Dagens Nyheter publicerade idag ett reportage från Tallinn med anledning av folkomröstningen som ska ge tallinnborna avgiftsfri kollektivtrafik från och med årsskiftet. I slutet av mars fick invånarna i Tallinn rösta om lokaltrafikens framtida finansiering och hela 75 % röstade ja till nolltaxeförslaget. Redan nu är avgiftstrycket betydligt lägre i Tallinn än de flesta andra europeiska storstäder, många grupper som t.ex. barn och gamla åker redan gratis och ett argument för att göra det avgiftsfritt för alla är att det skulle förenkla systemet och minska administrationen.

Att DN sätter avgiftsfri kollektivtrafik på förstasidan är glädjande, tyvärr genomsyras själva artikeln av nedlåtande skepsism och de tallinnbor som får komma till tals utrycker de vanligaste invändningarna som att ”ingenting är gratis”, förslaget är ”orealistiskt” och pengarna ”borde gå till barn och omsorg”. Med tanke på att majoriteten av de röstande ställde sig positiva är det intressant att DN intervjuar tio negativa, en positiv och två tveksamma tallinnbor.

En intervju som får en egen ruta är den med Andres Arrak, chef för den största privata handelsskolan i Estland. Han uttrycker nästintill fysiskt illamående över den reform som medborgarna i Tallinn har bestämt sig för. Tallinn har skulder och de pengar som finns borde gå till att ”renovera många eftersatta vägar och gator” menar han. Någon följdfråga får han tyvärr inte på det, men verkar det inte lite som att Arrak skulle föredra att infrastrukturbudgeten i första hand gick till att finansiera bilburet resande? Hur som helst är det tröttsamt att DN letat upp en man som ”tar sig för pannan” vid tanken på gemensamt finansierad, kollektiv trafik och låtit honom ta rollen som ekonomiskt sakkunnig eller expert. Om denna person ”knappt kan prata om det för det är så dumt” så föreslår vi att han håller tyst istället.

Att en skattefinansiering skulle vara mer kostsam än finansiering genom avgifter är en föreställning som hänger ihop med den politiska motvilja som finns gentemot skatter. Det kan uppenbarligen inte sägas nog många gånger, men införandet av avgiftsfri kollektivtrafik skulle inte innebära att pengar togs från sjukvården. Visst är det ett vågspel, men det är inte olika välfärdsinrättningar som vägs mot varandra utan olika kassor: den offentliga och den privata ekonomin. Som om den kollektiva plånboken skulle vara mindre än var och ens personliga lilla börs. I själva verket skulle majoriteten av kollektivtrafikanterna tjäna på avgiftsfri kollektivtrafik, eftersom skatterna är progressiva och betalas efter förmåga.

Bakom Tallinns beslut om nolltaxa finns kanhända populistiska undertoner, men hur vanligt är det inom politiken att populism handlar om mer välfärd istället för hatpropaganda mot olika grupper i samhället? Problematiskt är däremot att nolltaxan i Tallinn har en bit kvar till den fria och tillgängliga kollektivtrafik som vi brukar förespråka. Biljettkontrollerna kommer nämligen att finnas kvar eftersom bara stadens invånare kommer befrias från avgifterna. Men förhoppningsvis är det bara en tidsfråga innan denna onödiga omständighet också reformeras bort, biljettsystemet kommer sannolikt att tappa i både effektivitet och auktoritet när det blir färre som omfattas av det.

Lyssna också på vårt radioreportage från Tallinn när Planka.nu agerade valobservatörer och delade ut Nolltaxepriset tidigare i år!

Planka.nu » DN – nej. Nolltaxa – Ja!

Swedish Golliwog Cake

By now, it seems, the whole world has seen the picture. The Swedish Minister of Culture, Lena Adelsohn-Liljeroth, has just cut a piece from the crotch of a cake baked in the image of a distorted African body, complete with golliwog red lips and white eyes. Now, laughing heartily, she’s bent forward as if jokingly feeding a piece of the cake to itself. The whole room eggs her along, laughing, snapping photographs, caught up in the moment. It’s a horrific picture, and it has spread like fire on the web. Two days ago it started popping up in the facebook feeds of acquaintances of the artist who made the cake, Makode Linde. Yesterday it was everywhere in Sweden, in the morning peppering the social media with condemnation and trending on twitter; by noon the National Association of Afro-Swedes had demanded the culture minister’s resignation, and media hell broke loose. By evening, it was already spreading past international borders, and overnight it’s gone on to become a huge worldwide talking point, ending up on the BBC, on HuffPo, on Jezebel, Al Jazeera and condemned in no uncertain terms by activists from South Africa to Berlin, outraged at the picture, the artist, the crowd, the minister and their apologists. It has become a powerful photograph indeed. As such, I think it’s worth talking a little on how it came about.

It’s Sunday, April 15th, and at Moderna Museet the swedish Artists Organisation is organising a celebration of World Art Day, as well as celebrating its own 75th birthday. Invited to speak is Lena Adelsohn-Liljeroth, the culture minister, who – it’s worth noting – is reviled by large parts of the art world for her culture-sceptic stance and for previously condemning provocative art in what many see as a kind of censorship. Here’s her chance at patching things up.

A number of artists have been asked to create birthday cakes for the celebration. At some point, Lena Adelsohn-Liljeroth gets asked if she would go ahead and cut the first piece of cake, standard politician fare she thinks, and she agrees. Then she’s told that the cake will be about the limits of provocative art, which is a subject she now carefully treads around, and about female genital mutilation.

The cake is wheeled out and uncovered. The crowd stares, tittering nervously. The culture minister is placed at the crotch end, and starts cutting into the cake – when suddenly the head starts screaming in pain. It’s the artist, Makode Linde, whose own painted head is placed as the head of the cake. The crowd’s tittering erupts in nervous laughter; the uncomfortable humour of the situation, the classic Swedish fear of conflict, triggered by the surprise sound and movement. Lena Adelsohn-Liljeroth tries to play along as best she can in what she sees as a “bizarre” situation, reciprocating the laughter.

And on the other side of the cake, placed in the narrow space in front of a glass wall, stands one of the minister’s fiercest critics, visual artist and provocateur Marianne Lindberg De Geer, camera at the ready. And she snaps pictures of the whole series of events, as the minister is egged into doing more outrageous things, performing for the crowd.

It’s of course no coincidence. The whole thing was carefully planned, a “mousetrap” as one Swedish artist puts it. And based on how much traction the picture of the event has garnered, it was a very efficient mousetrap indeed.

Who’s Makode Linde, who staged the whole event? He is a visual artist, and as such has continuously asked uncomfortable questions about race, racial stereotyping and his own position as a black man in a condescending elite art world. The golliwog figure is a consistent image in his artwork, being placed on everyday objects, on paintings grinning nervously at the king, gawking in horror from children’s faces, at times undergoing almost formalist destruction. But just as importantly: he’s a club promoter and a DJ, one of Sweden’s most successful, who knows exactly how to manipulate crowds and their emotions.

And I’m left wondering – whatever the artist himself says – if the intended artwork here is not the cake, nor the performance, but the picture. Because what Makode Linde and Marianne Lindberg De Geer have produced is a picture which is incredibly powerfully laden with symbolism of colonial exploitation.

The all-white crowd, laughing bayingly and taking pictures while the African Other screams in anguish.

The cemented association between racist stereotyping and the haute bourgeoisie, as Johan Wirfält writes.

The visual connection not just to blackface but to parodied, racist depictions of African art, the kind that is looted by colonialists and that provide ongoing shame for western Ethnographical museums. At, of course, an event in a museum.

The cutting of the genitals, the literal removal of the sexual subjectivity of the screaming woman.

The feeding, not as an act of infinite compassion, but as an objectifying joke, the “recipient” made entirely passive and unintelligible.

And the fact that the source of the food is the symbolic African herself, the resources stolen from her belly.

It’s a brilliant staging of structural racism and post-colonial existence.

* Johan Palme blogs at Birdseeding.

Africa is a Country» Swedish Golliwog Cake

Mörkret i slutet av tunneln

Jag har både bra och dåliga nyheter beträffande den debattartikel i DN i morse som efterfrågade skärpta krav ”på dem som får stöd”. Den bra nyheten är att den inte är skriven av Sven Otto Littorin. Du kan vara lugn, han har dragit sig tillbaka från politiken. Den dåliga nyheten är att den inte är skriven av Sven Otto Littorin. Den är skriven av Socialdemokraternas partiordförande Stefan Löfven och samma partis ekonomisk-politiske talesperson Magdalena Andersson.

Den som hade hoppats att skuldbeläggandet av arbetslösa skulle upphöra vid ett maktskifte nästa val kan alltså sluta med det. Ingenting i artikeln talar för att det kommer att bli någon större skillnad. Tvärtom skriver den eventuelle statsministern och den lika eventuella finansministern att ”vi socialdemokrater har ibland varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara”.

Det vittnar inte bara om en förfärlig människosyn. Det är dessutom korkat. Hur ”anställningsbara” arbetslösa än gör sig skapar detta inte ett enda jobb till.

Problemet är inte att arbetslösa inte är anställningsbara nog, utan att det finns för få jobb. Istället för att koncentrera sig på att skapa sådana, vill de lägga skulden för ett strukturellt problem på de enskilda individer som är drabbade av problemet.

Så förutom en försiktigt positiv till inställning till kärnkraft, vapenexport till diktaturer och profit inom välfärden kan vi alltså lägga en önskan att bli bättre på att skuldbelägga arbetslösa till listan.

Nu undrar jag bara: hur kommer tavlan att se ut?

Skumrask » Mörkret i slutet av tunneln