... Och, enligt många kristna tänkare av nog så ärlig mening, bomba skallen av sina medmänniskor.

Orden blir liksom bara ord, tomma och meningslösa, precis som språket blir innehållslöst. Läser just i DI Weekend att prästen Magnus Heberlein på frågan om han tror på jungfrufödelsen svarar att han inte har en aning och att han definierar sig som en "rätt mesig mitten-typ, lite som en kristen gråsosse". Just den definitionen av sin tro lär väl inte Anders Borg ställa sig bakom för egen del. Hur som helst: jag ÄR fascinerad. Och jag undrar om inte guden, eller gudarna, är minst lika fascinerade om den/de skulle existera.

För övrigt har jag inte något som helst emot sitta i en tyst kyrka och fundera på livet, lika lite som jag har emot att sitta på en stubbe i skogen och höra frånvaron av mänskligt pladder.

Att man, som det ser ut att vår finansminister gör, får för sig att man kan känna in vad Guden anser vara rätt eller fel, är nog det farligaste som överhuvudtaget kan förekomma. Erfarenheterna förskräcker. Historien talar. Jag har förresten själv på nära håll sett hur en riksdagsledamot plötsligt började anse att det var Gud som gav inspiration till en idé om geografiska områden där fångar skulle kunna gå fritt med ett halskoppel med giftampull som skulle utlösas om de försökte rymma. Torgfört i teve i början av 1990-talet. Sådana gudagåvor betackar man sig för...

English: About Beaneditor

Beaneditor is a tool for collecting and mashing online content. The software is written in simple PHP and is free to use and modify in any way you want.

Why Beaneditor?

We will always live in filter bubbles. The question is who is doing the filtering? We don’t want non-transparent corporations to bring us the “top news”.  Instead, it is much more preferable to rely on trusted human editors.

Beaneditor…

• …puts the human being in the editor role again, and takes the power back from non-transparent algorithms controlled by corporations.
• …decentralizes content, by copying instead of linking and embedding.
• …connects the web to the AFK-world, by making the edited content printable.
• …is designed with future high resolution tablet PC:s and e-ink devices in mind.

We are tired of clicking and waiting, clicking and waiting, clicking and waiting, , clicking and waiting… We want the web to be as easy to read as our old newspapers. And we think we – the humans – should be the editors doing the filtering..

John Stuart Mill om tillväxt och arbetet

Den här översättningen av Valter Mutt är gjord av Valter Mutt för Carl Schlyters räkning i en folder om arbetstidsförkortning

Redan socialliberalismens upphovsman John Stuart Mill ifrågasatte möjligheten av ständig tillväxt och skriver i sitt huvudverk Nationalekonomins principer (1848):

Jag inser inte varför det skulle var något att glädjas över att personer som redan är rikare än någon har behov av att vara skulle kunna fördubbla sin konsumtion av sådant som ger liten eller ingen tillfredsställelse annat än som symboler för rikedom. Det är bara i mindre utvecklade länder som ökad produktion fortfarande utgör ett viktigt mål: i de mest utvecklade länderna behövs istället jämnare fördelning.

Och inte heller skänker tanken på en värld där inget lämnats till naturens spontana aktivitet någon större glädje; där varje stycke land odlats upp och där varje blommande vildmark eller naturlig betesäng lagts under plogen och där varje fyrfoting eller fågel som inte gjorts till husdjur utrotats och där varje häck eller överflödigt träd röjts undan och där knappast en plats finns kvar där en vild buske eller blomma kan växa utan att utrotas som ogräs av det avancerade jordbruket.

Om jorden förlorar sin ljuvlighet genom obegränsad tillväxt av rikedom och befolkning, bara för att kunna hysa en större men inte lyckligare befolkning, så hoppas jag innerligt för eftervärldens skull att människorna kommer att nöja sig med ett stationärt tillstånd, långt innan de av nödvändighet kommer att tvingas till det.

Det behöver knappast påpekas att ett stationärt tillstånd av kapital och befolkning inte innebär ett stationärt tillstånd för mänskliga framsteg. Det kommer att finnas lika mycket utrymme som någonsin för kultur och sociala framsteg; lika mycket utrymme att förfina konsten att leva, och mycket större sannolikhet för att så sker när kampen för överlevnad inte längre upptar all energi. Också det tekniska vetandet kommer att kunna utvecklas lika framgångsrikt, med den skillnaden att istället för att enbart tjäna syftet att få förmögenheter att växa, så kommer de industriella framstegen att minska behovet av arbete.

Ansvarslinjen

Högern har länge talat sig varma om att man inte kan ge behövande “bidrag” (d.v.s. de system för social trygghet vi har i landet) utan motprestation. Sjuka ska ständigt kollas över axeln, arbetslösa ska ständigt skickas runt av arbetsförmedlingen och långtidsarbetslösa ska slavarbeta på vuxendagis.

Och på ett sätt håller jag med. När regeringen systematiskt spenderar stora delar av budgeten på bidrag är det viktigt att man följer upp och ser till att beslutet lösar sig. Ett av sätten att göra detta är att kräva en motprestation.

Men låt oss inte fastna i de sociala trygghetssystemen, där vi inte har så mycket pengar att spara in. Låt oss istället titta på statens riktiga bidrag, på de stora budgetposterna, bidragen till företagen.

Från den kapitalismkritiska kanten av politiken lanseras: ansvarslinjen. Den som får bidrag ska också beläggas med ansvar. Jag tänker mig att vi kan börja villkora bidrag som jobbskatteavdraget, sänkta arbetsgivaravgifter, statslevererad arbetskraft och sänkt moms på serverad mat. Vi kanske kan ställa högre fackliga krav, förkortad arbetstid med bibehållen lön, bättre representation av minoriteter, strängare miljölagstiftningskrav och andra villkor.

Jag hoppas att vi också kan tillsätta en myndighet som med stor noggrannhet och mycket befogenheter kan se till att systemet efterföljs.

Dömda för fildelning utan rättegång

Vi har hittat ett antal fildelningsfall, fyra stycken, där åklagaren har delat ut strafföreläggande istället för att hålla en rättegång.

En 16 årig kille i Trollhättan dömdes år 2009 för att ha fildelat två stycken(!) låtar. Han fick 50 dagsböter. Man blir nyfiken över hur många strafföreläggande som har delats ut i smyg? Även intressant att veta varför man har slutat dela ut strafföreläggande?

En 50 årig man hade fildelat 30 000 låtar och fick 80 dagsböter år 2009. I år när man har börjat processa i domstol har personer som fildelat lika mycket fått ett hårdare straff. Villkorligt fängelse och dagsböter har de fått.

En 18 årig kvinna i Malmö dömdes år 2008 för att ha fildelat fem stycken, 80 dagsböter i påföljd blev det.

Värt att berätta är att en åklagare inte kan dela ut mer än dagsböter i strafföreläggande.

På ungpirat.se/fildelningsfall kan man läsa listan.

Skippa maktkampen!

Jag vill inte gå med på att relationer ska vara en maktkamp där den som vill minst har övertaget. Ett sådant sätt att se på relationer motiverar folk att akta sig för att visa att de bryr sig om varandra. Ingen vill hamna i underläge och alla räds att bli den som i relationen uppfattas som mest engagerad, mer kär, den som vill lägga mer tid på att ses eller vad det nu kan vara. Jag upplever att det här sättet att se på relationer är ganska utbrett. Det kan antingen leda till en simultan flykt från närhet, eller att någon panikaktigt håller fast vid den andra och försöker locka fram känslor genom hot, eller manipulation. Skittrist!

Det händer att jag själv känner en rädsla att förlora vissa personer i min närhet om jag inte kan lita på att de har ett mer eller mindre desperat behov av mig. Jag kan lockas att leta trygghet genom att backa bort och hoppas att den andra blir rädd att förlora mig och därför börjar dra i mig på något sätt. Detta är dock inget jag vill agera på och jag vet att de relationer jag mår bäst i, eller de perioder i relationer jag trivs bäst under är när de känns trygga. När det kan gå flera veckor, eller månader av icke-kontakt utan att relationen känns hotad.

Jag vill inte delta i skapandet av relationer där kittet är rädsla att förlora.

Dock ser jag att det är vanligt att både jag och andra lägger mest tid och engagemang på relationer som inte är trygga, att den här ”rädslan att förlora” ibland kan locka fram ett fokus på att hitta en lösning/ställa allting tillrätta som tar bort fokus från de relationer som ”bara fungerar”. Jag menar inte att det är fel att engagera sig för att hitta lösningar när det uppstår problem i relationer, tvärtom. De lösningarna bör dock sträva mot att hitta trygghet och stabilitet och inte mot att skapa mer drama för att skapa den här desperationen hos andra.

Jag har som mål att engagera mig positivt i andra och inte manipulera mig till ”kärlek”.

Vad skapar trygghet? Jag ska fundera kring de relationer jag har där jag känner mig helt lugn med tid som förflyter och fundera på vad det är som fungerar där (Det har bland annat hänt att folk som är helt trygga glider ut i periferin och att vi ses mycket mer sällan än vad som är nödvändigt – det vill jag ändra på och har redan börjat hitta sätt för det).

The End of Torrent-Freak?

Tomorrow the Senate’s House Judiciary Committee will vote on the “Stop Online Piracy Act” (SOPA).

By now most readers will probably be aware that the bill introduces a wide variety of new tools that the authorities and copyright holders can use to take down “rogue sites.”

But in its current for SOPA goes even further.

The bill would “criminalize linking and the fundamental structure of the Internet itself,” Google Executive Chairman Eric Schmidt said earlier this week.

“Their goal is reasonable, their mechanism is terrible. They should not criminalize the intermediaries. They should go after the people that are violating the law,” he added.

And indeed, with the current vague language of SOPA not just the traditional piracy havens are at risk, but also search engines and even news sites or blogs that occasionally link to so called “rogue sites.”

Something to think about.

Source: The End of TorrentFreak?

15 sidor kamp mot mänskliga rättigheter

Regeringen har sannerligen inte sparat på krutet i försöken att sparka ut Ganna från Sverige. En 91-årig dement kvinna mot en hel regeringsstab.  Avslutningen i regeringens yttrande handlar om en människa som levt ett långt och strävsamt liv. En människa av kött och blod. Svårt att tro:

En vidrig människosyn på byråkratiska som motsvarar Tobias Billströms på 4 1/2 rad:

- Människor som kommer i arbetsför ålder kan naturligtvis bidra till de socialförsäkringssystem som de sedan blir mottagare från. Men en person som kommer till Sverige i väldigt hög ålder kommer inte att kunna arbeta och bidra ekonomiskt till de system som man måste ta från i form av medicinsk- eller äldrevård. Expressen

Här blir det intressant eftersom regeringen i sitt yttrande samtidigt lyfter just frånvaron av samhällelig vård i Gannas fall. Istället vårdas hon av anhöriga:

Nu låg plötsligt inte Ganna äldreomsorgen till last.  Det som var dåligt i Gannas fall borde vara bra, men då var det dåligt, det som skulle vara bra….Fast det spelar förstås ingen roll: Ganna ska ut, det har regeringen bestämt. Punkt. Så många som möjligt ska ut.

Barn som vuxit upp i Sverige hämtas av polis och slängs ut till ett för dem helt okänt land, till ett språk de inte förstår. Fast det spelar förstås ingen roll. Det är ju någon annans barn. Barnen ska ut, det har denna och förra regeringen bestämt. Punkt. Ungdomar mellan 13-15 år, kompisar till de utvisade barnen från Ånge, vill ställa frågor till Tobias Billström AB:

- Varför tar ni bort våra kompisar precis 19 dagar innan jul?

- Varför skickar man ut en familj som bott i Ånge i 11 år?

- Tycker du om ditt jobb?

- Vad hade familjen gjort för att förtjäna det här?

-  Bryter inte det här mot barnkonventionen?

- Tänker inte du på familjen?

- Varför fick vi inte säga hejdå?

- Varför är inte barnkonventionen  inskriven i lagen?

Hur Tobias Billström svarar, om han svarar, återstår att se. Även klasskamrater till utvisningshotade Elie 11 år, vänder sig till migrationsministern (och statsministern) och undrar bl.a. ”Vad skulle du ha gjort om det var dig och dina barn det gällde? ST.nu

Men barnen är någon annans. Någon annans mormor. Pappa. Syster och bror. Och någon annan är inte välkommen hit.

/Marita

Ett fåtal av väldigt många tragiska utvisningsfall från Sverige anno 2011:

 Familj splittras – cancersjuk pappa utvisas

 Utvisad familj fick inte rätt information

 Ånge i chock efter utvisningen

 Utvisas trots risk för könsstympning

 Svårt sjuk 86-åring riskerar utvisning

 Riskerar utvisning efter försäkringsmiss

Tack till Aftonbladet som la ut regeringens yttrande!  Fiskade på allehanda eu-sidor och regeringens sida, utan napp. Så fanns det mitt framför näsan..:). Läs 15 sidor kamp mot mänskliga rättigheter här (Regeringens yttrande i fallet Ganna)

Gustav Fridolin sänker sänkt arbetstid

Hörde att det skulle bli något om sänkt arbetstid och MP i gårdagens Aktuellt, så jag skyndade mig hem och landade lagom i soffan tills Gustav Fridolin i ett långt inslag än en gång deklarerade att sänkt normalarbetstid är otidsenligt. Vilket då måste betyda att den lagstadgade normalarbetstiden på 40 timmar i veckan är mer tidsenlig. 

MP har därmed hamnat i den mittenfåra där partiet enligt ledningen vill ligga. Ju harmlösare ju bättre, tycks strategin vara. 

Min dag var komisk, för jag har under tågresorna läst ett manus på en ny bok - skriven av forskare - som kommer ut nästa år och som, utifrån den forskning som de facto finns, visar att sänkt normalarbetstid faktiskt är rationellt, nödvändigt och önskvärt. Just då pläderar MP:s ledning för motsatsen. Tala om att vara helt otidsenlig. 

Gustav förklarade i teverutan att det där med sänkt normalarbetstid var nog bra 1981 när partiet bilades, men "att man måste hitta ny politik när världen förändrats". Det låter ju klokt, problemet är att verkligheten förändrats i den riktning att sänkt arbetstid är en del av anpassningen till den nya verkligheten.  Det som har förändrats sedan 1981, när partiet bildades och kravet på sänkt arbetstid lanserades, är framförallt att två saker:

Produktiviteten har ökat genom att snart sagt varenda miljard som näringslivet har investerat går ut på att rationalisera bort arbetstid. Vilket talar för att normalarbetstiden bör anpassas till verkligheten.

Klimatfrågan är alltmer prekär och allt pekar på att det enda sättet att kunna nå ner till de utsläppsnivåer som krävs är en rejäl satsning på ny teknik och att vi tar ut produktivitetsökningarna i sänkt arbetstid istället för ökad köpkraft.

Gustav Fridolin och MP:s ledning tycks totalt tappat kompassriktningen i jakten på att placera sig i den ofarliga mitten. Man tycks göra allt för att bli så harmlöst som möjligt. I en tid när grön grundsyn på livskvalitet, arbete, livet och miljön behövs mer än någonsin lägger man in backväxeln. Det är helt sjukt. Fullföljer man den politik som Gustav vill driva i den här frågan är partiet på väg att bli riktigt sunkigt.

I Aktuellt jämförde Margit Silberstein Gustav Fridolins hårda uttalanden om att partiet skulle skrota idén om 30-timmarsveckan med Maud Olofssons ledarstil när hon tvingade sitt parti att öppna upp för ny kärnkraft. Än värre var att det var Margit Silberstein som redogjorde för Miljöpartiets själ, medan Miljöpartiets språkrör redogjorde för något som mer var att likna vid själen på DN:s ledarsida.

Så här skrev jag förresten när Gustav Fridolin vädrade frågan om sänkt arbetstid förra gången. Den här gången vädrar han inte bara sina åsikter, den här gången går han ut så hårt som språkrör att han tycks vilja  låsa den kommande kongress som skall ta ställning till nytt partiprogram. Vi ser således en upprepning av det som Maria Wetterstrand gjorde i EU-frågan.

Idén med språkrör var från början att man skulle vara språkrör, inte ledare som försökte styra medlemmar och kongresser. Man skulle vara auktoritet utåt, men inte inåt. Sedan ett tiotal år kan man inte leva upp till den modellen, då är det lika bra att man skrotar begreppet språkrör och inför begreppet partiledare istället.

Om du vill se hur partiet resonerade så klicka här, där jag skriver om hur språkrörsidén växte fram - gå till del 3 som inleds så här: "I Miljöpartiet ironiserade vi gärna över de andra partiernas fäbless för ledare, för führer. Vi hade sett hur partiledarna fått allt större makt. Och Per Gahrton hade följt upp sin bok Det behövs ett framtidsparti med en doktorsavhandling som fått namnet Riksdagen inifrån (1983). Där hade han beskrivit partiledarkult...".

Jag anar att Jonas Sjöstedt ler i mjugg när han plötsligt inser att han snart är ledarfigur i det enda riksdagsparti som kommer att driva frågan om sänkt arbetstid - och kunna koppla detta krav till både människors livskvalitet och en realistisk klimatpolitik med sikte att nå de mål vi måste nå: utsläpp med högst 1-2 ton koldioxid per konsument och år. Idag släpper vi ut cirka 10 ton. Tanken att Vänsterpartiet skulle kunna bli det fräscha alternativet i dagens riksdag känns verkligen konstigt.

Gå gärna med i nätverket för kortare arbetstid - klicka här.

PS!

De som ligger bakom det nybildade Gröna Partiet kan nog också få en del utrymme om man lyckas balansera exakt på den knivudd som skiljer intresseväckande visioner från politiskt självmord.

Infografik om mediekontroll

Väldigt intressant grafik om det amerikanska medieägandet. Skulle gärna vilja se en liknande om svenskt medie- och journalistägande.

Twitter som händelsefilter, II

 Förra inlägget handlade om riskerna i att, som social rörelse, låta en hashtagg på Twitter få en central roll i att sprida information. Det förtjänar en snabb uppföljning.

 Protesterna efter valet i Ryssland har troligtvis kommit till stånd tämligen oberoende av Twitter. Å andra sidan kan det inte ha varit en helt obetydlig kanal, för regimtrogna krafter valde att slå tillbaka där. Närmare bestämt mot hashtaggar som #triumphalnaya som användes av regimkritiska aktivister. Dessa dränktes av spam med hjälp av botnät som kontrollerade tusentals Twitter-konton. Och att så kan ske är något som alla aktivister måste räkna med, i den mån som de väljer att förlita sig på en hashtagg.

I fall som dessa kan troligen “top tweets”-funktionen i viss mån fungera som ett spamfilter. Där hamnar troligen främst sådant som har retweetats av många, vilket troligen betyder att det kommer från avsändare som i hög grad anses tillförlitliga. Men både fördelningen av tillit och rankningen av resultat är ogenomskinlig. En effekt av tilltagande spam kan likväl vara en ökad acceptans för automatisk filtrering.

Lösningen på dessa problem ligger inte i decentralisering. Visserligen är det extremt angeläget att få till kollektiva rörelser bort från centraliserad infrastruktur av typen Twitter och Facebook. Men detta räcker inte, utan måste kompletteras med nya former av centralisering. Precis som P2P-fildelningen behöver sina öppna index, vilket innebär en viss grad av centralisering, behöver mikrobloggflödena sina semicentraliserade index och filter. Huvudsaken är att centraliseringen inte sker till en nod utan (potentiellt) till flera olika noder i nätverket.

Anteckningar från det helveteshål som kallas bemannings-branschen

 Det sägs ibland att vi lever i en tid med en alltmer ”flexibel” arbetsmarknad. För den som vill lyfta på denna myt och se dess krälande, äckliga undersida rekommenderas Kristian Lundbergs ”Yarden”. Det räcker med att bara läsa några sidor. Jag minns hur jag själv, för två vintrar sedan läste boken i ett enda svep. Bilderna som etsade sig fast. Där skildrades daglönarna som gick sextontimmarspass nere vid malmöhamnen med kropparna proppfulla av smärtstillande. Hur de stod och väntade på bilarna som skulle tvättas i minusgrader, utan handskar. Och, framför allt, hur de under sin lediga tid alltid gick omkring och var livrädda för att mobilen skulle surra till i fickan, tvinga in dem till ett jobb som de inte vågade tacka nej till.

Den där osäkerheten, den satte sig i kroppen på mig under vinterdagen samtidigt som den mörkröda solen lade sig tungt över det snöklädda fältet.

När jag slog igen ”Yarden” minns jag också att det kändes som om jag hade läst något helt nytt.

Nu i efterhand kan jag se att det Lundberg gjorde så bra var att han gestaltade hur arbetet framkallade ett inre tillstånd. Plötsligt hade den moderna arbetsmarknaden blivit skildrad inifrån och arbetarlitteraturen hade blivit existentiell. Vad Lundberg gjorde så briljant var att han malde råa scener från bemanningsbranschen genom ett poetiskt maskineri och ut kom en prosa lika angelägen som drabbande.

Anledningen till att jag skriver om ”Yarden” i dag (jag har gjort det många gånger förut) är den i dagarna utkomna ”Prekaritet 2.0” av Ivor Southwood. Det är en tunn bok, utgiven på det lilla vänsterförlaget Tankekraft, och skulle kunna beskrivas som en teoretisk överbyggnad till ”Yarden”. Här försöker Southwood i filosofiska termer beskriva det som Marx en gång kallade det ”temporära eländet” på arbetsmarknaden.

Men i likhet med ”Yarden” är det också en slags underjordisk dagbok, fylld av anteckningar från det helveteshål som kallas bemanningsbranschen.

Bokens titel, ”Prekaritet”, är en term som fått sin moderna betydelse av filosofen Paul Virno. Det är ett försök att beskriva det tillstånd som uppstår när två typer av osäkerhet smälter samman. Det handlar dels om den konkreta oron för att ställas utanför arbetsmarknaden, som samhället tidigare hanterat.

Men det handlar också om den mera diffusa oro som saknar ett tydligt objekt. Denna oro, menade Virno, tog religionen eller filosofin förr i tiden hand om. Men i dagens postmoderna globalsamhälle när samhällets skyddsnät alltmer trasas sönder smälter känslorna samman. Att vara arbetslös blir med andra ord tillstånd av existentiell nöd.

Själv ställer jag mig dock aningen skeptisk till att känslan av prekaritet skulle vara någonting nytt. Detta tenderar att dölja kontinuiteten i den kapitalistiska exploateringen. För jag är övertygad om att den tomhetskänsla som en kvinna vid ett telemarketföretag känner när hon med tillgjord röst försöker övertyga någon om att köpa nya strumpor inte skiljer sig avsevärt från den känsla som 1800-talets fabriksarbetare kände vid bandet.

Marx kallade det för alienation, och jag ser ingen egentlig anledning till att hitta på ett nytt begrepp.

Dessutom håller jag med den marxistiska geografen David Harvey, som kritiserat begreppet för att i onödan segmentera arbetarklassen. ”Prekariatet”, menar Harvey, har inte andra intressen än den övriga exploaterade arbetarklassen. En undersköterska och en daglönare är utsatta för samma ekonomiska förtryck, fast i olika grad. Harvey poäng är alltså att man precis lika gärna kan använda den gamla termen ”proletariatet”.

Nu betyder detta inte att Southwood skrivit en bok som saknar skärpa. Tvärtom är ”Prekaritet 2.0” en oerhört träffsäker beskrivning av den moderna arbetsmarknaden. Southwood talar om en ”privatisering av arbetslösheten” där ansvaret alltmer läggs på den enskilde individen.

Tänk bara på de i Sverige så omhuldade jobbcoacherna som ska lära arbetssökande att le rätt under intervjun och ha en ”positiv utstrålning”. På så sätt läggs hela tyngden på den enskilde individen vilket givetvis omhuldas av arbetsledarna (”du har inte rätt attityden för det här jobbet”) och hamnar man i Fas 3 är det helt och hållet ens eget fel.

Southwoods bok kryllar av sådana exempel. I långa, målande scener beskriver han känslan av att gå runt med en trasig sopkorg och en tillfällig anställning medan budskapet ovanifrån trycker ner honom i stövlarna: ”du är din egen arbetsgivare, du är ditt eget kontor – och glöm för fan inte bort att svara i mobilen, annars blir det inget jobb på veckor”.

”Prekaritet 2.0” är med andra ord en mycket angelägen bok.

Den demaskerar effektivt den asociala ingenjörskonst som med sin smetiga ”var positiv”-attityd sminkar över den existentiella nöden.

På så sätt fungerar den också som en välskriven pendang till Barbara Ehrenreichs bok ”Gilla läget” som kom häromåret. Läses böckerna tillsammans ger de en bred bild av det moderna samhället.

(Texten publicerad i Arbetarbladet 13/12)

Twitter som händelsefilter

Tumulten tilltar i centrala Stockholm där nazister försöker demonstrera. Vi som inte är på plats kan följa förloppet via nätradio samt minst tre olika textflöden: Aftonbladet, Motkraft samt en hashtagg på Twitter: #nazifritt. Sistnämnda flöde är synnerligen aktivt och verkar följas av många. Frågan är hur det följs.

Den som läser Twitter via webben och klickar på länken #nazifritt får upp ett flöde som är rangordnat enligt någon typ av algoritm, vars detaljer vi inte kan känna till. Flödet blir alltså inte kronologiskt, utan ser i skrivande stund ut så här:

För att växla till det kronologiska flödet måste man aktivt gå in på en meny:

En intressant fråga att ställa sig är hur många som tar del av flödet i respektive form, “top” och “all”. Såvitt jag förstår är det kronologiska alternativet, “all tweets”, fortfarande det förvalda för dem som läser Twitter genom särskilda klienter. Men många använder webben. Att då “top tweets” står som förval där innebär att Twitters algoritmer i inte obetydlig mån formar vilken rapportering som får genomslag.

Dessa algoritmer är givetvis inte “politiska” i bemärkelsen att de premierar vissa åsikter framför andra, men de kan heller inte kallas “opolitiska”. Alla rörelser som tar hjälp av hashtaggar för att sprida information om händelser bör fundera över hur sådan rankning spelar in i händelsen. Även om det inte framstår som något större problem idag, kan vi räkna med att filtreringen blir allt mer sofistikerad ju längre tiden går och ju mer de totala informationsmängderna tilltar.

Jag är inte helt säker på när Twitter införde “top tweets”-funktionen, men det verkar ha skett i maj 2010, varefter användarna gradvis flyttades över till “New Twitter”. Under hösten 2010 fullbordades detta skifte, som bör betraktas som ett litet led i en pågående utveckling mot filtrerade flöden, där Facebook går i bräschen och Twitter kommer efter.

Troligtvis har Twitter redan funderat ganska långt på möjligheten att efter hand börja sälja filtrering. En organisation som vill forma rapporteringen om en politisk händelse, t.ex. #nazifritt, kan då betala för att forma flödet av tweets. Även om det inte skulle betyda att något enskilt budskap censureras, är en sådan utveckling uppenbart problematisk. Därför ter det sig klokt att göra som Motkraft: skicka ut ett flöde via Twitter, men samtidigt fortsätta att publicera det på en egenkontrollerad sida.

Att köpa en annan människas framtida liv

”Vår barnficka har rymt.” inleder Katrin Zytomierska sitt inlägg som syftar till att smutskasta en viss Monika Rejczak’s namn, så att alla som söker på den före detta barnflickans namn ska få veta vilket hemsk människa hon är. Men den enda känsla som är kvar hos mig efter inlägget är, fy tusan vilken hemsk människosyn, Zytomierska.

När någon rymmer, så rymmer personen sannolikt för att den upplever sig begränsad och instängd. Som Zytomierska skriver så har polacker svårt att komma till USA, människor från olika länder anses ha mer eller mindre rättigheter att röra sig fritt mellan länder – och polacker anses ha mindre rättigheter. Så när Rejczak väl gavs möjligheten till ett annat liv bland släkten i USA när familjen tog med henne dit, så tog hon den.

Vad var alternativet?

Jo, att som importerad arbetskraft att passa upp på en rik familjs barn, i det rika landet Sverige. Att foga sig under de villkor som den familjen sätter upp. Har du tur får du glass, H&M-kläder och någon resa i extra bonus om du gör ett bra arbete, vilket tycks ha varit fallet här. Till och med ett nästan utlovat städjobb och någonstans att bo i framtiden.

Bonusar för väl utfört arbete är vanliga i många arbeten. Men Zytomierska betraktade dessa bonusar som att hon köpte Rejczak även i framtiden. Som att hon köpte Rejczak’s framtidsdrömmar och framtidsval. För det ansåg hon sig ha rätt till – Rejczak hade det ju mindre bemedlat ställt och var beroende av Zytomierska’s välvillighet. Och med facit i hand menar Zytomierska att hon borde ha tyglat Rejczak mer och behandlat henne hårdare. Gjort henne mer beroende av henne.

Zytomierska’s historia är inte annat än en lektion i hur den så hårt förnekade svenska kolonialhistorien har utvecklats till dessa kvarvarande mönster vi har i Sverige idag. Hur rika kvinnor och män i Sverige köper människor från andra länder till en billigare penning och förväntar sig saker som ingen normalt funtad arbetsgivare kan förvänta sig. Den avgörande skillnaden från slaveri-tiden är att dessa rika kvinnor och män ger dem större rörelsefrihet, lite lön och almosor, men i grund och botten så är friheten och framtiden villkorad arbetsgivarens eventuella (och uppenbarligen nyckfulla) välvilja. Den som inte uppvisar tacksamhet för den rikas barmhärtighet ska straffas.

Nej det är inte Monika Rejczak’s namn som smutsas ned här. Det är namnet Zytomierska som återigen smutsas ned, ihopkopplat med en obehaglig människosyn. Zytomierska har sagt sig skämmas över sitt polska påbrå, det är beklagligt. Hon borde skämmas över hur hon utalar sig om och behandlar andra människor. Och det är knappast första gången som Zytomierska har en historia av rasistiska, klassföraktande, heterosexistiska och homofoba uttalanden. Själv skulle jag inte ha stått ut en enda dag hos en sådan arbetsgivare.

Om att svartmåla där det hade räckt att berätta sanningen

Det fanns en gång ett land som hette Sovjet. Det fanns ganska länge, runt åttio år, och det hade en jättestor befolkning. Dessutom tog landet upp en femtedel av jordens landyta. Dessutom var landet en supermakt. Man kan tänka att det måste ha hänt ganska mycket i landet som kan vara intressant. Det kan ha skapats kultur. Det kan ha bott människor där - såna där med egna drömmar och öden. Det kan ha sytts kläder, producerats glödlampor och dansats på dansbana. Folk kan ha bråkat med chefen, fått löneförhöjning och sen gått ut på bio och kafé för att fira med sina väninnor. Barn kan ha lärt sig att åka tvåhjuling.

Kan man tycka.

Det är dock inte den bilden man får av landet om man bor i dagens Sverige och läser media. Det har jag än en gång fått bekräftat av Staffan Skotts putslustiga artikel om en bok som listar de sämsta konsumentvarorna producerade i Sovjet. Staffan Skotts text (och andra texter jag läst av honom) är inte hela bilden, men en tydligt symptom. Ingen kan skriva om Sovjet så putslustigt som han. Han är verkligen duktig på det. Ingen kan som han ta ett riktigt land och omvandla det till ett lättsamt skämt. Behövs det anekdoter ur verkligheten har har tillgång till sin hustru, som av allt att döma är den enda nu levande människan som någonsin bott i Sovjet. Det blir genast mycket mer trovärdigt när han citerar någonting som Masja berättat.

Gråt inte - klicka!

Johan Hilson har skrivit en engagerad artikel om ett slött engagemang i Expressen, Tears for queers: delandet på Facebook av videor med gråtande HBT-personer. Det gäller alltså kampanjen "It gets better" som drogs igång i USA och senare fick en uppföljare i Sverige, Det blir bättre. Här vittnar hbt-personer om sin utsatthet och kampen för erkännande. Meningen är inte bara att redogöra för allsköns misär; vitsen är att unga hbt-personer ska känna sig styrkta. "Har du det svårt? Då ska du veta att du är i gott sällskap, men livet kan ändå gå vidare. Det blir bättre, ska du se."

Det låter ju positivt, men Hilton är kritisk:

Det problematiska, ur gaypolitiskt hänseende, är det rent symptomatiska: att frågor som handlar om strukturell över- och underordning fragmenteras och förminskas till apolitiska berättelser om enskilda fall.

Men har verkligen vårt engagemang alldeles atomiserats och reducerats till slacktivism, där vi klistrar in solidaritetssymboler i våra bilder på Facebook och delar videoklipp med dagens gråtande bög? Det vore beklämmande. Men det är knappast de klädsamt toleranta heteropersonernas delningar och gillor av Det blir bättre-videor som är problemet. Jag väljer att tolka dem som ett uttryck för att vi faktiskt har kommit en bit på väg. Däremot väcker ordet fragmentering en viss oro. Är det här det nya och enda sättet att gestalta heterosexism ligger vi illa till. Är det den enda kamp som bedrivs - o fasa. Men själv tror jag att träden i bästa fall kan bli en skog - och det finns dessutom fler skogar.

En sån är #prataomdet. Samma invändningar kan förstås framföras även mot den kampanjen: det är bara enskilda som ältar sina negativa erfarenheter - igen! Ja, den är "en angelägenhet för "storstadens medieelit med hangarounds" och har gått den breda allmänheten förbi, skriver Ann Heberlein i #vemprataromdet? i Sydsvenska Dagbladet. Och inte nog med det; kampanjen befäster stereotypa föreställningar om manlig och kvinnlig sexualitet. Det är "Så fruktansvärt tröttsamt att kvinnors diskuterande av traditionellt kvinnliga ämnen belönas [med Stora journalistpriset, min anm.]. Ja. Bra. Fortsätt så, liksom. Lämna krigen, politiken och ekonomin till männen."

Heberleins starkaste invändning mot #prataomdet är dock att den problematiserar i onödan:

Med risk för att låta brutal menar jag nog att det där som många av dessa pratiga bekännelser handlar om – missförstånd och misstolkningar – är en oundviklig del i vägen mot sexuell erfarenhet och säkerhet. Så är det i alla mänskliga aktiviteter: vi missförstår varandra, inte bara i sängen utan på arbetsplatsen, vid köksbordet, i affären. Missförstånden är en del av det mänskliga. Det måste vi naturligtvis tala om och försöka hantera, men något övergrepp är det inte att bli missförstådd.

Enklare därför för en rörelse utan självförtroende att - i denna tid som hyser en naiv tilltro till punktinsatser, där begreppet identitetspolitik ifrågasätts allt mer och där de politiska analyserna lyser med sin frånvaro - vädja till majoritetssamhällets känsloliv. Med resultatet att viktiga kampanjer riskerar att mätas i antal fällda heterotårar, snarare än de politiska resultat som de faktiskt uppnått.

Jag är kanske orättvis, men jag tycker mig känna lukten av den famösa offerkoftan, ni vet, den man ikläder sig och sen inte kan släppa. Eller för att använda Karin Westman Bergs berömda appell: ”Gråt inte – forska!” Men om man inte gråter, varför forskar man? Ur det egna engagemanget kan stiga en mäktig rörelse. Jag tror att Johan Hilton skulle kunna hålla med mig här. Han anser bara att gråtandet är en farlig väg i längden, för att det

a) implicit bekräftar det heterosexistiska likhetstecknet mellan annorlundaskap och sorg, b) skymmer sikten för strukturerna och c) skapar ett kampanjklimat där metoderna till slut måste bli allt mer emotionellt utstuderade för att få genomslag.

Judith Butler har delvis vänt på steken när det gäller "det heterosexistiska likhetstecknet mellan annorlundaskap och sorg" i sin förklaring av hur heterosexualitet förutsätter ett förnekande av begäret till det egna könet och hur detta orsakar melankoli. Att just det exemplet i grunden är ett psykoanalytiskt villospår kan vara detsamma. Detta är ändå queerperspektivets kärna: att problematisera det självklara och förgivettagna, att visa hur den som tillhör normen är blind för normen eftersom den ser genom normen. Analogt med det kan man läsa #prataomdet inte bara som vittnesbörd om underordning, utan även om den överordnades blindhet för sitt eget beteende - och, för all del, om hur den drabbade vid tillfället ofta delade detta icke-seende. Gråzoner, ni vet.

Antag att det finns en gräns för när vi ska sluta gråta och i stället agera. Var drar vi den? När har vi #pratatomdet tillräckligt? Den dag vi inte har någon anledning längre att fälla tårar, skulle jag vilja påstå - det vill säga aldrig. Men gråten och analysen utesluter inte varandra, tvärtom: det är att gå från enskildheten till mönstret och tillbaka i en dialektisk rörelse där vi ibland värderar enskildheter efter att ha begrundat mönster, ibland reviderar analyserna eftersom de framstår som ofullständiga i skenet av enskildheterna.

Låt oss inte glömma vilken betydelse "It gets better" eller #prataomdet kan få för den som känner sig ensam och utsatt. Kan vi ingjuta mod i unga hbt-personer, kan vi få människor att sluta klandra sig själva för att de inte sa nej, är väldigt mycket vunnet. Det primära är inte ömkandet utan insikten att man inte bara är ett träd: man är en del av en skog.

Nej, vi ska inte lämna "kriget, politiken och ekonomin åt männen". Och vi ska inte tro att tears for queers förändrar ett jota. Men det är heller inte nödvändigt. Att delta i RFSL:s asylkampanj står inte i motsättning till att politisera det personliga. Och vi kan #prataomdet parallellt med att kämpa för kvinnors lika löner eller en individualiserad föräldraförsäkring. Det är i alla fall mitt förslag.

Wennerholm: Undvik spärrarna om du vill slippa skador

LÖSNING. Spärrarna i Stockholms tunnelbana har fått hård kritik för att de slår igen snabbt och hårt, vilket har lett till att folk skadat sig. Trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm har dock en lösning. Redo? Här är den:

”Vill man ha en trygg in- och utpassering finns spärrar vid biljettexpeditionen att passera igenom”

Ansvarigt landstingsråd råder alltså folk som inte vill skada sig att undvika spärrarna helt och hållet.

Och då har han ändå lagt tiotals miljoner på de nya spärrarna.

Aftonbladet - satiren:
1 - 0

... Och nu hände det oundvikliga - kvällspressen börjar sätta rubriker som består enbart av de prefix de brukar sätta framför ord som 'haj', 'storm' och '[insert sälunge]'.

Det handlar naturligtvis om ett hack. Från och med idag dör nästan hela poängen med att ironisera över deras rubriksättning genom skämtsamma överdrifter som 'nätsexnakenchockdödskrissäldöd'. Det är ingen överdrift längre.

Bra där Aftonbladet.

Blir svårt för Expressen att toppa det här.

Bildcreds: @Davidsson på twitter.

Normens makt är hård

Det är mycket antingen eller. Antingen är man sjuk eller så är man frisk. Antingen har man ett arbete eller så är man arbetslös. Antingen gillar man snö eller så avskyr man snö. Antingen är man morgontrött eller så är man kvällstrött. Antingen gillar man att gå i skolan eller så gillar man det inte...

Det är där jag vill hamna idag. Verklignheten är nämligen mycket sällan antingen eller.

Visst kan det väl vara så att man har en hel del arbete varje dag, men inte en anställning. Man kan också vara sjuk, men inte fullt så sjuk att man inte kan utföra vissa sysslor...möjligen för dålig för att klara av det varje dag på speciella tider. Det kan också vara så att man älskar skolan, känner en stor tillfredsställelse i att få lära sig nya saker, t.ex. upptäcka att man plötsligt förstår ett främmande språk. Däremot kan förutsättningarna för att trivas och fungera i fenomet svensk skola se väldigt olika ut.

Jag ställer mig frågan, som jag ställt så många gånger förr i flera olika sammanhang, varför skall allting i vårt samhälle behöva vara så normstyrt?

Utvisning till fel land

En 53-årig man från Iran utvisades i oktober av misstag till Irak. Nu sitter han fängslad i Irak och det finns risk för att fler går samma öde till mötes.

Många har svårt att skilja på Iran och Irak. Det är som Urugay och Paraguay, Estland och Lettland. Oftast innebär förväxlingen inte större konsekvenser än att känna sig lite obildad. I migrationspolitiska sammanhang kan en sådan förväxling leda till en katastrof.

I november rapporterade flera medier om den 53-årig man från Iran, som har fängslats i Irak för brottet att ha utgett sig för att vara irakier hos det svenska migrationsverket. Beslutet om utvisning skulle verkställas till Iran, men på grund av ett misstag som gränspolisen i Gävle gjorde, hamnade mannen i Irak istället.

53-åringens advokat Emma Persson säger till Expressen att han mår fruktansvärt dåligt, lider av diabetes som han inte får vård för och att han får för lite mat. Han riskerar att dömas till 15 års fängelse.

Polisens agerande har JO-anmälts och fått kritik bland annat från migrationsverkets rättschef Michael Ribbenvik.

På förvaret i Märsta sitter en man som riskerar att gå samma öde till mötes som 53-åringen. Yasin Elyasi är kurd från Iran, men född och uppvuxen i Irak.

-          Jag kommer från en familj som flydde från Iran efter att ha varit politiskt aktiva under en period då den iranska staten gick hårt emot den kurdiska oppositionen. I Irak fortsatte jag med det politiska engagemanget, berättar han på facebooks chat sent en kväll.

Yasin var aktiv i regimkritisk verksamhet riktad mot Iran fram tills kriget mellan USA och Irak började. 2006 lämnade han sin familj och kom som asylsökande till Sverige. Sedan dess har han varit engagerad i KDP (Kurdish Democratic Party) i Karlstad. Enligt Yasin själv är han iranier, men har aldrig varit i Iran. Han har inga giltiga ID-handlingar, varken till Iran eller till Irak. Det han har är motsvarande ett LMA-kort från Irak från tiden före Saddam Husseins fall, vilket inte är giltigt längre. Han har ansökt om asyl i Sverige, men fått avslag, och ska utvisas.

Den irakiska migrationsministern Dindar Najman meddelade i slutet av november att Bagdads flygplats inte längre kommer att ta emot irakiska medborgare som utvisas med tvång från Europa. Vad det kommer att ha för effekter i praktiken har ännu inte visat sig.

Yasin har varit frihetsberövad sedan början av november. Han berättar om mardrömmarna som han har om nätterna, rädslan för att bli deporterad och dödsångesten som plågar honom.

 -          Jag är rädd för att bli fängslad och dödad om jag blir skickad till Iran, men också om jag blir skickad till Irak. De kanske säger nu att de inte tar emot irakier som tvångsutvisas, men de kommer ifrågasätta varför jag har åkt utomlands och presenterat mig själv som irakisk medborgare, vilket jag ju inte har!

Hur det kom sig att Gävlepolisen skickade den 53-åriga mannen till Irak är oklart. I sitt svar på JO-anmälan skriver de, enligt olika nättidningar, att de fick godkännande från irakiska myndigheter att mannen kunde tas emot, samt att mannen själv inte protesterade. Yasin Elyasis förvarsbeslut är överklagat och han får stöd av personer inom asylrörelsen för att driva sitt ärende. Han motsätter sig utvisning både till Irak och Iran.

Huruvida Yasin Eliyasi eller den 53-åriga mannen uppfyller de höga kraven för att beviljas asyl eller inte, är en fråga för sig, som Migrationsdomstolen har tagit ställning till. Deportationerna väcker en helt annan fråga, om nationalitet och gränser. I vissa delar av världen har människor alltid rört sig, fram och tillbaka över det som vi idag kallar gränser. För många människor på flykt är ”hemland” snarare en utopi än platsen de lever på. De har inga dokument som knyter dem till marken under deras fötter. Vår flyktingpolitik utgår från systemet med nationalstater, där alla förväntas ha sin tillhörighet till åtminstone ett land. Att inte höra till borde innebära att inte vara utvisningsbar, men så är uppenbarligen inte fallet. Det verkar snarare som att Sverige arbetare enligt trial and error; om Iran inte fungerar kanske Irak gör det. Om personen inte klart och tydligt är knuten till ett visst land, ökar det antalet alternativa länder att testa att verkställa utvisningen till.

Sverige har hittills inte tagit ansvar för den 53-åriga mannen som sitter fängslad i Irak. Om utvisningen var ett misstag, såsom det har beskrivits, borde det föra med sig en lärdom och innebära ett annorlunda beslut gällande Yasin Eliyasi. Tills vidare är han kvar på förvaret i Märsta, utelämnad till sina mardrömmar och hotet om att Sverige ska upprepa misstaget att ta fel på land.

Baharan Kazemi

Sekreterare för FARR

Allmänhetens ointresse (version)

För några veckor sedan antog Moderaterna ett nytt idéprogram som bland annat innehöll påståenden om att de varit emot apartheid och för allmän rösträtt. Moderaterna anklagades med rätta för historieförfalskning. Genom åren har Moderaterna bland annat motsatt sig kvinnlig rösträtt, avskaffandet av dödsstraff, a-kassa, barnbidrag, fri abort, kortare arbetsdagar, längre semester, partnerskapslag för homosexuella och en lång rad andra reformer. Så att de försöker försköna sin historia är kanske inte så konstigt.

Men tyvärr varken börjar eller slutar historien där. Det Moderaterna sysslar med är något betydligt värre än att handskas ovarsamt med historiska fakta. Problemet är inte att de försöker skönmåla det som varit, utan att de försöker framställa dagens politik som så oförarglig som möjligt.

Moderaterna vill framstå som representanter för folkviljan, eller ”allmänintresset” som det heter i deras nya idéprogram. Precis som när de försökte kapa ordet ”arbetarparti”, tömma det på innehåll och göra det fullkomligt meningslöst.

De vill vara partiet som tycker som folk tycker mest. Som passar alla. För alla är ju emot apartheid. Och alla är för allmän rösträtt. Och Moderaterna vill att samtliga deras åsikter ska framstå lika självklara och okontroversiella. Som något alla kan hålla med om.

Av samma skäl berättar Fredrik Reinfeldt i Sydsvenskan att han inte gillar Sverigedemokraterna och deras ”vi-och-domtänkande”. Det kan ju nästan alla hålla med om. Politiskt är det dessutom riskfritt med tanke på att SD kommer att rösta med honom i de flesta frågor, alldeles oavsett vad han tycker och säger om partiet.

Men medan Reinfeldts mun säger en sak sysslar hans händer med raka motsatsen. Att dela upp människor i just vi-och-dom. Sjuka och friska. Arbetslösa och anställda. Fattiga och rika.

Barnen placerar han i samma grupp som deras föräldrar och låter utbildningsnivå och ekonomiska förutsättningar avgöra deras framtid på ett oåterkalleligt sätt. De allt djupare och bredare klyftorna sopas sedan under den retoriska heltäckningsmattan ”allmänintresset”.

Den nya moderata strategin handlar inte om att förfalska historien. Den handlar om att göra framtiden meningslös. Om att göra politik så ointressant som möjligt. Om att göra alla ställningstaganden tomma. Om ingenting betyder någonting, varför ska vi då tycka något? Om alla ändå är överens, varför ska vi bry oss? När allmänintresset förvandlats till ett allmänt ointresse kan Moderaterna genomföra sin agenda i lugn och ro. Vilken agenda? Ta en titt på deras historia och dra dina egna slutsatser.

Nazister mot rasister? “Svensk-fientlighet” som retorisk strategi

Nazisterna marscherar igen men eftersom inte ens de själva vågar stå för sin politik, som att “Endast människor som tillhör det västerländska genetiska och kulturella arvet skall kunna vara svenska medborgare” (Svenskarnas Parti) eller det rena judehatet, så har de tagit en annan paroll.

Att använda sig av “svenskfientlighet” är att anamma en antirasistisk retorik, där man säger sig protestera mot diskriminering. Att detta görs av uttalat rasistiska partier, kan vara lite motsägelsefullt precis som att planeringen av “antivåldsdemonstrationen” präglats av knivbråk på möten, men rasismen är inte en logisk gemenskap som går att bota med kunskap eller hatbrottstatistik.

Vad är då “svenskfientlighet”? Rasism mot svenskar förekommer förstås, inte minst Sverigedemokraternas broderparti Sannfinnländarna för en hetsig kampanj mot svenskar och det svenska språket. Men det är inte det som avses. Istället så är det ett Sverige med muslimhatande SD i riksdagen, och andra politiker som hakar på genom att rasifiera sociala problem som kallas “svenskfientligt”.

Annika Hamrud skriver i en uppsats om begreppets användning. Här analyseras ett tal av Jimmie Åkesson (det finns ingen större skillnad mellan hur SD och hur nazisterna använder ordet):

Svenskfientlighet har blivit ett viktigt begrepp för Sverigedemokraterna, som anser att det är ett stort problem i Sverige. Analysen visar att begreppet kan ha flera innebörder, men att kärnan är en negativ inställning till allt som kan anses vara svenskt. I begreppets mest vida betydelse är alla som inte sympatiserar med Sverigedemokraterna svenskfientliga. I en smal betydelse är det svenskfientligheten som förklarar en enskild mans våldtäkt av en kvinna.

I en ännu smalare betydelse, som arrangörerna till nazistdemonstrationen ansluter sig till, så är SD också ett svenskfientligt parti. Det betyder att “svenskfientlighet” är ett sätt att skapa en paranoid världsbild där varje enskilt fall av våld kan inlemmas i ett raskrig. Samtidigt så är det inte bara våldet som det fokuseras på utan också de icke-nazistiska politikerna:

Det finns alltså, enligt Åkesson, ett direkt samband mellan våldet och trakasserierna som utförs av invandrarungdomar till Sveriges högsta politikers negativa attityder till Sverige.

På detta sätt får man in både rasism och antielitretorik i häxblandningen. Så vad är kontentan? SD och de nazistiska grupperingarna använder en antidiskrimineringsretorik för att vända på perspektiven och göra svenskarna (även om dessa till slut definieras som de egna medlemmarna) till ett offer. Men de förespråkar inte antirasism, utan att alla vita ska sluta upp i ett folkgemenskap eller, lite krassare, ett raskrig. Detta ses som den naturliga utvecklingen. För SD så innebär detta att se nyfödda barn med “fel” etnicitet som ett hot och den enda organisering rasisterna kan tänka sig är etnisk. Det vill säga svenskarna i rasistorganisationer, invandrare i exilorganisationer och judarna i något skönt sällskap som skriver visa protokoll.

 Fakta kring vem som verkligen utsätts för rasistiskt våld i Sverige, hur diskrimineringen är organiserad och andra sanningar kan inte övervinna en sådan övertygelse. Däremot så kan vi hjälpa till att byta perspektiv, och föra ner diskussionen till vardagens arbetsplatser, bostadsområden och samhälle:

Om min vite chef blåst mig och min kollega, född utanför europa, på lönen och pensionen – är det då främst mot min kollega jag ska strida? Ska vi inte låtsas om konflikten eftersom jag och svinet till chef är av samma etnicitet?

Om hyresvärden höjer hyrorna med 60%, och jag och mina grannar riskerar att åka ut, ska jag då främst agitera mot min muslimske grannes religion? Ska jag inte låtsas om konflikten eftersom jag och slumvärden tillhör samma grupp?

Om kollektivtrafikbolaget höjer avgiftstrycket och privatiseringarna sabbar arbetslösheten för busschaffören, ska jag då ge mig på busschafförer med bakgrund i ett annat land? Ska jag inte låtsas om konflikten därför att VD:n för bolaget är en vit medelålders man?

“Svenskfientlighet” som begrepp är en retorisk strategi för att gömma undan alla dessa konflikter, och få sociala problem att handla om etnicitet, och få all politik att handla om hudfärg, religion eller bakgrund. Nazisterna som marscherar på lördag vill att du väljer mellan att vara svenskfientlig eller svenskvänlig (det vill säga medlem i deras organisationer). Men vi säger, välj det som inte erbjuds. Det dom aldrig kan ge dig. Det tredje valet. Antirasism.

Vi släpper inte en tum av centrala Stockholm till nazisterna som vill göra vår stad till en no go-zone, där de som inte passar in i nazisternas samhälle måste hålla sig hemma!

Gå gärna med i något av dess initiativ på lördag:

Läs också:

Sexualiteten är inte lustfylld och oproblematisk, Ann Heberlein! (Om kritiken mot #prataomdet.)

Förrförra veckan fick #prataomdet Stora Journalistpriset i kategorin Årets Förnyare. Eftersom jag var en av dem som deltog i kampanjen var jag bjuden på efterfesten. Jag kom att ångra att jag gick dit. Visserligen är det trevligt att dricka gratis vin, men det är inte riktigt lika trevligt att göra det när majoriteten av de närvarande är målsökande maktminglare som med blicken mäter alla de möter i myllret och inte ödslar så mycket som ett leende på dem som befinns alltför lätta. Jag hörde inte till, det kände jag. Och, tänkte jag ruelsefullt bäst jag stod där med mitt glas gratisvin som enda sköld mot världen, hursomhelst är jag ingen bra representant för kampanjen ändå.

Å andra sidan finns det ingen bra representant. #prataomdet var en brokig blandning berättelser om sexuella upplevelser som gått fel. Initiativet togs av författaren och radiojournalisten Johanna Koljonen, hon snodde ihop ett gäng som under några dagar sinsemellan diskuterade och korrekturläste och gav textkritik per mejl. Men ingen ägde riktigt kampanjen sedan vi släppt den lös i medierna genom att publicera våra egna berättelser på de plattformar vi hade tillgång till: DN, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen, City, Nyheter24, ETC, Dagens Arena, SVT Debatt, Bang med flera.

Plötsligt var vi överallt, jag kände visst obehag inför det. Dels för att jag alltid har haft svårt för det kollektiva, massivt samförståndsmys får mig att känna mig liksom kvävd. Men också för att jag hade hoppats på att #prataomdet skulle handla om sex i gränszonen mellan det ömsesidiga och det som är övergrepp, att kampanjen skulle få deltagarna att utforska sig själva, fundera över sin sexualitet, rannsaka sina gränser. Istället blev den snarare en ventil för berättelser om övergrepp, berättelser som aldrig förut berättats.

De berättelserna provocerade uppenbarligen. På diskussionsforumet Flashback finns en 344 sidor lång tråd som lanserar teorin att #prataomdet har som främsta syfte att smutskasta grundaren av Wikileaks, Julian Assange. (I tråden kan man också läsa att jag är kampanjens spinndoktor, en attackflata, kossa, omdömeslös rebell, kräkdrottning, ett huvud på den statsfeministiska hydran, att jag är popvänster, ligger med apor med mycket mera.) Det är inte bara foliehattar som har tyckt illa om kampanjen utan många andra också, men ingen har riktigt lyckats formulera varför.  Det har mest mumlats.

Entré så Ann Heberlein, författare och skribent. Hon skriver i lördagens Sydsvenskan att #prataomdet inte har förtjänat Stora Journalistpriset utan i själva verket är ett enda misslyckande. Hennes studenter i sexualetik har nämligen överhuvudtaget inte hört talas om #prataomdet. Inte heller folk på stan har en aning om vad det är, meddelar hon skadeglatt, och det bevisar att kampanjen inte har förändrat världen utan blott är en intern angelägenhet för ”en ganska snäv krets av urban medeklass”.

Urban medelklass är ett i sammanhanget väldigt konstigt begrepp. Ann Heberlein själv både känner till och diskuterar #prataomdet och tillhör således enligt sin egen definition denna grupp, men hon räknar sig uppenbarligen inte dit. Den urbana medelklassen utgörs istället av oss som drog igång kampanjen. Rent faktiskt tillhör vi emellertid knappast medelklassen. Att frilansa som skribent är ett skakigt jobb med dåligt betalt och ingen anställningstrygghet att tala om, ingen sjukförsäkring.

Möjligen menar Ann Heberlein urban medelklass som i att unga mediekvinnor besitter kulturellt kapital. Jag får emellertid känslan av att hon främst använder uttrycket som ett sätt att säga att vi är privilegierade, och att erfarenheterna av utsatthet som vi har delat med oss av därför är ogiltiga. ”Så fruktansvärt tröttsamt att kvinnors diskuterande av traditionellt kvinnliga ämnen belönas”, suckar hon. Till skillnad från när man belönar män som diskuterar traditionellt manliga ämnen då, får man förmoda. (Hon ger faktiskt också exempel på sådant som hon anser vara manligt och som hon menar att vi hellre borde ha pratat om: ”krigen, politiken och ekonomin”.)

Detta att #prataomdet fick Stora Journalistpriset är, enligt Ann Heberlein, ”ett övertydligt bevis på en navelskådande och självupptagen mediekultur”. Kanske tycker hon att det hade varit finare om det hade varit typ undersköterskor som startade kampanjen istället. Kanske hade det känts mer på riktigt för henne då, mer autentiskt. Vad som helst, bara inte mediekvinnorna. Men att opponera sig mot #prataomdet med motiveringen att sexualitet faktiskt ”kan vara lustfylld och oproblematisk”, det är mer än lovligt slött, särskilt när det kommer från någon som undervisar i sexualetik.

Jag skulle vilja säga att den föreställning som Ann Heberlein ger uttryck för, idén om att sexualitet i grunden är lustfylld och oproblematisk, är själva anledningen till att #prataomdet behövs. Alla förväntas vara så himla härligt frigjorda, det ses som sårande, som ett svek och en förolämpning, att inte vilja. Därför går folk med på sådant de egentligen inte känner för. Sex är ett tagande och ett givande, ibland ett rusigt ja och ibland ett tvärt nej, men understundom famlar vi i mörkret utan att riktigt veta. Det är det famlandet jag skulle vilja att vi pratade mer om och definierade gränserna för.

Om FLOSS och demokrati

Jag var och lyssnade på Richard Stallman för några veckor sedan. Fy fan vad jag blev irriterad. Egentligen var det lite märkligt. Jag älskar idéerna bakom fri mjukvara, både på en ”så bekvämt med ett väldesignat gratis operativsystem”-nivå och utifrån de mer filosofiska fri- och rättighetsargumenten som Stallman och Free Software Foundation brukar framföra. Jag gillar tanken på att det mest moraliska du kan göra är att dela med dig av din kod—även om det kanske inte alltid är så enkelt som FSF framställer det—och jag gillar verkligen tanken på att alla borde ha möjlighet att undersöka, lära sig av och modifiera de program som vi ofta bygger våra liv runt. Så vad som irriterade mig var inte alls buskapet att programvara borde omfattas av långtgående frihet.

Det jag blev arg på var Stallmans totala blindhet för den ofrihet som kulturen i FLOSS-världen skapar.

Som min vän Pernilla Näsfors observerade i ett blogginlägg dagen efter var det runt 4% tjejer i lokalen när Stallman pratade. Alltså nittiosex procent män. Det var så uppenbart när jag såg mig om i lokalen. Idel män; till största delen vita män. När Stallman pratade om hur de fyra ”fundamentala friheterna” som FSF kämpar för och hur de leder till demokratisk mjukvara kunde jag inte undgå att tänka på den fantastiska demokratin i antika Aten. Demokrati där endast fria, rika atenska män ansågs betrodda att påverka stadens liv.

Jag tror inte det egentligen är några större problem med hackerkulturen som sådan. Hackers är meritokrater och emellanåt rätt elitistiska, men det är inte en kultur som är speciellt känd för diskriminering. Problemet ligger snarare i kulturen i allmänhet, i samhället hackerkulturen uppstått i. Män i grupp blir emellanåt helt enkelt skitjobbiga för kvinnor, oavsett om de är hackers, arbetskollegor eller studiekamrater. Hackers kan till och med kanske vara lite bättre—de har i alla fall en tradition av självförbättrande och att hitta sätt att komma till rätta med problem. Till exempel finns en väldigt bra HOWTO om hur man kan göra det lättare för kvinnor att delta i Linuxanvändargrupper (som dessutom beskriver problemen kvinnor möter i de här sammanhangen bättre än vad jag kan, då jag råkar vara rätt nära Den Normativa Mannen.)

När Stallman inte ser det här, den uppenbara könsobalansen och det system av rätt ruttna attityder som skapar den, och talar om demokrati i rent teknokratiska termer är han så fel ute att jag blir skitförbannad. Vi kan ha demokratisk mjukvara först när det stora hindret—att ”demokratin” i första hand tillfaller en viss slags män—är övervunnet. Hur vi gör det? Ingen aning, men ett första steg är nog att erkänna det och diskutera det.

(Det enda som kanske räddade föreläsningen lite var frågestunden i slutet. Den totalt överlägsna attityd Stallman visade där—han avbröt folk för att svara på frågor de inte ens hunnit ställa—gav säkert några av männen i lokalen en smak av hur kvinnor brukar bemötas i (och utanför) FLOSS-världen.)

Fängelser är vrängda ut och in

Fängelse är det som håller oss fångna i lydnaden. Muren byggs av hot om att förlora liv, hälsa, jobb, egendom, hus, vänner eller familj. Att under motstånd låsas in i en cell innebär därmed att man brutit sig ut genom fängelsets murar. Problemet är dock att man därmed också blir utelåst. Att låsas ut, utanför fängelset, blir ofta ett större hot än att vara fånge i lydnadens trygghet.

- Hallo! Anybody out there?

Parkeringar – spotifiering av staden

Boken Trafikmaktordningen liknar parkeringsplatsen vid en ”anti-byggnad”, en konstruktion som inte skapar någon ny plats, men kräver förstörelsen av redan existerande platser.

Intressant tanke. Själv blir jag givetvis frestad att stoppa in parkeringsplatsen i ett spotifieringsschema.

[Spotifiering] Att ta något som är gratis, fritt eller allmänt…

En stor, öppen och allmän plats i staden. En potentiell park, ett torg, en multisportanläggning, en hundrastgård eller en lekplats. Eller kanske allt på en och samma gång.

[Spotifiering] …hugga av det svansen…

Asfaltera och omge med bilvägar.

[Spotifiering] …koda det…

Begränsa användningen till bilar och endast bilar. Omöjliggöra all annan användning. Döda all potentialitet.

[Spotifiering] …och belägga det med en avgift…

Jag tänker inte på den slant bilisterna betalar som sällan ens täcker kostnaden för asfalten. Jag tänker skattepengar. Jag tänker uteblivna möjligheter. Trafikolyckor. Miljöförstörelse.

Jag tänker på den parkeringsnorm som tvingar nybyggnationer att tillhandahålla parkeringsplatser.  Som sedan läggs på hyror och avgifter och därmed indirekt betalas av alla som bor oavsett om de har bil eller inte.

Vill för övrigt starkt rekommendera boken som är välskriven, fyndig, proppfull med popkulturreferenser men framförallt viktig för den som vill förstå varför våra städer ser ut som de gör och var slagen kommer att stå i framtiden.

Sl-kontrollanter vs trött Te-res..

Idag vid halv ett typ. På tunnelbanan.

Jag plankar så mycket som möjligt när jag åker tunnelbana å det där, så jag hade inget kort.

Till historien hör att jag sovit för lite inatt, är rödvinsbakis, PMS-humör och allmänt inte på humör för en tunnelbanekontroll..

Brukar för det mesta kolla, men den här gången reagerade jag för långsamt, så jag hann inte ut.

Kontrollanten som också var väktare kom emot min plats. Jag var bara så på sådant allmänt ”jag-pallar-inte-humör”, så jag orkade liksom inte komma på något smart sätt att rädda situtionen på..

Så när han kom till mej låtsades jag först sova-Haha! Klyftig plan..

Den gick inte hem.. Så när han stod där å snäste åt mig så var det enda svar som kom ur mig: ”altså, allvarligt, jag pallar inte”.

Väktare: ”Kan jag få se din legitimation”

Jag:stor suck ”altså, snälla, altså, jag orkar inte det här just nu. Jag har ingen inkomst den här månaden (typ helt sant), å jag orkar inte det här, kan du inte bara strunta i det här. Snälla.

Väktare:”Kan du komma med oss här”

Jag:”Altså, snälla jag orkar verkligen inte med det här just nu, kan ni inte bara låta mig vara, snälla. ”

Väktaren:”Jamen, vad tycker du att jag ska göra då?”

Jag(med självklar ton):”Låtsas som att du inte visste om att jag fanns, som att du aldrig sett mig”.

Väktare(osäker och nervös):”jamen, altså, nej, altså, jo..altså.. Nej, men skulle du kunna tänka dig att komma med oss här?”

Jag:”Altså jag ORKAR inte det här”

Annan kontrollant kommer:”jaha, hur var det här då?”

Väktaren(osäkert): ”Ja..hon orkar inte..”

Sl-kontrollant:”Du orkar inte?”

Jag: ”nej, kan ni inte bara strunta i mig snälla”

Väktaren(mindre osäker):”Så du menar att du vägrar?

Jag:STOR SUCK (*ånghääst!!*) ”altså, jag mår jättedåligt (gråtfärdig å pissirriterad. J*la bah-by-låånn, waah!!!), snälla kan ni bara låtsas som ni aldrig sett mig?”

Väktaren(lite arg): Ja men DÅ FÅR DU JU KLIVA AV TÅGET!

Sl-kontrollant:”Ja PRECIS!Då får du ju gå av tåget!”

Jag:”Ja, visst(helt trött)

Sl-kontrollanten går efter mig och säger: Ja och så får du köpa biljett i fortsättningen. Det är inte gratis att åka tunnelbana vet du”.

Jag:”Ja, jag vet det..”

Gick av.

Sedan grät jag, tog en cigg och ringde mamma. Sedan åkte jag vidare igen. Några kilon lättare. I hjärtat. Det var så skönt. Jag menar;orka få dåligt samvete eller känna sig skyldig till något som man själv inte ens tycker är fel. Det kändes så skönt å bara vara ärlig i en sådan där situation. Verkar fungera avväpnande de flesta gånger. Och då saker oftast blir som man själv vill också.

Puss på er, fina människeer<3

Pepp och inspiratioon

VEM “ÄLSKAR” INTERNET?

 I min förra post om internets frälsningsarmé kände sig Jocke Jardenberg påhoppad eftersom han är en av dem som ofta utbrister i ett “Jag älskar internet!”

Jocke försvarar sig med att han även ställer upp ideellt och inte bara tjänar pengar på att vara internetkonsult. Jodå. Det gäller ju att visa framfötterna och ständigt positionera sig i den ökade konkurrensen bland internetexperter. Men Jardenbergs huvudsakliga och – skulle jag tippa – ej blygsamma intäkter kommer sig av att han blir anlitad för att predika internets lov inför kunder med starka ekonomiska resurser. Det behöver väl knappast påpekas att han har svårt att förhålla sig kritisk till det han livnär sig på.

Egentligen är hela denna diskussion lite töntig. De som är under 30 rycker säkert på axlarna eller fnyser åt de “vuxna på internet” som närsynt ägnar sig åt navelskåderi kring våra göranden och låtanden här ute, som gång på gång uppfinner hjulet. Internet är här för att stanna. Frågan är vari det revolutionerande ligger.

Som alltid vid ett stort teknikskifte uppstår nya drömmar. Men det som också uppstår är nya makthavare. Jocke har blivit en av dem, vilket han framställer som något positivt eftersom han före denna tekniska omdaning inte hade någon makt alls. Själv ser jag ingen skillnad. Makt som makt. Makthavare ställer sig sällan skeptiska till det system de skaffat sig makt inom. Däremot ser de gärna till att utmåla den traditionella ordningen, den de lämnat, som mossig och döende. Klart de gör det! Men är det särskilt vågat?

Det viktiga är väl att försöka skönja bristerna i det nya systemet, inte bara applådera det, särskilt inte som det styrs av samma hierarkiska tänkande och i stort sett samma värderingar som det föråldrade. Av det jag hittills hört av Joakim Jardenberg återkommer hans ställningstagande mot “det gamla”. Exempelvis hävdar han att de etablerade mediehusen är hopplöst omoderna medan hoppet och lösningarna finns i digitalvärlden.

Men vilka lösningar? Förutom att internet kännetecknas av oräkneliga sociala kontaktytor och en aldrig förr skådad snabbhet – what else is new? Har nyhetsbevakningen blivit bättre pga att de stora tidningarna finns på webben? Nyheterna på nätet är ju upplagda efter tradmediernas mönster och tas fram i de stora mediehusen.

Än har ingen ekonomiskt fungerande modell över hur nätjournalistik ska löna sig blivit uppfunnen. För ett par år sedan vurmades mycket kring medborgarjournalistik. Av det blev det platt fall. Och att komma in med tips till medier är heller inget nytt. Interaktiviteten, som det talats så varmt om, har lett till lååånga kommentarsfält som få journalister orkar eller hinner läsa. Det medborgerliga inflytandet är blott en chimär.

Ovanpå det är de affärsmodeller som verkligen lyckats på internet beroende av en kanske ännu större storskalighet än i det gamla systemet. De digitala verktygen är ju lika dyra att utforma och underhålla för 100 användare som för 100 000 000 användare. Men de blir inte vinstmaskiner förrän en enorm massa människor strömmat till eftersom de enskilda betalningarna är mycket små.

De lönsamma modeller vi fått är monster som Aftonbladet.se och Blondinbella. De har lyckats dra in betydande annonsintäkter pga den stora kvantitativa uppslutningen. Jag måste säga att jag hade klarat mig utan det där, och något nyskapande ser jag inte heller – om man inte med nyskapande avser större portioner enfald än man tidigare skådat.

I det danska radioprogrammet Mennesker og medier diskuteras nätets utmaningar med betydligt större finess och mycket mer kritiskt än här hemma. För ett par veckor sedan nämndes “nyhetsisomorfism”: man får bara mer av samma. Jag efterlyser en kritisk hållning även i det konsensusdrypande Sverige till vad internet egentligen har åstadkommit och hur det rent konkret kan komma att utvecklas. Jocke bad mig att konkretisera mer. Det är precis vad jag vill be honom göra.

För jag vill inte ha en dödfödd debatt mellan tjurskalliga bakåtsträvare och frälsta internetfantaster, jag hoppas på en dialog mellan oss som redan är inne, vi som tycker om internet för dess eventuella demokratiska förtjänster men som pallar vara kritiska mot de digitala fenomen som lika gärna kan urholka demokratin.

Nu tror kanske många att jag är negativ till våra mikroelektroniska landvinningar och längtar tillbaka till gamla tider. Så är det inte. Min blogg, liksom twitter, är till exempel min livlina i ett medieklimat som präglas av ängslighet och nonsens. Wikipedia är ett unikt och demokratiskt projekt som inte styrs av profitintressen. Fri fildelning är ett demokratiskt sätt att tillgängliggöra kultur på. Google har underlättat mitt arbete på ett oöverskådligt sätt. Med mera.

Men vi behöver #prataomdet, prata ärligt och utan floskler om vart det där tåget som alla är så rädda för att missa är på väg.

 Be Sociable, Share!

kärlek

Jag bildgooglade “kärlek”, mest på skoj, mest för att jag ville se vad som dök upp. Förutom rosor och röda hjärtan och choklad och bildsköna heterosexuella par som ömt håller varandras händer, så hittade jag en bild som jag faktiskt tycker om.

Vad är kärlek? Vad är en kärleksrelation? Vad skiljer olika typer av relationer, olika typer av kärlekar, åt? Dessa fullständigt omöjliga frågor att besvara. Bauman har skrivit bra om kärlek; Fromm också; även Hannes.

Det här är inget försök att ge något slags svar. Jag kan intellektualisera om detta i timmar, men jag vill inte göra det nu, jag vill koppla bort det rationella och bara känna; bara vara i känslor. Under mitt byte av världsdel, när jag hastigt rycktes upp ur mina sammanhang på andra sidan Atlanten, kom det en del reflektioner om relationer av bara farten. Om jag ska sammanfatta dem; om jag ska sammanfatta min syn på relationer, så är de som vågor som sköljer in över en strand (se bild) och som vatten som flyter fram i en flod. Det bara händer, det bara är, och det behöver inte alltid definieras. Det finns människor jag tycker om. Jag vilar i det. Så försöker jag se det, i det försöker jag som sagt vila.

Jag vill inte beskriva det mer ingående än så. Måste jag?

Fromm skriver att kärlek är en aktivitet, inte en passiv känsla. Att älska är att göra. Vi gör kärlek, vi gör relationer. Vi bygger tillsammans. Både Fromm och Bauman beskriver ingående vad de (och jag) anser att kärlek inte är: Något vi konsumerar, något som innebär ett utbyte mellan människor. Kärlek är inte inställningen att “om jag ger dig det här, så får jag det där av dig”. Kärleken är något annat, som inte har att göra med att en “får ut” det som en har tänkt sig få ut av att ingå i en relation (oavsett vilket slags relation det är). Kärlek är att vilja skapa, inte att vilja kassera in; inte att liksom byta känslor med varandra. Så tror jag, att kärlek är det kreativa när vi älskar.

Vidare: Kärlek är att inte tycka att en har “rätt” till någon bara för att en ingår i något som definierats som en relation till den personen. Detta gäller såväl romantiska relationer, som platonska, som vänskapliga. Därför gör det åtminstone mig lugn att se relationer som vågor som slår in över en strand; och se människor jag tycker om som just människor jag tycker om. Vi möts, vi bygger något tillsammans, men det betyder inte att jag har mer rätt till personen i fråga än någon annan. Det är min fulla övertygelse. Och det ska jag skriva mer om en annan dag.

Kakade URL:er och URL-kakmonster

Twitter har en ”URL-forkortare” som heter t.co. Använder du Twitters webbklient ser du inte så mycket av den, men om du högerklickar på en länk och kopierar länkadressen ser du att de flesta länkar är t.co-länkar. Om du är uppmärksam har du sett att t.co är lite… konstig. Du har förmodligen också noterat att om du delar en t.co-länk på Twitter genererar de en helt ny länk istället för att den gamla återanvänds, samt att t.co förlänger URL:er som är kortare än längden på t.co-URL:er.

Märkligt, kan tyckas.

Men t.co är inte en URL-förkortare. Det är en URL-kaka. Anledningen till att det genereras en ny t.co-URL när du delar en redan ”förkortad” URL är att ditt användar-ID på Twitter kodas in i URL:en. Det innebär att när t.co-länkarna letar sig ut på nätet utanför Twitter, så kan Twitter läsa av vem som delade länken och datamajna information som de kan sälja till annonsörer och andra hugade spekulanter. Men vem som delade länken är inte det enda de kan läsa av.

Om den som klickar på länken är inloggad på Twitter med en kaka, kan Twitter läsa av även dennas identitet. Tänk nu också på mitt lilla Disqus-script. Twitter kan med den metoden lätt läsa av alla som är inloggade på Disqus, t ex. Om de har ett avtal med Facebook eller någon annan stor kakleverantör kan de rent teoretiskt registrera användare med sådana kakor också.

Vi kan även utgå från att andra stora URL-”förkortare” såsom bit.ly loggar dig när du tar omvägen om deras servrar.

Mitt förslag är blygsamt men allvarligt menat. Jag tycker vi börjar kalla förkortade URL:er för kakade URL:er och URL-förkortningsfirmor för URL-kakmonster.

Vi behöver sluta skönmåla kakade URL:er som ”förkortade” och kanske, men förmodligen inte, skulle det gå att hävda att den nya kaklagen omfattar URL-kakmonstren.

Är nedkoppling det nya fritid?

 Hanna Fahl har skrivit ett stort reportage i DN medan hon under en veckas tid avhöll sig från internet. Det är klart läsvärt och håller distansen från det pågående trendgörandet av nedkoppling som lyxprodukt. Vi tog en kopp kaffe i onsdags och pratade en stund om det där med offlinevaro. Samtalet refereras i slutet av reportaget:

Det finns positiva saker med internetfriheten också. Jag är i vanliga fall ganska dålig på att svara på mejl, svara i telefon, svara på Facebookmeddelanden – något som kan göra min omgivning frustrerad, besviken, arg till och med. Men plötsligt har jag den perfekta ursäkten. Jag får inte vara på internet! Jag FÅR inte! Den totala avhållsamheten är lättare att förklara för folk än att ett mejlsvar kommer en dag för sent. Och här ligger kanske förklaringen till att internetfrihet ligger i tiden just nu, förklaringen till program som ”Freedom” och böcker som Susan Mausharts ”Nedkopplad”. Det tror åtminstone Rasmus Fleischer.

– Det är lättare att tänka i termer av ”on/off” än att fundera över hur vi ska lägga om våra liv för att internet och mobiltelefonerna ska få en plats där som vi är nöjda med.

Han sitter och skriver i en tummad, tjock, svart anteckningsbok i en soffa på fiket. Datorn ligger hopslagen på bordet framför, kaffekoppen står bredvid. Hans mobiltelefon är en gammal Nokia med svartvit skärm. Det förvånar mig lite. Rasmus Fleischer är författare till böckerna ”Det postdigitala manifestet” och ”Boken och biblioteket”; båda handlar om den digitala eran och hur vi ska hantera den. Han är bloggare och debattör och skriver mycket och flitigt om internet. Men han gör det ofta i sin svarta bok, för hand.

– Ibland bloggar jag i anteckningsboken också, och skriver in det på datorn efteråt, säger han.

Vi kopplar ned för att internet har blivit en plikt för oss, förknippat med arbete, säger Rasmus Fleischer. Små, små arbetsbördor punkterar vår fritid och gör oss matta. Jobb, tvättstugebokningar, internetbankärenden och barnens dagisplanering – allt hamnar i samma inbox i mejlen och flyter ihop. Och när vi inte kan hantera det tar vi hellre drastiskt avstånd än att göra små förändringar som kan vara svåra att få folk att acceptera socialt. Det är enklare att förklara sig strikt vegetarian än att säga att man bara äter kött ibland.

– Vi ska heller inte bara leta efter orsaken i oss själva och våra individuella svagheter. Det handlar om ett ekonomiskt system där vi förväntas arbeta mer. En virtuell arbetslinje, med en massa aktörer som har mycket att vinna på att rationalisera bort uppgifter anställda borde göra, och lägga dem på oavlönad arbetstid – vår fritid.

Internetfriheten är en lyxvara, säger Rasmus Fleischer. Det är inte alla som har möjlighet att stänga av, koppla ned, dra sig undan till den digitala ensliga skärgårdsön, och i en framtid kanske det blir något företag kapitaliserar på också: caféer garanterat utan mobiltäckning, internetblockerade semesterorter. Innan det händer måste vi människor helt enkelt lära oss glida friare på skalan mellan uppkopplad och nedkopplad.

– Det är svårt att prata om gråskalorna i vardagen, säger Rasmus Fleischer.

Att jag vill betrakta online/offline som en gradfråga betyder inte att jag vill förneka den fenomenologiska möjligheten till (eller nödvändigheten av) nedkoppling. Men det finns nog en poäng i att betrakta det just som en rörelse “bort från” nätet snarare än som en plats “utanför” nätet. Dessutom bör inte frågan inskränkas till det vi idag kallar för “nätet”.

Nedkopplingarna är olika varaktiga, går olika långt och i olika riktningar. De kan inkludera inte bara ett avsteg från telefoni och kortbetalning, utan även från det skrivna ordet och den inspelade musiken, i vissa fall rentav från ord och musik överlag. Lite som i Det postdigitala manifestet, § 19.